Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1936 - Centralradioanläggningar med högfrekvensfördelning (centralantenner), av E. T. Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
ej längre med lågfrekvensfördelnlng, även om man
ströke utlandsmottagning från dagordningen.
Distribution av högfrekvens över ledningar med minsta
möjliga frekvensbegränsning är tydligen ett mycket
aktuellt problem, som isynnerhet bearbetats i
Tyskland. Sedan föregående år har emellertid också
svensk radiopraxis utvidgats i denna riktning, bl. a.
till den centrala husradions båtnad.
I det följande redogöres för rön från ett par sådana
högfrekvensfördelande husradiosystem, på vilka några
överslagsmätningar utförts under juni månad detta
år inom Telegrafstyrelsens radiobyrå av förf. och
civilingenjör P. åkerlind.
Trenne konstruktionselement måste installatören
ha till hands fullt utformade: en förstärkare, som
klarar rundradiobanden ("aperiodisk förstärkare"),
högfrekvenskabel och radiokontakter för de enskilda
mottagarnas anslutning till systemet. Förstärkaren
uppställes med fördel på vinden, där den matas från
belysningsnätet samt från en centralantenn, vilken
som ensam på täppan kan kostas på ett verkligt gott
utförande. Inkoppling sker automatiskt genom tidur,
såvida man ej låter anläggningen fungera dygnet om.
Radiokabeln drages ut som annan elektrisk ledning
och passerar enklast lägenheterna i följd efter
varandra. Är deras antal mycket stort, uppdelas de på
skilda förstärkare, var och en med sin stam. Kabeln
passerar följaktligen de enskilda radiokontakterna
gruppvis efter varandra. Till varje kontakt hör en
a.
b.
Fig. 1 a och b. Grundschema till växelströmsansluten
högfrekvensförstärkare för centralradioanläggning, a. Äldre modell, b. Modern
modell med pentod som slutrör och transformatorer med kärnor av
fördelat järn. Märk vågfällan och "radiokontakten"!
ut
mv
iao
50
3 0
20
10
S
3
500 1000 1500kC/s
Fig. 2. Frekvenskurva i tomgång och vid rent kapacitiv
belastning för högfrekvensförstärkare till
centralradioanläggning. Ingångspänning 0,5 mV. (Annat
förstärkareexemplar än i fig. 3.)
skärmad sladd för mottagarens anslutning (jfr för
övrigt följande fig. 7).
Förstärkaren.
Frekvensberoendet- och lineariteten måste här,
liksom vid alla förstärkare, upptagas till skärskådande.
Dock är exempelvis distorsionsrisken vid
överbelastning ojämförligt mindre än vid en
lågfrekvensförstärkare för motsvarande ändamål. Frekvenskurvan
behöver naturligtvis icke vara horisontell mellan 150
och 1 500 kC/s, men förstärkningen får ej gå ned
under en viss gräns. leke heller får lineariteten
alltför mycket sättas åsido ens genom den kraftigaste
lokalstation. För att hålla ned en sådan till rimlig
nivå bör vågfälla finnas inbyggd i förstärkarens
ingångskrets. Slutligen bör förstärkaren vara absolut
stabil. Kan man få med kortvågsband, är detta
naturligtvis ett pius.
De väsentliga villkoren kunna, tillsammans med
prisbillighet, uppfyllas först vid användning av
moderna rör, transformatorkärnor av högfrekvensjärn
m. m. Ännu för ett par år sedan voro
konstruktionerna ej så lyckliga. Vad man kunde åstadkomma
var i stort sett en "impedansomformare", och man
fick vara nöjd, om förstärkningen vid högre
rundradiofrekvenser ej förbyttes i markerad försvagning.
I detta avseende ha årets konstruktioner oerhört
förbättrats. Fig. 1 b visar en växelströmsmatad
förstärkare med en ordinär pentod som slutrör. Det
höga inre växelströmsmotståndet av
storleksordningen 60 k Q anpassas genom nedtransformatorn
Tb (t. e. 12:1) till den lågohmiga radiokabeln med
ett vågmotstånd av 100—130 Q.
Nedtransforine-ringen bör för detta ändamål ske i förhållandet
x = j/j 1 . Högfrekvensimpedansen hos
radiokabeln kan på grund av de punktvis inkopplade
belastningarna icke utan vidare identifieras med
vågmotståndet. Nämnda impedans har icke blivit
föremål för något specialstudium, men vissa allmänna
5 sept. 1936
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
