Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1936 - Några synpunkter på bedömning av antenner, av Lennart Nyström - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
roende av förhållandet mellan dess längd och
våglängden, alltså även oberoende av frekvensen.
Med relativtalet mellan den undersökta antennens
och den ideella dipolens effektivitetstal kan
exempelvis den effekt uträknas, som erfordras för att kom
pensera en mindre effektiv antennanordning. Såsom
benämning på detta relativtal som mått skulle
"dipolenheter" kunna tänkas.
De vanliga beräkningsmetoderna för antenner,
varigenom dessa karakteriseras av den effektiva
antennhöjden och den tillförda strålningseffekten
genom meterampertalet, medföra vissa nackdelar bl. a.
därför, att dessa storheter växla för olika punkter på
antennen eller m. a. o. äro beroende av var sändare
eller mottagare inkopplas. För antenner med
riktningsverkan kommer man också till den
konsekvensen. att den effektiva antennhöjden skulle vara
beroende av vilken riktning som åsyftades och därmed
förlora sitt entydiga höjdbegrepp. Dessa tal hade
större betydelse, då de använda våglängderna voro
långa i förhållande till antennerna, då strömbuken
alltid var placerad i antennens fotpunkt vid sändaren
eller mottagaren och då riktningsverkan ej särskilt
eftersträvades.
Med de här föreslagna uttrycken kan en
effektöverföring från sändare till mottagare bestämmas enligt
följande metod. Först beräknas med kännedom om
utbredningsformlerna, hur stor del av sändarens
effekt, som kunde utvinnas för mottagaren, om ideella
dipolantenner utan förluster uppsattes vid både
sändare och mottagare. Inom det fadingfria området
kan för de flesta fall fältstyrkan antagas avtaga
proportionellt mot avståndet och vid större krav på
noggrannheten böra korrektionerna för
markdämpningens beroende av frekvensen tillfogas. Från
denna utgångspunkt medför en annan antenn en viss
dämpning, som kan uttryckas genom relativtalet
mellan effektivitetstalen, i ett effektförhållande eller
i dB med dipolförbindelsen som nivå.
Riktnings-karakteristiken för antennen anges lämpligen i detta
senare mått. För anpassningen till sändare eller
mottagare blir sedan enbart impedansen i
inkopplingspunkten av avgörande betydelse.
Sändarens antenneffekt blir bestämd av
störningsnivån vid mottagaren; och under det antagandet, att
störningens och bärvågens fältvektorer ha samma
riktning, få mottagarens förstärkningsresurser endast
avpassas efter den åsyftade uttagna effekten. En
genomgående undersökning av
mottagningsförhållandena måste emellertid dessutom klarlägga
störningsmolnens utsträckning kring mottagarantennen och
effektivitetstalet korrigeras med en faktor, genom
vilken hänsyn tages till de lokala
störningsförhållandena.
INSÄNT
Vertikalsvängningar hos
kontaktledningar.
Herr Redaktör.
I Teknisk tidskrift elektroteknik nr 2 detta år
behandlar civilingenjör Th. Thelander problemet
vertikalsvängning vid kontaktledningar. Var och en som med
hänsyn till praktiska förhållanden sökt tränga denna,
både ur elektroteknisk och mekanisk synpunkt,
synnerligen intressanta fråga närmare in på livet måste ställa
sig tveksam inför ing. T:s slutledningar. Man får ett
intryck av att ing. T. förbisett vissa dominerande
faktorer, då det gällt att förklara uppkomsten av och
orsaken till svåra vertikala svängningar, som särskilt ha
benägenhet att uppträda vid olämpligt konstruerade
kontaktledningsnät. Jag avser då närmast sådana faktorer
som framkalla "rappningsfenomen" eller
systemsvängningar.
Ing. T. uppehåller sig särskilt vid vissa
vindtunnelför-sök utförda vid tekniska högskolans aerodynamiska
laboratorium och som visa, att horisontellt upplagda och
anblåsta profiltrådar allt efter sin olika form ha olika
benägenhet att råka i vertikala svängningar, ett
förhållande som direkt torde kunna avläsas av de
vindpä-känningskurvor, som publicerats av Wilhelm Wechmann
redan år 1924. Genom att den longitudinella
vindkom-posantens inflytande på hela ledningssystemet icke alis
behandlas av förf. förenklas problemställningen på ett
sätt, som ger en falsk föreställning om den väsentliga
orsaken till de svårare systemsvängningarnas uppkomst
vid ett enhetligt kontaktledningssystem. Då ing. T.
går närmare in pä partialsvängningarna samt
"förebyggande och motverkande åtgärder" för dessas uppkomst,
borde det ha varit på sin plats att även omnämna den
eleganta lösning, som erhålles om bärl rådsindelningen
bibehålles, men med kontakttråden svagt skruvad
växelvis åt höger och vänster mellan närliggande
bärtråds-spann och i förening med kontakttrådens
zick-zack-föring vid närliggande stolpspann. Denna
trådupphäng-ning möjliggöres genom den trådprofil, som
rekommenderas av ESK såsom standard. Vid detta
upphängnings-sätt dämpas partialsvängningarna och motverkas
resonansen mellan bärtrådssektionerna på grund av att
tråden inom resp. sektioner tenderar att svänga i olika
plan. Genom att bortse från den longitudinella
vind-komposantens direkta och indirekta inflytande på själva
ledningssystemet har författaren ej heller
uppmärksammat denna vindkomposants betydelse för bygeltrycket
mot kontaktledningen samt de svängningsfenomen som
härvid kunna inledas. Vidare har författaren gjort sig
skyldig till vissa felslut rörande strömavtagarens
förhållande till kontaktledningens partialsvängningar och
de konstruktiva möjligheterna att motverka dessa.
Författaren säger sålunda bl. a. följande å sid. 22 f. "Då
konstruktiva skäl omöjliggöra en avsevärd ökning av
strömavtagarens accelerationsförmåga, framgår av det
ovannämnda, att de av vertikalsvängningar framkallade
olägenheterna uteslutande måste bekämpas genom
åtgärder, hänförande sig till ledningsnätet." Ovanstående
äger delvis sin riktighet när det gäller
systemsvängningar med stor svängningsamplitud, men vid
partialsvängningar kunna motåtgärder vidtagas i den
konstruktiva utformningen av strömavtagaren.
Jag har önskat göra dessa kortfattade påpekanden
redan nu, men har för avsikt att återkomma till
fullständigare behandling av ifrågavarande svängningar.
Därvid kommer jag även att behandla en modem
bygelkonstruktions förhållande till partialsvängningarna och
dess utglättande inverkan på dessa svängningar.
Hilding Ångström.
Herr Redaktör.
Med tack för det tillfälle, som beretts mig att bemöta
dir. Ångströms inlägg i frågan om vertikalsvängning hos
kontaktledningar, får jag härmed helt kortfattat beröra
de punkter i min föregående framställning, mot vilka
dir. Ängströms invändningar äro riktade.
För den, som sysslat med ifrågavarande problem,
torde det vara uppenbart, att detsamma icke kan
fullständigt behandlas i en tidskriftsartikel. Det är beklag-
7 mars 1936
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
