Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1936 - Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll i samband med
Svenska teknologföreningens 75-årsjubileum ordinarie
sammanträde i Konserthusets lilla sal, tisdagen den 19 maj
1936 kl. 14.
Sammanträdet öppnades av föreningens ordförande
direktör Hemming Johansson, som i ett
hälsningsanförande gav en återblick på Svenska teknologföreningens
och speciellt avdelningens för elektroteknik utveckling.
Då Teknologföreningen bildades, yttrade talaren,
existerade någon elektroteknik ej i vår mening. Väl kände
man till en hel del av elektricitetens egenskaper och
verkningssätt och vissa tillämpningar av densamma hade
framkommit, men först när Gramme år 1870 gjort sin
epokgörande uppfinning och Siemens, Edison, Bell m. fi.
genom sina glänsande upptäckter lagt den praktiska
grund på vilken elektrotekniken är uppbyggd, kan man
tala om verklig elektroteknik. Den Grammeska ringen
var emellertid i princip uppfunnen redan år 1861 av
italienaren Pacinotti, professor i Pisa, varför man skulle
kunna tala om även ett elektrotekniskt 75-årsjubileum.
Hela elektroteknikens utveckling faller praktiskt taget
inom en tidrymd av 65 år, dvs. inom omfånget av
normalt människoliv. På intet annat tekniskt område —
med undantag möjligen för flygväsendet — har
utvecklingen försiggått med sådan snabbhet.
När fackavdelningen för elektroteknik
konstituerades den 11 mars 1888, var den i förhållande till de övriga
avdelningarna en vad omfånget beträffar synnerligen
blygsam sammanslutning. Den har emellertid sedan
vuxit i raskt tempo och är f. n. den näst största av
Teknologföreningens avdelningar, endast överglänst av
Mekanikavdelningen. Elektroteknik räknar f. n. 747
medlemmar mot Mekaniks 790.
Elektroingenjörerna äro ej allenast elektroteknikens
tjänare, dem tillkommer även att rödja väg för
elektroteknikens fortsatt framåtskridande och för dess
tillämpning på allt vidare områden.
Sammanslutna i vår förening, yttrade talaren, där rön
och erfarenheter utbytas, frågor av gemensamt intresse
diskuteras, den enskildes kunskapsområde utvidgas och
göres rikare, personerna slutas närmare varandra,
utgöra elektroingenjörerna en faktor, vars betydelse och
inflytande växer med storleken av och
sammanhållningen inom föreningen.
Direktör Johansson avslutade därefter sitt anförande
med att uttala förhoppningen, att föreningsmedlemmarna
måtte som hittills arbeta för att göra föreningen stor, stark
och inflytelserik, varigenom den på bästa sätt hedrade
det gamla modersamfundet, Svenska teknologföreningen.
Ordförandens anförande mottogs av de närvarande
med livligt bifall.
Att jämte ordföranden justera dagens protokoll
ut-sägos hrr Ivar Hedenblad och Gösta Carlsson.
I föreningen inträdde efter anmälan civilingenjörerna
Erik Olars och Gösta Blume samt invaldes ingenjör
Johan Edström.
Till behandling förelåg från ESK:s utskott för
elektrisk banmateriel, "Normer för hållfasthetsberäkning av
kontaktledningar".
Sedan direktör H. Ängström lämnat en kortare
redogörelse för de erinringar mot normförslaget, som
kommit ESK:s utskott tillhanda följde en kortare
diskussion, i vilken yttrade sig professor Alm och ingenjör
Estelle, varefter förslaget godkändes av föreningen
under förbehåll att ESK vid den slutgiltiga redigeringen
(og vederbörlig hänsyn till de gjorda erinringarna.
Ordet överlämnades därefter till tekn. dr Sterky,
som tillsammans med civilingenjör Edy Velander höll
ett dialogföredrag över ämnet "Frändskap och särdrag
hos kraftteknik och teleteknik".
Inledningsvis framhöll dr Sterky, att specialiseringen
har blivit en oundgänglig följd av teknikens snabba
utveckling. För lekmannen kan det därför tyckas, att
en krafttekniker, som sysslar med jättemaskiner och
överföring av väldiga kraftbelopp, icke skulle ha mycket
gemensamt med ingenjörer, som arbeta med telegrafi,
telefoni och radio — eller teleteknik, som dessa
grenat-av elektrotekniken numera kallas med ett
sammanfattande ord. Men trots många särdrag består dock en
stark frändskap dem emellan.
Den viktigaste föreningslänken mellan
elektroteknikens båda huvudgrenar, sade dr Sterky, är det
gemensamma enhets- och måttsystemet. Skillnaden är blott
den, att man rör sig med siffervärden av helt olika
storleksordning. Under det att en teletekniker i en del
fall tvingas att till och med studera hur en enda
elektron uppför sig t. e. i en elektronmultiplikator, en sorts
förstärkare, som användes inom televisionen, äro för en
starkströmstekniker strömmar på 1000-tals ampere
ingen ovanlighet. När det gäller frekvensen strävar
man inom krafttekniken att göra det jämförelsevis låga
värdet 50 perioder pr sekund till standard, under det att
teletekniken använder frekvenser från 40 och ända upp
till 100 millioner perioder pr sekund.
Hur mångskiftande de tekniska tillämpningarna än
äro, fortsatte ing. Velander, så är det dock principiellt
sett samma elektromagnetiska fenomen som alla
elektro-teknici arbeta med och däri finner man förklaringen till
att så gott som alla elektrotekniska tillämpningar kunna
härledas ur de ekvationer, som den geniale fysikern
Maxwell uppställde vid 1800-talets mitt.
Många exempel på elektriskt analoga anordningar
inom de båda områdena teleteknik och kraftteknik
anfördes av båda talarna. Särskilt frappanta jämförelser
gjordes pä tal om långa ledningar.
Interurbantelefone-ring i kabel har möjliggjorts genom användningen av
s. k. pupinspolar, som kopplas in med jämna mellanrum
i ledningen. Vid mycket långa kraftledningar kopplar
man i stället här och var in synkronmaskiner, som göra
överföringen stabil — en intressant elektrisk analogi.
De särdrag de båda talarna drogo fram voro ej mindre
frapperande. I fråga om energiöverföringen föreligger
en bestämd skillnad. Kraftteknikerns mål är att till
användningsplatsen få fram så mycket som möjligt av
den inmatade energien och där omvandla denna till ljus,
kraft eller värme — med andra ord att uppnå högsta
möjliga verkningsgrad. För telefon- och radioteknikern
är det viktigare att överföra de inmatade impulserna
oförändrade till formen, så att signaler, musik och tal
ej förvränges. Den absoluta verkningsgraden spelar
mindre roll. Som exempel nämndes att radiostationen i
Motala sänder ut en effekt av 120 kilowatt. Härav
uppfångar en rundradiomottagare placerad i Stockholm
ungefär en halv milliondels watt, vilket ger en
verkningsgrad av endast 4 milliarddels promille. Om en
kraftöverföring har lägre verkningsgrad än 90 % tycker man,
att det redan börjar bli betänkligt.
Talarna konstaterade slutligen, att utvecklingen pä
det elektrotekniska området icke enbart lyder
elektricitetslärans fundamentala lagar. En fortsatt expansion
är icke tänkbar, om icke elektroteknikens målsmän lia
de ekonomiska problemen för ögonen. Både när det
gäller teleteknik och kraftteknik gäller det att så
utnyttja elektriciteten, att den för minsta möjliga
kostnad ger mänskligheten största möjliga nytta.
Auditoriets tacksamhet gav sig uttryck i de livliga
applåder som följde sedan ordföranden avtackat de båda
föredragshållarna, varefter det av ett 80-tal medlemmar
besökta sammanträdet avslutades kl. 17,10. Deltagarna
skildes därefter åt för att senare på kvällen ganska
mangrant samlas vid kamratfesten. Ln.
124
4 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
