Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik
tunnare och slitstarkare metallbeläggningen
otvivelaktigt att föredraga som korrosionsskydd.
Metaller som vanligen användas som
korrosionsskydd på stål äro nickel, krom, tenn, zink och
kadmium.
Bland dessa metaller kan man skilja mellan så att
säga två olika läger, dvs. de, som i den elektrolytiska
spänningskedjan äro positiva i förhållande till järn,
och de, som äro negativa. De gentemot järn positiva
metallerna bilda i en elektrolyt ett element med järn,
som åstadkommer en frätning eller lösning av järnet
i elektrolyten. Om en ytbeläggning av sådan metall
blir utsatt för skada, så att järnet blottas, bildas
alltså ett element som påskyndar korrosionen. Detta
är ett mycket vanligt fenomen, som kan iakttagas
på förnicklade och förkromade och framför allt
för-tenta järnföremål. De andra metallerna däremot,
som utgöras av zink och kadmium, bilda vid en
yt-skada ett element med järnet, som fördröjer eller helt
förhindrar järnets korrosion, men som istället fräter
på beläggningen. Detta måste givetvis vara en god
egenskap för en skyddsbeläggning. Det är
emellertid inte den enda fordran man ställer på en
beläggning. Den måste också givetvis i och för sig vara
motståndskraftig, vanligtvis inte bara mot kemiska
angrepp utan också mot mekaniska. Dessa
egenskaper ägas i hög grad av nickel och krom. Tiden
tillåter emellertid icke en närmare jämförelse mellan
alla de olika ytbeläggningsmetallerna, utan jag får
nöja mig med en jämförelse mellan de mycket
likartade metallerna zink och kadmium.
Zinken har ju sedan länge redan tjänat som
rostskyddsmedel och räknas med rätta som ett av de
bästa. Det kan därför vara av intresse att jämföra
zink med den mycket närbesläktade metallen
kadmium med avseende på fysikaliska och kemiska
egenskaper.
Specifika vikten för zink är ca 7,2, under det att
kadmium har en specifik vikt ca 8,6.
Brottgränsen för zink varierar beroende på
framställningssättet. Ur en amerikansk tidskrift1 har jag
hämtat siffrorna 1—6 kg/mm2 för brottgränsen, under
det att motsvarande uppgift på kadmium angavs till
5 kg/mm2.
Hårdheten för zink håller sig mellan 25 och 30,
under det att kadmium har en hårdhet av 21—26
kg/mm2 brinell.
Smältpunkten för zink ligger vid ca 419° C, under
det att kadmium smälter redan vid 320° C.
Beträffande kemiska egenskaper löser sig kadmium
betydligt sämre i syror än zinken, och i alkalier, där
zinken mycket hastigt påverkas, röner kadmium liten
eller ingen inverkan. Ifråga om luftens inverkan
bildar zinken inte alltid en oxid, under det att
kadmium som regel bildar en skyddande suboxid på
samma sätt som bly.
I den elektrolytiska spänningskedjan stå järn,
zink och kadmium nära varandra. Huruvida man
skall placera kadmium mellan järn och zink eller
järn mellan kadmium och zink synes vara en fråga,
som sysselsatt många forskare. Det tycks
emellertid, som om den av Evans och Rawdon m. fi. funna
ordningen zink, kadmium, järn skulle vara den rätta,
1 Träns. Am. Electrochem. Soc. 50 (1926) 301. "Cadmium
its electrodeposition for rustproofing purposes" av C. M.
Hoff.
och även att kadmium och järn hava nära lika
potential, vilket förefaller att vara en fördel ur
korrosionssynpunkt.
För att visa detta gjorde amerikanen Rawdon2
följande försök. I sex järnstycken insattes i en
ur-borrning i vardera en plugg av metall. Metallerna
utgjordes av Al, Zn, Cd, Cu, Sn och Pb. De så
preparerade järnstyckena nedsänktes i var sin
bägare med koksaltlösning. Härvid visade det sig, att
de järnstycken, som pluggats med de mera positiva
metallerna Cu, Sn och Pb, rostade kraftigt, under
det att de med Zn och Cd pluggade järnstyckena
icke rostade alis. Det med Al pluggade järnstycket
rostade något, trots att Al är en mera negativ
metall än järn. Detta torde bero på Al:s förmåga att
överdraga sig med ett indifferent oxidskikt. På de
järnstycken, som icke rostat, visade sig, att
plug-garna, dvs. zink och kadmium, etsats. Det
förhållandet, att zinken etsats kraftigare än kadmiumpluggen,
visade, att potentialskillnaden mellan järn och zink
är större än mellan järn och kadmium. Vid en
yt-skada på en beläggning kommer således zink att
frätas fortare än kadmium.
Ifråga om anbringandet av metallerna zink och
kadmium så kan ju zinken anbringas på elektrolytisk
väg, varmförzinkning, sherardisering eller
sprutför-farande.
Den för kadmium huvudsakligen använda metoden
utgöres av elektrolytisk utfällning. Sprutning av
kadmium kan också ske, men denna metod är dyrbar
och dessutom uppstår fara för förgiftning.
Ifråga om elektrolytisk utfällning synes kadmium
vara betydligt lättare att utfälla, så att för en given
strömtäthet i regel utfälles ca 50 % tjockare skikt
kadmium än zink. Dessutom lämnar kadmium vid
rätt beläggning en jämnare och finare struktur och
en blankare yta utan porer. Enligt en uppgift från
Army Air Service i Förenta staterna skall ett
kadmiumskikt på 0,008 mm motsvara ett zinkskikt på
0,025 mm ifråga om korrosionsskydd. Härigenom kan
tunnare kadmiumbeläggningar användas än vad
fallet är för zink, vilket i många fall är en stor fördel,
då man önskar små dimensionsändringar vid
beläggningen på grund av stränga toleranser.
Den elektrolytiska kadmieringen går som regel
fortare än förzinkningen. 20 minuter är en normal tid
för kadmiering.
En ytterligare fördel med kadmium som
beläggning framför zinken är, att kadmium synes vara
smidigare än zinken och vid ovarsam behandling, slag
och dylikt, icke har tendens att flaga av utan
snarare liksom koppar verkar som smörjmedel. På
grund av att kadmium är något mjukare, är det
också i motsvarande grad mera känsligt för rispning.
Slutligen liar kadmiumbeläggningen en icke helt
oväsentlig egenskap. Den har ett mycket trevligt
utseende. Det påstås även, att ju blankare och
vackrare en kadmiumbeläggning blir, desto
motståndskraftigare och bättre i alla avseenden blir den.
Vid den elektrolytiska kadmieringen erfordras i
allmänhet tre huvudprocedurer, nämligen rengöring
före kadmieringen, själva kadmieringen och slutligen
en upphettning i väteutdrivande syfte.
2 Träns. Am. Electrochem. Soc. 49 (1926) 339. "Note ön
the protection of iron by cadmium" av H. S. Rawdon.
21 nov. 1936
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
