- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
28

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

grundvatten i devonskikten under
grundläggningsytan innebar fara för upptryck, och valet av en i
flodens längdriktning långt utsträckt konstruktion
kunde endast göra denna fara ännu mera påtaglig. När
nu därtill kom, att man var oviss, huruvida det bleve
möjligt att ånyo täppa till sandbrunnarna, ifall så
befunnes lämpligt, återstod endast att söka säkerställa
nödigt utlopp för det grundvatten, som under olika
förutsättningar kunde tänkas framtränga till
betongkropparnas bottenplan eller till närmast därunder be-

; 17.74

att under förankringsplattans övre rand en
Lacka-vannaspånt nedfördes 8 à 10 m djupt i grunden.

Andra kunde ej förlita sig på möjligheten att
enbart genom utnyttjande av friktion skapa det nödiga
glidmotståndet. Dessa krävde, att under
kraftstationen, respektive dammens huvudkropp, anordnades en
djupt nedförd betongklack, vilken vid inträdande
tendens till glidning kunde överföra en del av
horisontaltrycket på framförliggande devonmassor.

Efter många överläggningar godkändes en kompro-

lägna devonskikt. Ävenledes måste utlopp beredas
för via förankringsplattan eller dess övre rand i
grunden eventuellt inträngande flodvatten, så att trycket
under byggnadsverken efter uppdämningen ej
stegrades (se fig. 2). Efter långa överläggningar enades
alla om nödvändigheten, att under större delen av
förankringsplattan, kraftstationen och dammens
huvudkropp anordna sandfilter, varifrån grund- och
möjligen uppträdande läckvatten kunde avbördas till
floden nedanför kraftanläggningen. Mellan dessa
sandfilter och i kraftstationshuset och dammens
huvudkropp anordnade gallerier lämnades förbindelsevägar,
och från gallerierna anordnades på lämplig höjd
utlopp till nedströmssidorna av olika byggnadsverk.

Ifrågavarande sandfilter, deras tjocklek fastställdes
till 0,65 m, tjänade dessutom ändamålet att hastigt
kunna förse den blottlagda devonen med nödigt
skydd mot uppluckring, respektive att kunna
förebygga utspolning av cement, innan det i
bottenskiktet införda betongmaterialet hunnit vederbörligen
binda. I själva verket var det dessa senast berörda
uppgifter, som först framkallade tanken på
anordnandet av sandfilter.

Erfarenheten har bestyrkt, att samtliga sandfilter
väl motsvara sina avsedda ändamål.

Spåntväggar.

Avsikten var ursprungligen att fastbetonera
förankringsplattans övre rand vid sådant eller sådana
starkt lerhaltiga skikt, som kunde i nödig grad
hindra flodvattnet att tränga in under
förankringsplattan. I olika delar av flodbädden förekomma
emellertid dylika skikt i något olika höjdlägen, varmed
följde nödvändigheten att förutse, att
förankringsplattan å vissa sträckor måste avslutas med en
betongklack.

Detta stötte emellertid på motstånd från åtskilliga
kollegor, som bliva vana att betrakta en spåntvägg
eller en i grunden djupt nedskuren frontmur som
nödvändig del av varje dammbyggnad. De föreslogo,

miss: Lackavannaspånter skulle nedslås under
förankringsplattans övre rand, men deras djup
begränsas till 4 à 5 m, och i stället för den djupa
betongklacken under kraftstationen, respektive dammens
huvudkropp, skulle anordnas en av grundare
betongklackar stödd Larssenspånt, som tack vare sitt stora
tröghetsmoment vore ägnad att överföra
horisontaltryck till djupt belägna devonlager, i vilka ett
inträdande passivt jordtryck sålunda kunde utnyttjas.
Dammprofilen fick härvid det utseende fig. 2 i princip
antyder.

Isynnerhet Lackavannaspånten har under arbetets
gång givit anledning till bekymmer.

Det befanns nämligen någon tid efter
nedslag-ningen, att devonen närmast spåntens vertikala
fogöppningar avsevärt uppluckrats. Här kunde man
trycka ned stänger till meterstora djup via lager, som
i ofördärvat skick voro så fasta, att stängerna
stannade nästan omedelbart under deras överyta. Även
om devonleran i sitt ursprungliga skick var så fast.
att uttagna provstycken knappast kunde pressas
sönder mellan fingrarna, kunde det längs vissa
fogöppningar konstateras, att den övergått i en starkt
vat-tenhaltig, degliknande massa, samt att närmast
fogöppningen bildats rännilar, i vilka grundvattnet
sipprade upp ur grunden. Omgivningen av
Lackavanna-spåntens fogar bildade vertikala kanaler genom
grundens olika lager, och det kunde befaras, att dessa
under tidernas lopp komme att utbilda sig därhän, att
större mängder flodvatten via spåntens båda sidor
och nedre rand, respektive genom kortslutning tvärs
över vissa delar av fogarna sökte sig väg till
sandfiltret eller andra vattengenomsläppliga lager nedströms
om spåntväggen.

Man hann icke övertyga sig om, att möjligheten att
fullständigt oskadliggöra fogarna måste anses
utesluten, förrän Lackavannaspånterna å långa sträckor
voro överbyggda med betongkroppar, då intet annat
återstod att göra, än att låta spånterna kvarstå och
några meter längre uppströms nedföra vattentäta be

28

28 mars 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free