Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1936 - Nollpunktsjordning vid högspänningsnät, av G. Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ieknisk Tidskrift
e-tndoceraa’s/>.
V/d exoikf øKs/ffrrrrr/rrg o’r co Do g &//er ••
Fig. 2. Inducerad spänning mellan parallellgående linjer vid
jordfel 1 eDa linjen.
dantag finnas dock, t. e. om jordfelet består i
isola-toröverslag ute på en linje med hängisolatorer
försedda med väl dimensionerade ljusbågshorn.
Anordningar måste dock finnas för urkoppling av den
felaktiga anläggningsdelen efter kort tid, vanligen
endast några sekunder.
Yid de större kraftföretagen har man i stor
utsträckning börjat använda den avstämda
drosselspo-len för jordning av nollpunkten, varigenom stora
möjligheter vunnits att upprätthålla driften vid
jordfel. Teorien för spolens verkningssätt torde vara
alltför välbekant för att här motivera en närmare
diskussion.
Genom användande av nollpunktsdrosseln har vid
linjer med stödisolatorer största delen av de s. k.
fågelfelen kunnat elimineras och det har även
förekommit fall, då driften upprätthållits jämförelsevis lång
tid efter det konstaterade fel inträffat.
Yid linjer för högre spänningar har här i Sverige
som regel den metoden tillämpats, att den felaktiga
anläggningsdelen genom insatta reläanordningar
ur-kopplats, om felet blivit bestående.
De första s. k. Petersenspolar, som
Vattenfallsstyrelsen inköpte för sina primärlinjer, utfördes för
Trollhätte kraftverks 50 kV-nät. Den anordning, som
därvid användes för jordfelsutlösningen på linjerna,
finnes närmare beskriven i Vattenfallsstyrelsens
tekniska meddelanden, Serie E nr 9, och bestod i stort
sett däruti, att medelst ett maximalrelä, inkopplat i
serie med Petersenspolen, inkopplades i parellell
med spolen och efter viss inställbar tid ett ohmskt
motstånd, varigenom disymmetriströmmen på den
felaktiga linjen steg så, att utlösning kunde erhållas
genom linjernas normala disymmetrijordströmsreläer.
I sådana fall, där redan den kapacitiva
disymmetriströmmen på felfri linje skulle medfört urkoppling av
densamma, insattes jordfelsreläer byggda efter
watt-meterprincip. Motståndet var alltså här normalt ej
inkopplat.
Sedermera hava anordningarna ändrats därhän, att
motståndet över en automatisk oljebrytare normalt
ligger i parallell med nollpunktsdrosseln. Vid
jordfel brytes först nollpunktsmotståndet, så att
nollpunktsdrosseln beredes tillfälle att släcka
jordslut-ningsljusbågen. Skulle detta ej lyckas, inkopplas
åter motståndet efter viss inställbar tid, så att
jord-felsreläerna få urkoppla felet. Härigenom vinnes att
de överspänningar, som under normal drift kunna
uppstå genom resonansfenomen, t. e. vid verkställande
av omkopplingar på nätet, effektivt förintas i
motståndet. Skulle nätets kapacitet på de tre faserna ej
vara fullt lika, uppstår i vanliga fall genom
resonans en höjning av hela systemets spänning till jord,
vilken ökning genom det parallellkopplade
motståndet kan starkt förminskas.
Den för jordfelsutlösningen erforderliga
wattkom-posanten kan erhållas, förutom på ovan angivet sätt,
vilket vid höga spänningar blir rätt dyrbart, även
genom att nollpunktsdrosseln förses med
sekundärlindning, till vilken ett motstånd av önskad storlek
kortvarigt kan inkopplas. Härvid kunna kostnaderna
för motstånd och tillhörande brytare minskas
kraftigt, så att anordnandet av selektiv jordfelsutlösning
ej behöver ur kostnadssynpunkt verka avskräckande.
Merkostnaden för sekundärlindningen på spolen blir
vid höga spänningar obetydlig jämförd med
besparingen på motstånd och brytare. Motståndet kan
givetvis även läggas i serie med spolen och normalt
kortslutas av brytaren. Fördelen med
sekundärlindningen är att den kan förses med steg, motsvarande
stegen på primärlindningen, så att konstant
wattkom-posant erhålles i disymmetriströmmen, oberoende av
vilket uttag som primärt användes.
Användandet av enbart avstämd nollpunktsdrossel
kan medföra en del olägenheter, som jag i det
följande skall beröra. Vi förutsätta att tvenne linjer,
tillhörande olika spänningssystem och båda anslutna
till kompenserade nät, gå i parallell med varandra på
samma eller närbelägna stolpar.
Ett jordfel på den ena linjen visar sig medföra en
spänningshöjning till jord på det andra systemet,
beroende på induktion mellan de båda systemen, vilken
genom resonans i det friska systemet kan uppnå
avsevärd storlek. (Fig. 2.)
Om linjerna parallellföras en viss procentuell längd
p och vi med e beteckna den i den felfria linjen
inducerade spänningen och med e0
nollpunktsspänningen, erhålles för denna senare det uttryck som
angivits i fig. 2. Den inducerade spänningen e
beräknas på vanligt sätt medelst Maxwells ekvationer.
Är ohmska motståndet hos spolen litet i
förhållande till dess reaktans, som vanligen är fallet,
erhålles vid full resonans en betydande
spännings-höjning.
För Krångedes 77 kV linjer har en beräkning
utförts för att undersöka i vad mån ett jordfel på 220
kV linjen, som på en sträcka av ca 5 km går i
parallell med en av 77 kV linjerna, inverkar på 77
kV-systemet.
Under förutsättning, att man bortser från
förlusterna i nollpunktsdrosseln på 77 kV systemet,
erhölls för detta en nollpunktsspänning av 10 500 voit.
Genom förlusterna blir givetvis denna spänning
avsevärt reducerad, men trots den relativt ringa
paral-lellföringen mellan linjerna förefinnes som synes,
goda förutsättningar för ovälkomna resonansfenomen.
10 4 jan. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
