Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1936 - Nollpunktsjordning vid högspänningsnät, av G. Löfgren - Den elektrotekniska undervisningen vid Tekniska Högskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Tekn dr I. Herlitz: I föredragshållarens uttalande om
fördelarna hos system med jordning över en avstämd
reaktor kan jag helt instämma. Då emellertid krafter
synas vara i rörelse för att t. o. m. helt förbjuda den
direkta jordningen i högspänningsanläggningar, vill jag
såsom min åsikt framhålla, att de drifttekniska
nackdelar, som detta system onekligen besitter, dock icke
äro av den art, att en drastisk åtgärd synes vara
motiverad.
Det bör erinras om, att systemet sedan många år
tillbaka är praktiskt taget allenarådande i Amerika,
varvid motivet åtminstone delvis lär hava varit att genom
den snabbare utlösningen reducera
svagströmsstörning-arna, av vilka man haft synnerligen sorgliga
erfarenheter i system utan nollpunktsjordning, som på grund
av otillräckliga indikerings- och utlösningsanordningar
kommit att drivas längre tid med jordfel.
I vissa länder, exempelvis Nya Zealand, är den
direkta jordningen t. o. m. i lag påbjuden.
Beträffande system med direkt jordad nollpunkt tordö
ytterligare påpekas, att rädslan för jordning av flera
nollpunkter knappast synes vara motiverad.
Osymmetrier i själva de inducerade spänningarna, vilka
skulle kunna föranleda cirkulerande jordströmmar,
torde nämligen knappast vara att befara. Gent emot
jordströmmar på grund av övertoner och kapacitiv
osymmetri är å andra sidan flerfaldig jordning endast
till fördel, i det att dessa strömmar fördela sig mellan
de olika nollpunkterna och sålunda på grund av de
kortare sträckor de hava att genomflyta få mindre
skadliga verkningar än om endast en nollpunkt är jordad.
Beträffande systemet med avstämd jordningsreaktor,
kan det vara intressant att påpeka, att principen för
detta daterar sig så långt tillbaka som till 1880-talet, då
man i Frankrike påpekade, att ledningar kunde göras
ofarliga för beröring, om de jordades över en reaktor
avstämd i resonans med resp. lednings kapacitet till
jord. Utöver detta innebär den s. k. Petersenspolen
intet annat nytt än att en för samtliga faser gemensam
reaktor i nollpunkten får ersätta de tre till resp. faser
anslutna reaktorerna.
Den av Vattenfallsstyrelsen införda metoden att vid
bestående jordfel inkoppla ett motstånd parallellt med
spolen utgör säkerligen den enda möjligheten att
erhålla tillförlitlig selektiv utlösning och kan även i de
fall, där man anser sig kunna arbeta längre tid med
bestående jordfel, modifieras så, att endast indikering
av felets läge erhålles. Detta sker helt enkelt så, att
motståndet vid ett jordfel endast inkopplas ett kort
ögonblick och därefter åter urkopplas.
Om motståndet kan tillåtas ligga inne även under
normal drift, och sålunda urkopplas vid jordfel, utgör
det även det mest tillfredsställande skyddet mot
överspänningar vid kapacitiva osymmetrier samt mot
inverkan från andra kraftnf.t vid jordfel. I varje fall är
metoden säkerligen avsevärt överlägsen den i
föredraget omnämnda och i Tyskland använda s. k.
tvärkompensationen, som på grund av de många avstämda
kretsar, som i princip bildas, måste bliva ytterligt
svårskött i praktiken. Förutsättningen är dock, att
motståndet under den korta tid, som hinner förflyta, innan
det vid inträffade jordfel bortkopplas, icke
ofördelaktigt påverkar ljusbågen och dess släckning. En
upplysning om Vattenfallsstyrelsens erfarenheter i detta
hänseende vore därför av stort intresse.
Slutligen må beträffande systemet med jordning
endast över spänningstransformator omnämnas, att de
felaktiga jordfelsindikeringar, som detta system på
grund av resonansfenomen i enstaka fall kan lämna,
stundom bli rätt besvärliga i exempelvis en
generatoranläggning ansluten till ett högspänningsnät över en
transformator. Här har det nämligen visat sig, att den
genom transformatorn vid jordfel på högspänningsnätet
kapacitivt till lågspänningsnätet överförda spänningen
kan vara tillräcklig för att förorsaka dylik indikering.
Ofta är i detta fall nätkapaciteten så stor, att den
obetydliga belastning, som utan skada kan inkopplas på
spänningstransformatorn, icke med säkerhet förmår
undanröja fenomenet, varför man med fördel ersätter
spänningstransformatorn med ett ohmskt motstånd för
1 eller vid mycket stora anläggningar 5 A.
Tekn. dr F. Dahlgren påpekade, att risk stundom
föreligger för uppkomsten av serieresonans mellan
nollpunktsspole och nätkapacitet. Om nämligen en
nollpunktsspole är ansluten till nollpunkten av den ena
lindningen hos en stjärn-stjärn-kopplad transformator och
en kortslutning inträffar över en fas hos den andra
lindningen, så induceras på den med nollpunktsspole försedda
sidan en enfasspänning, gent emot vilken serieresonans
råder, vilket kan förorsaka höga spänningar och
jordströmmar samt urkoppling för jordfel, trots att detta
nät är helt oskadat. Om transformatorn är försedd med
en triangelkopplad tredje lindning, vilket är det
normala vid drift med nollpunktsspole, så nedsattes
visserligen storleken av den inducerade infasspänningen, men
i regel ej tillräckligt för att jordfelsurkoppling skall
undvikas. Såsom skyddsmedel mot dylik störning angavs
dels momentan urkoppling av transformatorn vid
överslag i nollpunkten, dels en sådan anordning av
eventuellt befintliga riktade jordfelsreläer på den med spole
skyddade sidan, att dessas spänning uttages från själva
nätets elektriska nollpunkt och ej från
spänningstransformator eller motstånd vid nollpunktsspolen.
Talaren angav vidare vissa storleksordningar och
proportioneringsregler beträffande hänsynstagande till
transformator- och linjereaktans vid dimensionering av
nollpunktsspolar. Härav framgick bl. a., att vid
spänningar av storleksordningen 130—220 kV och
linjeläng-der över ca 100’ km de nämnda storheterna börja göra
sig tydligt märkbara.
Deri elektrotekniska u nd ervisningen vid
Tekniska Högskolan.
Som redan i ett föregående nummer under
rubriken "Föreningsmeddelanden" omnämnts, erhöll
Elektroingenjörsföreningens styrelse på
sammanträde den 15 nov. 1934 efter diskussionen om
tekniska högskolans lärarekollegiums förslag till
uppdelning av professuren i teoretisk elektroteknik i
uppdrag att tillsätta en kommitté för att formulera
föreningens uttalande till kungl. maj:t.
Denna kommitté har nu fullgjort sitt uppdrag och
dess förslag till skrivelse, som genom
teknologföreningen expedierats till regeringen, återgives nedan
in extenso.
4 jan. 1930
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
