- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Elektroteknik /
29

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1936 - Bärfrekvensförbindelser på ledningar, av A. Westling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

konstruerade ledningar, men man liar åtminstone
hittills varit alltför bunden av existerande
anläggningar för att göra några allvarliga försök i denna
riktning. Bärfrekvensförbindelserna ha därför
erhållits på köpet utan andra uppoffringar än kostnaden
för ändutrustningarna.

Kablar.

På kablar ligga förhållandena rätt annorlunda
till. Där fanns endast i undantagsfall något
outnyttjat frekvensområde att taga vara på, och
bärfrekvenssystem lia icke heller spelat någon nämnvärd
roll för existerande anläggningar. Dagens aktuella
problem inom bärfrekvenstekniken är emellertid
konstruktion av speciella för bärfrekvens avsedda
kablar.

För att få ett grepp på denna fråga är det
lämpligast att rekapitulera huvudstadierna i
kabeltelefo-niens utveckling. En kabel måste ju med
nödvändighet få en mycket större kapacitet mellan ledarna
än en luftledning, dels på grund av de mindre
dimensionerna, dels på grund av den högre
dielektricitetskonstanten. Som en följd därav har den redan
inom talfrekvensområdet en dämpning, som stiger
starkt med frekvensen. Man kunde visserligen
genom speciella konstruktioner uppnå en så pass låg
kapacitet, att man utan olägenhet kunde telefonera
på kortare avstånd. På längre avstånd fick man
däremot "kabelton", dvs. de högre frekvenserna i
talet undertrycktes så starkt, att talet blev dovt och
svårförståeligt. Denna svårighet löstes så
småningom med hjälp av pupinisering, dvs. insättning av
in-duktansspolar, som med kabelkapaciteten gav
resonans vid en viss frekvens över talbandet, den s. k.
gränsfrekvensen. I området under denna
gränsfrekvens uppnåddes härigenom en minskning och
utjämning av dämpningen vid olika frekvenser, medan
dämpningen i närheten av gränsfrekvensen steg till
mycket höga värden. Då kostnaden blev lägre och
dämpningsreduktionen större ju lägre
gränsfrekvensen sattes, är det naturligt, att man icke valde
gränsfrekvensen högre än som erfordrades för överföring
av det nödvändiga talbandet. När förbindelsernas
längd under det senaste decenniet växte ytterligare
började emellertid en annan egenskap spela en viss

TVPE ZL

roll, nämligen löptiden, dvs. den tid det tar för en
impuls att passera kabeln. Denna beror på
pupini-seringens utförande och sammanhänger på sådant
sätt med gränsfrekvensen, att man samtidigt med en
minskning av löptiden erhåller en ökning av
gränsfrekvensen utöver det för talöverföringen
nödvändiga. På detta sätt fick man på vissa slag av
ledningar ett outnyttjat frekvensband, vilket senare
visade sig tillräckligt för en
bärfrekvensføZegra/iför-bindelse.

Det låg då nära till hands att med en
obetydlig-kostnadsökning höja gränsfrekvensen ytterligare, sä
att man fick plats med en
bärfrekvenstøZe/omfürbin-delse, och sådana kablar ha under det sista året
förlagts i stor utsträckning. Det är sedan endast en
ekonomisk och praktisk fråga, hur långt man vill gå
ifråga om att höja gränsfrekvensen och -öka antalet
förbindelser. Man har exempelvis föreslagit en
pupiniserad kabel med så hög gränsfrekvens, att tre
bär-frekvenstelefoniförbindelser kunna få rum, eller en
helt opupiniserad kabel med 9 sådana förbindelser i
området under 50 000 p/s.

Orsaken till att man överväger att ta bort eller i
varje fall minska den pupinisering, som tidigare
gjort så stora tjänster, är att man nu har till sitt
förfogande förstärkare och korrektionsnät, som ur
teknisk synpunkt kunna ersätta pupiniseringen.
Ekonomiskt liar detta utbyte några chanser endast i
samband med bärfrekvenssystem.

Det kan tyckas, som om kablar- icke skulle lämpa
sig för bärfrekvensöverföring på grund av sin höga
dämpning vid högre frekvens. Att så likväl är
fallet beror på, att de samtidigt lia en mycket låg
störningsnivå. De nu använda interurbankablarna
representera emellertid icke något maximum i detta
avseende. Intresset riktar sig nu på ett par nya typer
av kablar, speciellt den koncentriska typen, som
med en relativt måttlig dämpning förenar en
utomordentlig skärmning mot yttre störningar, dvs. låg
störningsnivå, så att frekvenser upp till 1000 00O
p/s kunna överföras. Detta betyder, att 200—250
vanliga telefoniband skulle kunna överföras
samtidigt på en ledning. En sådan utnyttning är dock
f. n. av praktiska skäl tämligen osannolik, och
viktigare är att denna kabeltyp förmår överföra det
fölen televisionsförbindelse erforderliga bandet, vilket
ingen av de tidigare diskuterade ledningstyperna
kan göra.

En uttömmande redogörelse för de aktuella
problemen beträffande bärfrekvens på kablar har
nyligen lämnats av M. Vos i Teknisk tidskrift
(Elektroteknik 1935, sid. 81).

Fig. 3. Frekvensfördelning fär L. M. Ericssons bärfrekvenssystem, typ ZL och ZM.

1 febr. 1936 29

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:18:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936e/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free