- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
29

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Y^g-och Vattenbyggnadskonst

tongväggar, vars övre rand vattentätt förenades med
ifrågavarande betongkroppar.

Även Larssenspånten befanns olämplig för sitt
avsedda ändamål.

Utgrävningen av schaktet för betongklacken
uppströms om spanten hade nämligen till följd, att
spån-ten böjde sig i riktning mot schaktet, så att
centimeterbreda mellanrum uppstodo mellan spånten och
de devonmassor på dess nedströmssida, vilkas
förmåga att motstå glidning man velat utnyttja.
Visserligen sökte man fylla dessa mellanrum med
cement-bruk, men sannolikheten talar för, att devonmassan
intill visst avstånd från spånten blev tillräckligt
oroad för att göra det passiva jordtryck, med vilket
man räknat, illusoriskt.

Slutligen medförde i grunden förefintliga
sandstenshårda devonlager, att nedslagningen av
spånter-na blev förenad med mycket starka vibrationer, vilka
det säkerligen hade varit riktigare att undvika.

Tätningen under förankringsplattans övre rand
förtjänar ännu några ord.

Vid grund av här förevarande art är det uppenbart,
att om det, lerlager, som ligger förankringsplattan
närmast, har obetydlig tjocklek eller är av sådan
beskaffenhet, att det icke erbjuder tillräckligt skydd
mot flodvattnets nedträngande i grunden, behovet av
en vattenogenomtränglig skärm, som väl ansluter sig
till flera på varandra följande lerlager kan befinnas
mer eller mindre oavvisligt. En dylik skärm medför
i varje fall fördelen, att grundvatten trycket i marken
under förankringsplattan sänkes samt att risken för
urspolning minskas. Att Lackavannaspånten måste
utdömas innebär sålunda icke, att den kan frånkännas
varje uppgift, utan har fastmer sin grund däri, att
oberäkneliga vattenvägar synas kunna uppstå längs
spåntens sidor, en omständighet, som måste
tillskrivas grundens säregna beskaffenhet. I själva verket
torde alla vara överens om, att de 2,5 à 3 m djupa
betongklackar, som överallt nedfördes, sålunda även
där inga spånter tidigare förefunnos, fylla en viktig
uppgift.

Fogen mellan förankringsplattan och kraftstationen
resp. dammens huvudkropp.

Man kan knappast förundra sig över, att
motståndarna mot förslaget i första hand togo sikte på de
svårigheter, som kunde bliva förenade med en
tillfredsställande utformning av denna konstruktionsdel.

Det villkor fogen under alla omständigheter måste
uppfylla var, att den alltid förblev vattentät.

Till förutsättningarna hörde, att förankringsjärnen,
som beräknades kunna bliva utsatta för en dragkraft
av ca 100 ton pr längdmeter fog, komme att töja sig,
samt att förankringsplattan under vikten av påförda
laster komme att sänka sig flera centimeter, medan
höjdläget av den tidigare utförda kraftstationen,
respektive av dammens huvudkropp, komme att
förbliva i det närmaste oförändrat.

En beskrivning av alla de fogförslag, som
utarbetades och sedermera förkastades, bleve alltför
vidlyftig. Tid efter annan framkommo förslag att ersätta
förankringsplattan och tillhörande fog med en mera
massiv konstruktion. leke heller dessa kunde
godtagas. Det befanns nämligen, att en konstruktion,
vars böjningshållfasthet i närheten av dammen eller
kraftstationen vore stor nog att förebygga uppkom-

sten av sprickor, krävde många meters höjd och
synnerligen stark armering vid sidan om
förankringsjärnen. Om trots alla försiktighetsåtgärder
sprickor uppstode, förelåg icke blott fara för filtrets
utspolning, utan det kunde även befaras, att
förankringsjärnen under tidernas lopp komme att rosta av.
Dessutom befanns det, att även å andra ställen än
vid kraftstationen och dammens huvudkropp
åtskilliga fogproblem förelågo, vars lösning på intet sätt
underlättades, om förankringsplattan finge flera
meters tjocklek. Slutresultatet av samtliga dylika
jämförelser blev, att mellan förankringsplattan, vars
tjocklek kunde inskränkas till 30 à 40 cm, och varje
angränsande stor byggnadskropp behövde anordnas
en flera meter bred fog av sådan beskaffenhet, att
den även vid mycket stora och ojämna sättningar
kunde förbliva vattentät. Den lösning av problemet,
om vilken alla slutligen enades, avsåg att låta fogen
väsentligen utgöras av asfalt. Förutsättningarna
härför voro i följande avseenden synnerligen gynnsamma.

Belastningen på förankringsplattan, respektive
fogen, utgöres icke blott av vatten utan därjämte av
olika fyllningsämnen, som vid dammen hava 7-och
vid kraftstationen 11 meters mäktighet. Per
kvadratmeter horisontalyta räknat utsättes asfalten för 8,
resp. 13 ton större tryck än det vattentryck, mot
vilket den är avsedd att täta. Då asfaltens temperatur
aldrig torde bliva lägre än ca 5°C, är det
fullständigt otänkbart, att under detta övertryck på dess
horisontala överyta några vattengenomsläppliga
sprickor kunna förbliva öppna. Det är även
otänkbart, att asfalten under samma övertryck underlåter
att utvidga sig i sidoled intill de gränser, som kunna
motsvara förankringsjärnens töjning. Sålunda kunna
icke sprickor uppstå, och de av asfalt omgivna
förankringsjärnen kunna icke utsättas för röstning.

Slutligen föreligger den gynnsamma
omständigheten, att asfalten, tack vare överliggande tjocka
devon- och sandlager, är fullständigt skyddad mot
yttre åverkan, varjämte dess skydd mot atmosfärisk
inverkan måste anses fylla alla rimliga krav.

Om sålunda alla väsentliga förutsättningar för
anordnandet av breda asfaltfogar voro synnerligen
gynnsamma, kvarstodo icke förty flera detaljproblem
att lösa. Ett av dem hänförde sig till en risk av
ganska försåtlig natur.

Antag enligt fig. 3, att asfalten under och på
sidorna är omgiven av material, som den icke kan
genomtränga, samt att även devonfyllningens nedersta
lager är fullkomligt ogenomträngligt för asfalt.
Uppenbarligen ter sig anordningen fullt tillförlitlig
så länge man betraktar endast ett vertikalsnitt genom
dammen. Den skulle te sig tillförlitlig i alla snitt, om
man vågade förutsätta, att devonfyllningen -f-
vattenlasten alltid komme att öva lika stort vertikaltryck på
alla delar av fogen. I Svir 3 vågade man icke räkna
med denna förutsättning, icke ens där fogen var
horisontal och devonfyllningen överallt skulle
påföras till samma höjd. Vad man tvingades utgå ifrån
var bl. a., att devonfyllningen komme att införas
mycket oregelbundet, att vissa delar av fogen kunde
bliva utsatta för en belastning av något tiotal ton per
m2, medan andra lämnades fullkomligt obelastade.
Då det icke kunde föreligga tvivel om, att detta
komme att försätta asfalten i strömning i riktning
från fogens belastade till dess obelastade delar, kunde

28 mars 1936

29

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free