- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Mekanik /
66

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskri i t

Vad den första proceduren beträffar kan denna ske
efter två olika linjer, dvs. antingen på mekanisk eller
på kemisk väg. Den mekaniska rengöringen kan ske
på många olika sätt alltefter de föremål, som skola
beläggas. Antingen genom maskinbearbetning,
filning, slipning, polering, skurning eller blästring, och
blästringen kan ske antingen med sand eller, ofta
bättre, med järnkulor.

Den kemiska rengöringen kan ske som vanlig
syra-betning eller genom elektrolytisk betning antingen i
surt eller alkaliskt bad.

För själva kadmieringsprocessen finnas en hel del
patenterade och icke patenterade sammansättningar
av salter för kadmiumutfällningen. Salterna äro lösta
i ett bad, i vilket föremålen hängas ned i
koppartrådar och få tjänstgöra som katoder, under det att
anoderna- utgöras av kadmium eller av järn och
kadmium blandat. Härvid är en viss cirkulation i
badet önskvärd, samt vidare böra föremålen vara
omgivna av anoder och icke beröra kärlets väggar eller
botten.

Det finns i huvudsak två typer av kadmiumbad,
sulfatbad och cyanidbad. Sulfatbaden synas vara
mindre allmänna och överges allt mera. Cyanidbaden
utgöras vanligen av natriumcyanid och ett
dubbelsalt av kadmiumnatriumcyanid samt en del
tillsats-salter och ämnen.

Den tredje proceduren vid kadmieringen utgöres av
upphettning i väteutdrivande syfte. Denna är kanske
icke så allmän men förekommer ofta. när nian
ställer vissa hållfasthetsfordringar på den färdiga
produkten. Det är nämligen så, att såväl vid
kadmieringen som vid den föregående betningen, om
man använder sådan, kan s. k. vätesprödhet uppstå.
Vätesprödheten är en följd av, att stål upptar väte,
vilket i sin tur medför en materialförsämring. Det
är för att åter utdriva detta väte som upphettningen
efter kadmieringen företages.

Vätesprödheten är ett fenomen, som är känt sedan
länge men som ännu saknar sin fulla förklaring och
i varje fall ännu icke helt behärskas. Det finnes
emellertid en mångfald fenomen, som säkerligen helt eller
delvis kunna rangeras in under den gemensamma
benämningen vätesprödhet. Hit höra först och främst
betblåsor, skörhet och sprickor uppkomna genom
betning, ökad metallklang efter betning ocli i en del
fall kanske även minskad klang. Även sprickor i
stål på grund av hårdlödning och även tennlödning
kunna förklaras härigenom och troligen har
korrosionsutmattning stort samband med detta fenomen.
Kanske kan också åldringsfenomen förklaras
härigenom. Även vid andra metaller än stål finner man
motsvarigheter. För lättmetaller t. e. i form av
värmebehandlingsblåsor3 och i gulmetall troligen i
form av season-cracking4, som i varje fall är ett
närbesläktat fenomen.

Som jag nämnde i början, är anledningen till detta
föredrag vissa svårigheter, som uppstått i samband
med flygplantillverkning. Jag skall nu övergå till
att beskriva några utav de fall av vätesprödhet, som
vi träffat på.

3 D. V. L., Jahrb. 1933: "Die Blasenbildung bei der
Warmebehandlung vergütbarer Aluminiumlegierungen" av
Wolfgang Gatzek.

4 Statens provningsanstalts meddelande 26: "Om
självsprickor 1 gulmetall" av Otto Forsman.

Det första fallet vi mötte, var en detalj till en
fallskärm av pianotråd. Pianotråden skulle kadmieras.
Detaljen bestod av två stycken ca 200 mm långa
spröt, som skulle tennlödas ihop i V-form. Av
någon anledning rätades trådarna icke ut före
kadmieringen utan fingo behålla den form, de hade i
trådringen. Efter kadmieringen skulle de rätas ut
från denna stora krökningsradie, varvid de
emellertid brusto sönder. En undersökning gav vid handen,
att trådarna kadmierats två gånger. Den första
kadmieringen hade misslyckats och blivit för tjock
och klumpig, varför kadmiumbeläggningen
bortbetades i saltsyra, vilket givetvis är olämpligt. Genom
försök påvisades då, att vid betning av pianotråd i
saltsyra sprickor uppstodo om också icke i något fall
i fullt samma utsträckning som på den kadmierade.
Detta är ju också ett känt faktum, att kallbearbetade
delar spricka vid betning, och fallet ansågs förklarat
därmed. Att själva kadmieringen kunde bidraga till
sprickorna var då ännu icke känt.

Nästa fall. där vätesprödhet påträffades, .var på
några mindre betydelsefulla mellanläggsbrickor av
mjukt järn. Runda plåtbrickor voro liårdlödda till
korta rör och därefter kadmierade. Brickorna voro
fulla med sprickor och gingo mycket lätt att bocka
för hand, varvid sprickor öppnade sig. Brickorna
undersöktes mikroskopiskt, varvid det visade sig, att
de genomlöptes av en mångfald sprickor med talrika
förgreningar. I en del av sprickorna hade hårdlod
trängt ned. Plåtarnas yta var mycket skrovlig och
bar tecken till överbetning. Som vi just då börjat
med upphettning efter kadmiering i väteutdrivande
syfte, men dessa brickor voro tillverkade innan detta
infördes, förklarades saken som vätesprödhet, men
vi trodde, att dylika företeelser nu skulle vara bragta
nr världen.

Det tredje fallet utgjordes av några härdade
krom-nickelstålrör, som befunnos spruckna efter betning
och kadmiering. Nu började saken se ganska kritisk
ut, varför en noggrann undersökning av kadmierade
delar sattes igång, varvid en del sprickor, i de flesta
fall visserligen mycket obetydliga men i alla fall
sprickor, upptäcktes i kadmierade delar.

Fig. 1. Spricka i härdat kromnickelstålrör, uppkommen genom betning
och kadmiering (2 X).

Detta gav anledning till, att en större undersökning
sattes igång beträffande vätesprödhet. Det gällde
att närmare tränga in i problemet, ocli jag fick i
uppdrag att sätta mig i förbindelse med en del
me-tallurger och forskare, till vilka jag står i stor
tacksamhetsskuld för de anvisningar, råd och
litteratur-hänvisningar, som givits mig. Främst vill jag nämna
från Statens provningsanstalt professor Roos af
Hjelmsäter, bergsingenjör Lundgren och i hög
grad dr Forsman samt från Tekniska högskolan
professor Borelius och bergsingenjör Hultgren.

66

19 sept. 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:19:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936m/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free