- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Elektroteknik /
174

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1936 - Radioutrustningen på Bromma flygfält, av T. Elmquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Termisk Tidskrift

i h

t
i

!nom denne l
sektor morse- I
tecknet t /

I I

-Hmt
•e|J

Fig. 2. Horisontaldiagram för 9 m antenn.

utom har telegrafnyckel och en manöverplint,
varifrån de båda sändarna fjärrmanövreras.

Till vänster om den ena expeditionsplatsen finnes
även en rampejlingsapparat, som ger telegrafisten
möjlighet att snabbt lämna bäringar till flygplanen,.
Som bekant erhållas pejlingar medelst ramantenner
därigenom, att ramen vrides så, att dess plan
kommer att ligga vinkelrätt mot den sändande stationen,
varvid ett minimum i ljudstyrka erhålles. Infalla
emellertid radiovågorna genom reflex från
Heaviside-skiktet uppifrån, erhållas inga skarpa minima, vilket
fenomen benämnes "natt-effekt" och försvårar eller
omöjliggör pejlingar. På senaste tid har en ny typ
pejlapparater, s. k. Adcock-pejlare med vertikala,
öppna antenner kommit mera allmänt i bruk. Vid
dessa har till största delen felet genom natteffekt
eliminerats.

På försök har en dylik anläggning monterats i
Norrköping, så att under alla förhållanden plan på
väg till eller från Bromma skola kunna få säkra
bäringar.

De för flygtrafiken synnerligen betydelsefulla
meteorologiska rapporterna inhämtas i Bromma av
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalts där
belägna radiostation. Denna är utrustad med ett stort
antal mottagare, däribland hypermoderna
kortvågs-och långvågsmottagare. Samtliga långvågsmottagare
arbeta på en centralantenn via en aperiodisk
förstärkare.

För att möjliggöra landning för flygplan även vid

174

dålig väderlek är Bromma flygplats försöksvis
utrustad med en ultrakortvågs blindlandning
sanläggning. Principerna för denna äro i korthet följande:
Ultrakorta radiovågor under 10 m fortplantas i
stort sett som ljusvågor och ge ej som längre vågor
tidvis mycket stora spridningsvidder.

Blindlandningsanläggningen använder tre
ultra-kortvågssändare; en inflygningssändare, en
huvudsignal- och en försignalsändare.

Den förstnämnda arbetar på 9 m våglängd och är

För signa I

Fig. 4. Landningskurva.

modulerad med en ton på 1150 p/s. Som av namnet
framgår lämnar denna inflygningsriktningen. Som
fig. 1 visar, består antennen av tre vertikala dipoler,
varav den mellersta matas av sändaren och de båda
andra, B och C, växelvis tjänstgöra som reflektorer.
Vore dipolen A ensam, skulle den stråla symmetriskt
åt alla sidor. Genom att införa en reflektor på
lämpligt avstånd ökas strålningen i en riktning motsatt
dipolens, dvs. med dipolen C inkopplad i riktning
mot B eller vice versa. Genom en reläordning slutas
resp. brytas de båda reflektorerna i viss rytm. Fig. 2
visar det resulterande strålningsdiagrammet. B
slutes korta moment (morsetecknet e), C längre
(morsetecknet t), varvid teckengivningen sker så, att
de båda tecknen tillsammans ge ett kontinuerligt
streck (en ihållande ton i hörtelefonen).

Vandrar man med en mottagare runt antennen,
höres vänster om snittet D—E punkterna starkare,
höger om snittet strecken mera utpräglat. I
mittriktningen flyta tecknen samman till en kontinuerlig
ton. Flyger ett aeroplan utrustat med
blindland-ningsmottagare mot en dylik sändare, kan föraren
sålunda på tecknen i hörtelefonen avgöra, hur han
skall styra för att komma in i kurslinjen D A C. En
övad pilot kan utan svårighet hålla sig i kurslinjen
inom en sektor av ± 3°. Med en antenneffekt av
500 watt erhålles vid en flyghöjd av 200 m god
ljudstyrka på 30 km, på större höjder såsom framgår av
fig. 3 väsentligt större räckvidder.

Med en konstant flyghöjd och konstant
antenneffekt är mottagningssignalstyrkan en bestämd funk-

90

Fig. 5.

4 juli 1936

Fig. 3. Vertikaldiagram för 9 m antenn (fältstyrkekurvor).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:18:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936e/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free