Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
KEMI
redaktör: EVERT NORLIN
UTGIVEN AV SVENSKA TE UNO IOGF8RC NI NG&N;
INNEHÅLL: Smak och lukt, av civilingenjör Bengt Thorbjörnson. — Träskyddsteknikens nuvarande ståndpunkt,
referat av byråingenjör Gust. von Heidenstam. — Notiser. — Föreningsmeddelanden.
Smak och lukt.1
Några synpunkter.
Av civilingeniör BENGT THORBJÖRNSON.
Medan man lagt ned mycket arbete på utforskning
av ögats och örats konstruktion och sätt att
fungera, ha de båda "lägre" sinnena — smak och lukt —
blivit ganska litet uppmärksammade. Orsaken till
fysiologernas bristande intresse för dessa sinnen
synes vara svårigheten att komma dem in på livet.
Luktsinnet, som är betydligt mera invecklat än
smaken, har sålunda blivit särskilt styvmoderligt
behandlat. medan forskningen rörande smaken dock gjort en
del framsteg. Men hittills har man ej kunnat förklara,
vad som gör, att ett föremål luktar, och nästan lika
litet vet man om, vad som orsakar smaken.
Man brukar säga, att det finns fyra sorters smak,
nämligen: söt, sur, salt och bitter. Därvid glömmer
man den viktigaste och kanske mest ursprungliga,
nämligen smaken av vatten. Munhålan är ytterst
känslig för vattenbrist; uppkommer sådan, minskas
vårt välbefinnande i avsevärd grad. Den, som varit
riktigt törstig, vet, hur gott vatten smakar.
Hade en levande varelse ej känsel eller smak för
salta och bittra ämnen, skulle den under sin jakt
efter föda snart råka ut för obehagligheter, som
mången gång skulle föra till för tidig död. Man
behöver blott tänka sig följden för en människa att ej
kunna skilja mellan sött och salt vatten.
Syror, som äro farliga för hälsan, råka de i
naturtillstånd levande djuren väl inte så ofta på.
Känseln eller smaken för surt eller med andra ord
vätejoner måste därför ha en annan uppgift än den
skyddande. Då våra kanske mest välsmakande naturliga
näringsmedel frukter och bär hava sur reaktion,
synes det, som om vår känsel för pH-koncentration
tillkommit för att göra frukt och dylikt mera aptitligt.
Smaken för det syrliga är en lustbetonad känsla.
Den torde finnas hos alla växtätande varelser. De rena
rovdjuren ha ej mycken nytta av att kunna bedöma
surhetsgraden hos födan. Deras känslighet för surt
resp. alkaliskt bör därför vara ganska svagt utvecklad.
Ännu mindre bör deras förmåga vara att känna
söt smak. Socker förekommer ju nästan uteslutande
i växter. Hästen är som bekant ytterst förtjust i
socker, björnen, som huvudsakligen är växtätare,
tycker mycket om sött, men endast degenererade
i Föredrag vid avd. för kemi och bergsvetenskap
sammanträde den 13 dec. 1935.
exemplar av katten äta sötsaker. Känslan för sött
är för de växtätande varelserna ännu mera
lust-betonad än känslan för surt.
Det finns en hel del andra slag av smak såsom
fadd, kärv, rivande, brännande osv. De torde dock
mera få anses vara en yttring av känseln.
Pepparsmak, som är brännande, är en smärtförnimmelse.
Rivande smak känns bäst i svalget och övre
matstrupen. Tär man feta oljor som ej renats
tillräckligt, river det i halsen. Kärvhet är en slags
adstringe-rande förnimmelse.
Av stort intresse är, att vid blandning av olika
smakförnimmelser dessa i viss grad minska
varandra. Tröskelvärdet för bittert är under vissa
betingelser i en kininlösning 0,004 %. I närvaro av
koksalt stiger det till 0,01 %, i närvaro av saltsyra
till 0,026 %. Denna kompensation kan under vissa
förhållanden göra, att de ursprungliga smaksorterna
upphäva varandra. Resultatet blir dock ej alldeles
intet, utan man får en biandsmak.
Det har gjorts försök att finna ett samband
mellan ett ämnes smak och dess konstitution.
Resultatet har ej varit vidare uppmuntrande utom ifråga om
sur och lut-artad smak, som tydligen sammanhänger
med vätejonkoncentrationen.
En del ämnen, som innehålla vissa grupper av
kväve eller svavel såsom exempelvis —N02, N=,
—■ S —, hava bitter smak. Glykosiderna äro bittra
med undantag av metyl- och etylglykosider, som
äro söta.
Man anser, att starkt utspädd koksaltlösning
smakar sött. Fråga är dock, om den ej har fadd smak.
Tröskelvärdet för smaken är ca 0,01 n. lösning.
Först vid 0,04 n. börjar den salta smaken att bli
förnimbar. Kaliumkloridlösning har också söt smak
mellan 0,009 och 0,02 n. Mellan 0,03 och 0,04 n. är den bitter
och blir saltaktig först vid 0,05 n. Vid 0,2 n. är smaken
samtidigt salt, bitter och sur. Antalet salter med
salt smak är ej så stort, som man skulle tro. Det
förefaller dock, som om de, vilka kristallisera på
samma sätt som koksalt äro salta. Sältan framträder
dock ej i vissa fall på grund av adstringerande eller
annan egenskap hos saltet.
Någon likhet i konstitution mellan rörsocker,
blysocker och saccarin (o-benzoesyre-sulfimid) torde
svårligen kunna spåras. Dessa söta ämnen hava
8 FEBR. 1936. HÄFTE 2.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
