Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1936 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
transformationerna, vilka först framlades i hans
doktorsavhandling, och sedermera utvecklats vidare. I
Ericssons störningsljudmätare har filtret uppdelats så, att
före första röret ligger ett högpassfilter, som utformar
kurvan mellan 50 och 300 p/s, mellan första och andra
röret ett lågpassfilter, vars verkningsområde ligger
mellan 2 000—5 000 p/s, och mellan andra och tredje
respektive mellan tredje och fjärde röret två
frekvensberoende impedanser, vilkas verkningsområde ligger
mellan 300 och 3 000 p/s. Genom individuell justering
av dessa filter kan känslighetskurvan utformas på
önskat sätt med utomordentligt god noggrannhet.
Vidare visar det sig att de filter som man erhåller medelst
frekvenstransformationerna bli mycket enkla ur
konstruktiv synpunkt, så att instrumentet kan få ett mycket
kompakt utförande och göras transportabelt, varigenom
det kan användas för regelbundna rutinmätningar på
ledningarna. säll.
Radiostörningar från nederbörd. Varje
radiomänniska har väl alltid någon gång blivit vittne till de
oerhört intensiva, alla signaler kvävande störningar, som
kunna alstras, då våldsamma regnskurar falla över en
utomhusantenn. I vårt land kan man särskilt i
fjälltrakterna råka ut för dylika kortvariga överfall, ljudet
kan vara smatter eller t. o. m. påminna om utrusande
ånga. Vid kommersiell mottagning har man,
exempelvis vid vår västkust, erfarit alldeles samma sak, om man
n. b. använder sig av smärre utomhusantenner, vilka på
grund av sin ringa storlek ha huvudsakligen kapacitiv
verkan. Annorlunda ställer sig saken vid speciella
öppna antenner och ramar. Snöglopp och hagel kan
för övrigt ha alldeles samma verkan. Laddningarna på
en isolerad antenn bli lätt så starka, att
överspänningsskydden (gasrör) lysa upp helt kraftigt.
Det är av intresse, att man i U. S. A. börjat taga upp
denna fråga till behandling, när det gäller flygradion.1
Aeroplanen ha nämligen fått sin radioförbindelse helt
blockerad av mötande elektriska skurar vid användning
av den vanliga öppna antennen. Utom regn och snö
har också sandstorm (i Texas) visat sig elektriskt
aktiv. Fixa stationer kanske besväras blott en eller
annan gång på året, helst januari—maj. Det ligger
nära till hands antaga, att aeroplanens hastighet
relativt den mötande skuren bär skulden för de starkare
verkningarna. Detta visade sig också hålla streck, ty
störningarna ("rain static") avtogo genast, när farten
slogs ned från 300 till 200 km/tim.
Man får antaga, att vissa skurar äro starkt
elektriska. De enskilda dropparna eller flingorna föra var
och en sin individuella laddning. På goda grunder kan
man antaga, att denna varierar ganska starkt med
partikelstorleken, man får väl också räkna med olika
tecken. Alltnog, när partiklarna möta den framrusande
metallkroppen på aeroplanet, sker en ögonblicklig
utjämning, vars elektriska effekt blir större, ju snabbare den
sker. Även om alla partiklar hade homogen laddning,
skulle de ju avlämna denna till aeroplankroppen, vars
potential skulle stiga, så att till slut glimning
uppträdde i hörn och taggar. Dylik glimning har också
iakttagits, men utan sådana störningar, varom här är
fråga. Vid varje plan är lufthastigheten störst kring
stjärten, mindre kring nosen, där dessutom
propellerverkan uppstår, så att luften blandas och elektriskt
utjämnas. Mycket riktigt äro också störningarna värre,
då en provantenn placeras vid stjärten. Anbringas en
ram på vingarna och skärmas den statiskt, försvinner
störningen genast till största delen. Placeras ramen
inuti aeroplankroppen, vridbart i en statiskt skärmad bur,
blir det däremot inte lika god effekt. Strömmar i
aeroplankroppen verka ju alltid dynamiskt och, som det vill
synas, betydligt skadligare vid inre än vid yttre
ram-uppställning.
Vätskedroppar som transportörer av elektrisk laddning
spela helt säkert stor roll i naturen. Balansen mellan
vackert väder och åska återfaller enligt C. T. R. "Wilsons
teori1 just på dylik transport. Men vätskedroppar bära
också ansvaret för störningsfenomen, som ytterst lia
sin grund i människans verksamhet. Som bekant
förorsaka kraftledningar för mycket hög spänning, särskilt
från 110 kV uppåt, svåra radiostörningar ("fläskstek") i
regn, dimma och snö. Störningarna uppträda på samma
gång som en blek korona kring den spänningsförande
linan. Laddade droppar, som råka inom räckhåll för det
elektriska fältet, gripas av detta och sugas in mot linans
yta, vilken de träffa med allt större hastighet, ju högre
spänningen är. Till slut blir laddningens tidskvot stor
nog att sätta igång störningsförlopp, alldeles som vid
aeroplanet, när dettas hastighet ökar. Gränsspänningen
för korona är i själva verket ganska mjuk, men en
avsevärd ökning kan alltid konstateras, när en viss
spänning överskrides, högre ju större lindiametern är.
’Spän-ningsgradienten i det elektriska fältet kring linan
inverkar följaktligen också betydligt. Tiden för hastighetens
förvärvande sjunker med stigande gradient och
därmed möjligheten till avjonisering. Jonisation kanske
också åtföljer stor spänningsgradient. Säkerligen är
förloppet ganska komplicerat, om man vill gå till botten
med detsamma. E. T. Glas.
En katodstrålekompass för användning i flygplan
har nyligen konstruerats och vid U. S. Coast Guard
underkastats omfattande prov, vilka hava utfallit
tillfredsställande.
Ett principschema för apparaten återgives i fig. 1.
Med en öppen antenn utan riktverkan och en fast
ramantenn, vars lindningsaxel sammanfaller med
flygplanets färdriktning, uppfångas signaler från
samma sändare. Antennerna äro anslutna till var sin
mottagare av superheterodyntyp. Efter
mellanfrekvensförstärkningen ledas signalerna från
rammottagaren till de horisontella avlänkningsplattorna i ett
katodstrålerör, medan den andra mottagarens signaler
kopplas till rörets vertikala plattpar. Då mottagarna
hava gemensam oscillator, bliva
avlänkningsfrekven-serna exakt lika, och någon synkroniseringsanordning
erfordras alltså icke.
Då planet rör sig i riktning mot mottagen station,
Fig. 1.
är i ramantennen inducerad emk noll, varför utslag då
endast erhålles i vertikal led: ett lodrätt streck.
Avviker planet från kursen mot sändaren börjar även
ramen infånga signaler, och strecket på
fluorescens-skärmen kommer då att luta åt ena eller andra sidan,
beroende på det håll, åt vilket avvikelsen sker. Äro
de båda mottagarnas högfrekvenskretsar snedstämda
i förhållande till varandra, blir figuren på skärmen
elliptisk. Till förhindrande härav kan man finjustera
ramkretsen med en särskild ratt.
i Howard K. Morgan: Hain static.
1936, sid. 959.
Proc. T. R. K. juli
i se Era 1935 sid. 86 (ref. av N. Helleberg).
5 sept. 1936
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
