Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1936 - Telegraf och telefon i järnvägens tjänst, av I. Billing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
I samband med anläggandet av jordkablar för
järnvägen vid elektrifieringen söder om Ånge har
emellertid kunnat ordnas ett nät av direkta
telefonförbindelser, såväl mellan större stationer och
trafiksektionens huvudstation, som ock mellan sektionernas och
distriktens huvudstationer och mellan dessa och
järnvägsstyrelsens expeditioner.
Dessa direkta förbindelser i tjänsten kunna få
betecknas vara av utomordentlig betydelse, genom att
viktiga och mången gång brådskande frågor kunna
snabbt och ingående uppklaras genom direkta
förhandlingar mellan vederbörande tjänstemän, och
genom att en mängd skriftväxlingar sålunda inbesparas.
De direkta ledningarna äro indragna till
järnvägens växelstationer och anrop å dem sker med ström
från järnvägens belysningsnät, ringmaskiner eller
polväxlare.
Bärfrekvens.
Norr om Ånge, dit elektrifieringen och
kabelförläggningen ännu ej nått, har det mest trängande
behovet av direkta telefonförbindelser fyllts genom
anordnande av bärfrekvens på befintliga ledningar. På
en och samma ledning kunna därigenom två samtal
samtidigt utväxlas. För bärfrekvenstelefon användes
i ena riktningen 5 000 p/s och i den andra 10 000 p/s.
I första rummet gällde det att ordna dylik
förbindelse på den 211 km långa linjen Långsele—Vännäs,
där endast selektortelefonledning men ingen direkt
ledning var disponibel. Efter verkställda försök och
laboratorieprov lyckades det L. M. Ericsson
konstruera lämpliga filter för att överbrygga det 20-tal
selek-torer, som funnos å denna ledning.
Den första bärfrekvensanläggningen anordnades i
början av år 1935 å hela den 373 km långa linjen
Ånge—Vännäs, och har densamma under år 1936
utsträckts till Boden, så att bärfrekvensförbindelse f. n.
är i drift på den 660 km långa linjen Ånge—Boden.
Resultatet har varit mycket gott och med denna
förbindelse har telefontrafiken mellan Stockholm och
övre Norrland betydligt underlättats.
En närmare redogörelse för den första delen av
denna bärfrekvensanläggning har införts i Ericsson
Review 1935 nr 2.
Statens järnvägars jordkablar.
Den alltjämt fortgående elektrifieringen av
statsbanorna har kraftigt bidragit till ökad användning av
telefon. Vi den s. k. Malmbanan har visserligen
jordkabel ännu ej kommit till användning, utan förut
befintlig stolplinje utflyttats på ca 50 m avstånd från
spåret. Men telegrafen har reducerats till en enda
ledning, under det att antalet telefonledningar ökats
betydligt, det varierar f. n. på skilda sträckor från
min. 3 till max. 7 ledningar.
I och med elektrifieringen av linjen Stockholm—
Göteborg kom längre och genomgående jordkabel
först til! användning vid SJ. Vid denna tidpunkt, år
1924, ville man därvid i kabeln bibehålla i stort sett
samma telegrafförbindelser som förut, varför någon
inskränkning av telegrafen då ej kom till
verkställighet, utan i stället en mindre ökning av densamma.
Samtidigt ökades dock telefonförbindelserna till mer
än det femdubbla.
Kabeln å denna linje är en ren parkabel, som inne-
håller 21 par å hela linjen med undantag av sträckan
Stockholm—Järna, där den har 25 par.
När sedermera de s. k. Malmölinjerna
elektrifierades, var övergången från telegraf till telefon i princip
beslutad, varför kabeln inrättades därefter. Denna
kabel, som endast innehåller en ledning för
telegrafändamål, är en kombinerad par- och duplexkabel, för
utnyttjande av fantomförbindelser i den utsträckning
ledningarnas ändamål så tillåter. Kabeln på
Malmölinjerna, som anlades 1931—32, innehåller å linjen
Stockholm—-Malmö 28 par, på linjerna
Örebro—Mjölby och Falköping—Nässjö 22 par och på linjerna
Norrköping—Katrineholm och Malmö-Trälleborg
15 par.
Vid elektrifieringen av Ånge-linjerna tillämpades
samma grundsats beträffande inskränkningen av
telegrafen som på föregående linjer. Men här inkom ett
nytt moment, därigenom att verkställd utredning
visade det vara av ekonomisk fördel för staten att här
anordna kabel för gemensamt bruk med
telegrafverket. Av denna anledning användes å dessa linjer be-
tydligt större kabeltyper, nämligen:
Stockholm—Uppsala ................. 58 par
Uppsala—Kilafors och Ljusdal—Ånge ... 38 ,,
Kilafors—Ljusdal ................... 42 „ och
Örebro—Krylbo (ej gemensam) ........ 2 6 „
För övriga elektrifierade linjer ha använts [-följande-] {+följan-
de+} kabelstorlekar:
Västkustbanan
Göteborg—Malmö ..........................................26 par
Hälsingborg—Ängelholm ..............................36 „
Nordvästra banan
Laxå—Kil ........................................................26 „
Kil—Charlottenberg ......................................20 „
Åstorp—Mölle ....................................................10 „
Hässleholm—Veinge o. Södertälje—Eskilstuna 14 „
Uppsala—Gävle ..................................................22 „
I jämförelse med förutvarande luftledningar på
nämnda linjer, uppgående till 19 900 km förbindelser,
innehålla dessa kablar, inkl. fantomförbindelser omkr.
80 500 km förbindelser, eller i runt tal 4 ggr så många
förbindelser som förut.
Övriga kablar innehålla:
Örebro—Svartå ......................... 14 par
Skebokvarn—Stålboga och Skövde—Karlsborg 10 „
Beträffande kabelkonstruktioner må här endast
framhållas, att kablarna äro konstruerade att tåla
prov med en genomslagsspänning av 2 000 V 50 p/s
till jord och 1000 V ledningarna sinsemellan (å
linjen Stockholm—Göteborg dock 2 000 V även mellan
ledningarna). Ledaredimensionerna äro 0,9 och 1,3
mm diam. (å Göteborgs- och Malmölinjerna dock 1,4
och å linjen Stockholm—Uppsala 1,1 mm för de
grövre ledningarna).
Särskilt framhålles att i kabeln Stockholm—Ånge
har för järnvägens behov ordnats en
fyrtrådsförbindelse, inkopplad på två fantomkretsar.
Pupinisering.
Samtliga linjekablar äro pupiniserade. Därvid har
i de större kablarna i regel 10 par, avsedda för
blocksignal-, registrerings-, anrops-, telegraf- och
bantele-fonledningar, lämnats opupiniserade. Pupiniseringen
har valts så, att ledningarna i allmänhet erhållit en
194
4 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
