Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik
Fig 27. Provstav 7A12, pul- Fig. 28. Provstav 7A12,
pulserande avlastningar 31,5/ — 2,4 serande avlastningar 31,5/ — 2,4
kg/mm2 (efter 10* avlastningar). kg/mm’ (efter 3,85 X 10°
avlastningar, brott).
B. Det största ofarliga spänningsintervallet eller
utmattningsgränsen är det största spänningsintervall,
som ej åstadkommer ytterligare fortskridande
uppdelning av strukturen. Ingen förändring förorsakas av
ett godtyckligt antal påkänningar inom det ofarliga
spänningsintervallet. Om det pålagda
spänningsintervallet överstiger det största ofarliga intervallet, så
börjar fortskridande strukturförstörelse och
uppdelning i småkristaller, vilket leder till brott precis på
samma sätt som vid ett statiskt brottförsök. Ju
större spänningsintervall, desto större är det totala
antalet helt förstörda felfria korn och desto färre
antal påkänningar krävas för fullständigt brott, resul-
terande i den väl kända formen för sambandet mellan
påkänning och livslängd (fig. 12, 13, 14). Men i varje
fall nås samma tillstånd av strukturförstörelse i det
område, där sprickan först bildas.
Härmed skulle en första fysikalisk förklaring av
utmattningsfenomenet vara given. Dessutom visa
försöken klart att metallernas bristning under statisk
påkänning och utmattningspåkänning är åtföljd
av-exakt samma strukturförändringar.
Resultatet återför oss till ett fundamentalt problem
för metallerna, vars lösning vi tills vidare sakna.
Varför uppdelas kristallkornen till små fragment av
en viss gränsstorlek (10—4 och 10—5 cm) och ej
vidare? Dessa resultat antyda att metallerna som
vi känna dem äro genomträngda av ett regelbundet
system av anvisningar till svaghetsställen. Dessa
kunna tänkas ha form av sprickor eller felande
atomer. Antydningar ha icke saknats, att metallerna
skulle ha en "sekundärstruktur" som skulle bära
ansvaret för den stora skillnaden mellan deras
teoretiska och verkliga hållfasthet.
Ehuru de härmed framlagda försöksresultaten icke
lämna någon förklaring till en sådan
sekundärstruktur, ge de ett starkt stöd åt antagandet att den
verkligen existerar. Utmattningsproblemet är av stor
praktisk betydelse för ingenjören och har stort
teoretiskt intresse för hållfasthetsläran. De försök, som
här beskrivits, synas leda till en djupare förståelse
av ämnet än som hittills varit möjlig.
Virtuella förskjutningarnas princip och satsen om
formförändringsarbetets minimum.
Av direktör RAGNAR LILJEBLAD.
Tillämpningen av satsen om de virtuella
förskjutningarna och satsen om formförändringsarbetets
minimum spelar en viktig roll. inom hållfasthetsläran.
Tyvärr måste det dock sägas att den grundläggande
framställningen därav i flertalet läroböcker är
ganska otillfredsställande. T. o. m. i eii så känd lärobok
som herrarna Föpples Dräng und Zwang förekommer
på flera ställen direkt missvisande påståenden,
varför hela framställningen blir mycket förvirrande. Jag
tror, att det till en viss grad är denna
otillfredsställande och ofta komplicerade framställning av det
grundläggande sammanhanget, som gör, att man
bland ingenjörer i allmänhet med en viss försiktighet
undviker att befatta sig med metoden. Man har
aldrig riktigt förstått den och känner sig därför
osäker vid användningen. En kritisk granskning av
sammanhanget kanske därför ännu i dag kan vara av
någon nytta.
Jag använder mig av gängse beteckningar och
tänker mig alltså en genom ett antal krafter Fj F2
osv. belastad i jämvikt varande kropp, i vilken ett
spänningstillstånd ax oy oz xxy ryz rzx med motsvarande
formförändringskomposanter sx ey sz yxy yyz yzx
förefinnas.
Den i kroppen uppmagasinerade elastiska energien,
som alltså motsvaras av det arbete de yttre
krafterna måste utföra för att åstadkomma den faktiska de-
formationen är (under förutsättning att Hooks
lag-gäller )
G
e-x + «jr + + m — g "
dv |j
+1 (rW + r\z + y*«))
eller uttryckt i spänningskomposanter
(1)
^ xy ^ yz ^
Ä=z \dV\jË+ + °2j)+ 2G("
"" mE ’°x-ay+ °Va* + - <?*)] ......... (2)
I det följande kommer jag i allmänhet för
enkelhetens skull att betrakta ett enaxligt
spänningstill-stånd och samtidigt försumma skjuvspänningarnas
arbete bredvid normalspänningarnas. Som av
sammanhanget framgår, inskränker detta ej
framställningens allmängiltighet.
Vi få då
A =
fdV2
fdv~E.e*= jdv~s.o (3)
Vad är nu innebörden i de virtuella
förskjutningarnas princip?
Vi tänka oss ett godtyckligt puiiktsystem i jämvikt.
Då är resultanten av krafterna på varje punkt själv-
15 aug. 1936
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
