- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
60

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

NOTISER

Angående inre friktion i lera. I en diskussion,
som förekommit i dessa spalter, angående vissa
jordstatiska frågor, har ett spörsmål av mera
principiell natur berörts, nämligen frågan om förekomsten
av inre friktion i lera. Denna fråga har under
senare år varit föremål för behandling på flera håll. En
uppfattning, som ofta framhållits, har varit den, att det
motstånd ett lerlager erbjuder mot deformation är
sammansatt av lerans kohesion — en av trycket oberoende
kvantitet — och dess inre friktion — en kvantitet, som
skulle växla (i vanliga fall antages det linjärt) med
trycket. I överensstämmelse med detta betraktelsesätt
ha på sina håll provningar utförts sålunda. Provet har
inneslutits i en låda, som varit tudelad efter ett plant
snitt. De båda lådhalvorna hava förskjutits i förhållande
till varandra parallellt med det nämnda snittet, allt
under det provet belastats vinkelrätt mot snittplanet
(en av de med snittet parallella låd väggarna är lös och
tryckes med viss belastning mot provet). Jordprovet
underkastas emellertid först en förbehandling, som
består däri, att detsamma under någon tid utsättes för
den avsedda normalbelastningen, varvid medels filter är
så ordnat, att fuktigheten kan fritt avgå från provet.
När jämvikt uppnåtts mellan belastningen och lerans
fuktighet, dvs. när provet för viss belastning upphört
att avgiva fuktighet, verkställes avskjuvningsprovet
(under det att normalbelastningen samtidigt får verka).
För samma sorts lera erhåller man därvid högre
"skjuv-hållfasthet" ju högre normalbelastningen är. Detta
förhållande anses bevisa, att friktion förekommer, och
friktionskoefficienten skulle utgöra kvoten av skillnaden i
"skjuvhållfasthet" och skillnaden i normalbelastning för
två närliggande försök. Detta betraktelsesätt är utan
tvivel felaktigt. Provningsförfarandet lider av många
brister; det är emellertid endast en, jag här vill närmare
uppehålla mig vid.

Genom vattenurpressningen ur leran erhållas
provkroppar med förändrad vattenhalt och därmed också
förändrad fasthet. Man åstadkommer med andra ord en
ny kropp med en fasthet, som är större ju mer fuktighet
man lyckats pressa ur densamma. Detta är ju något
helt annat än att det ökade deformationsmotståndet
skulle bero på inre friktion.

Det har från provningsmetodens anhängare gjorts
gällande att man ute i byggnadsverksamheten har att
räkna med, att fuktigheten hos en lera, som belastas,
förändrar sig så, att den kommer att motsvara den
vattenhalt, vilken enligt ovan beskrivna
provningsförfarande skulle uppnås vid den ifrågavarande
belastningsintensiteten. Med andra ord: vattenhalten i leran
ute i naturen skulle inställa sig efter den belastning,
som påföres. Detta är en sanning med stor
modifikation. Det är nämligen en omständighet, som därvid
förbises, nämligen att det oftast vid leror (och gyttjor)
tar en avsevärd tid, innan det ovan angivna
jämviktsläget inträder. Göres sålunda en bestämning av lerans
fasthet på ovan beskrivet sätt — om man bortser från
de felaktigheter, som provningsmetodens övriga brister
kunna medföra —■ erhålles på grund av vad ovan anförts
i regel ett alldeles för högt värde. Det är ju emellertid
meningen att den nyuppförda byggnaden skall vara
stabil redan första dagen och icke först efter ett visst
antal år. Undersökningar, som pågått vid S. J. sedan
åratal tillbaka, visa, att gamla byggnader (en del av
dem 50 år och äldre) på lerig (gyttjig) grund allt fort-

farande sjunka med rätt avsevärd hastighet, uppgående
i vissa fall till ett par cm om året. Här äger sålunda
allt fortfarande en vattenpressning rum i de naturliga
jordlagren, framkallad av det rådande trycket. I samma
mån sker också en ökning av lagrens bärförmåga. Men
att årtionden (och i vissa fall århundraden) i förväg
diskontera denna förbättring är icke att
rekommendera. På laboratoriet arbetar man med tunna prov och
får därför en oerhört mycket större tryckgradient för
fuktighetens utpressande, än vad fallet kan bli ute i
fältet. Det är därför naturligt att proceduren inne på
laboratoriet kan vara klar på någon dag, men att den
likväl ute i fältet kräver årtionden.

Provningsresultat, erhållna på ovan angivet sätt, visa
intet av den inre friktionen. Huruvida man över huvud
taget kan tala om en samverkan av friktion och
kohesion kan i detta sammanhang lämnas åt sidan. Min
bestämda uppfattning är emellertid att man vid lera av
samma typ som de svenska och med sådan
fuktighetsgrad, att konsistensen är mjuk (vattenhalten är över
omslagspunktens) endast har att räkna med kohesion
(hållfasthet).

Jolin Olsson.

LITTERATUR

Bokanmälan.

Road Aggregates Their Uses And Testing, av B. H.

Knight, Edward Arnold & Co, London —/21/—.

Väglitteraturen sysslar till mycket större del med
bindemedel än med det mineralmaterial, som dessa
bindemedel skola sammanfoga. Orsaken härtill är
givetvis den, att bindemedlen för blandningens och
utförandets skull måste undergå kemiska eller fysikaliska
förändringar, vilkas behärskande är av allra största
vikt. Ä andra sidan utgöra mineralmaterialen, sand,
grus, makadam m. m. 10—20 ggr så stor mängd som
bindemedlen. Deras betydelse får därför sannerligen
ej underskattas.

Engelsmännen hava tidigt insett betydelsen av
kunskap på detta område. Redan 1895 startade E. J.
Lovegrove en systematisk undersökning av alla för
byggnadsändamål användbara bergarter i England. Värdet
av dessa undersökningar torde ej från början fullt
insetts ens av Lovegrove’s egna landsmän, men 1929
utgavs det samlade resultatet som "Memoirs of the
Geo-Jogical Survey" under rubriken "Attrition Tests of British
Roadstones".

Detta arbete har nu fortsatts av B. H. Knight. Med
stöd av dels Lovegrove’s dels egna undersökningar
redogör han på ett utomordentligt sätt för de
bergartsbildande mineralen, de olika bergarterna samt olika sätt
för deras provning. Av särskilt värde är den förstående
kritik, som åtföljer redogörelserna för de olika proven,
ävensom en värdering av de olika bergarterna för olika
ändamål. Behandlingen av slagg är särskilt fullständig,
vilket speciellt för engelska förhållanden torde vara
värdefullt. Knight fortsätter därefter med redogörelser
för sammansättningar av stenmaterial för olika behov,
såsom till filter, sand och makadam såväl för bituminösa
massor som för cementbetong. Olika prov för kontroll
av massornas riktiga sammansättning beskrivas och
kritiseras likaledes.

I sin helhet är boken läsvärd och lättläst och den
rekommenderas därför till alla dem, som inse
stenmaterialets värde i en beläggningsmassa.

Birger Dahlberg.

28

62 mars 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free