- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
63

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vvg och vvttenbyggnadskonst

tidigare gjort betydande insatser, anteckna vi
omkring 500 sänkta sjöar.

Spörsmålets ekonomiska berättigande har blivit
alltmera omtvistat, i synnerhet efter
vattenkraftteknikens tillkomst på 1890-talet med dess krav på
reglering för vattenhushållning.

Huru många dammar vi hade för 75 år sedan vet
man ej, men nu kunna vi räkna mer än 2 000
dammbyggnader vid utloppen av sjöar, som äro av någon
betydelse eller större än 1 km2. De fördela sig med
ungefär hälften på vardera flottning och vattenkraft.
Som vi hava ytterligare 2 000 sjöar av denna
storleksordning, föreligger här en stor uppgift.

Vad slutligen angår starkströmsnätet påbörjades
ett dylikt först under 1880-talets förra hälft för att nu
hava nått fram till ungefär 64 000 km.

Kommunaltekniken är ett vidsträckt fält för vår
arbetslust, ty stadsbildningen är en starkt
framträdande nutidsföreteelse.

På hygienens område i våra 376 städer, köpingar
och municipalsamhällen observeras följande.
Ingenting var lättare för stormaktstidens läkare och
präster än att förklara badande skadligt och syndigt
och den övertygelsen förefaller ännu vara djupt rotad
i vårt folk. Våra föregångare hade stor möda att göra
våra snuskiga samhällen mera beboeliga, ty sysslande
med folkhälsans tekniska problem var mindervärdigt
i socialt avseende under det bornerade 1800-talet.

De första vattenledningarna fylla samtidigt 75 år,
de i Stockholm och Karlskrona. Nu hava vi nått
fram till att 60 % av samhällena hava fått sitt
vatten.

Vårt första ordnade avloppsnät bär likaledes
årtalet 1861 och gäller Västerås. Utvecklingens
ståndpunkt kan nu ståta med procentsiffran 75.

Kvantitativt återstår sålunda mycket att göra och
i kvalitativt hänseende är det reningsfrågorna, som
stå på dagordningen, ej blott för samhällena utan
även för industrien.

I fråga om Awsbyggande och därmed jämförliga
uppgifter hava vi stått inför en utomordentlig
verksamhet.

Sålunda har det gällt att skapa erforderliga
anläggningar åt industrien, som under dessa 75 år sett
sitt produktionsvärde ökat från 70 millioner kronor
årligen till 4,5 milliarder, en väsentlig förutsättning
för en folkmängdsökning om 2.5 mill. svenskar, som
begära allt bättre bostäder.

Bemärkas må, att väg- och vattenbyggarnas
insatser på detta område först skjutit fart efter
sekelskiftet, till stor del beroende på uppkomsten av ett
alltmera förstklassigt entreprenadväsende.

Det har i årtionden påtalats, huru traditionsbundet
husbyggandet ägt rum, men under det nya seklet
hava framstegen ifråga om material och konstruktion
skänkt oss uppgifter inom hustekniken i allt större
utsträckning. Vi torde därför närma oss det skede,
då det hävdvunna begreppet "arkitekt" får en annan
innebörd. Husen äro numera väsentligen en
konstruktiv uppgift, där former och färger i allt högre
grad bestämmas av tekniken och hygienen.

Mångfalden tekniska problem inom samhällena
förenas slutligen i en högre syntes, stadsplanerandet,
där många uppgifter vänta, för att vi skola komma
tillrätta med gången tids schabloner.

Beträffande utbildningen må till en början erinras
om att från Marieberg utgått 96 väg- och
vattenbyggare’1850—70, från Teknologiska institutet och
Tekniska högskolan sedan 1860 1 332 st. från Chalmers
tekniska instituts högre avdelning sedan 1907 337 st.
eller sammanlagt 1 765 civilingenjörer.

Tillströmningen till vårt yrke är alltjämt så stor,
att tyvärr många fullgoda ingenjörsämnen måste
utestängas. Det kan därför ifrågasättas, om inträdet
lämpligen bör vara förenat med gallringen eller om
denna rättvisligen kan uppskjutas till ett senare
skede av studietiden. Men för att varje begåvning
skall komma till sin rätt spörjes vidare, om ej
undervisningen redan på ett tidigt stadium borde fördelas
på två linjer, den vetenskapligt-konstruktiva och den
praktiskt-arbetsledande.

För att uppnå en ökad personlig förbindelse mellan
lärare och studenter måste man, förutom av andra
skäl, tillråda tekniska högskolor både i Stockholm och
Göteborg. Det måste nämligen beredas möjlighet till
akademiskt liv och personlighetsprägling, ty den
tekniska kulturen är ägnad att nivellera egenarten och
göra oss tråkiga. Vi måste lägga an på att bliva ej
blott duktiga ingenjörer utan även humana
människor.

Och därmed äro vi inne på spörsmålet: väg- och
vattenbyggaren i samhället.

Den underskattning, som där ofta möter teknikern,
i synnerhet från de icke produktiva medborgarna, liar
i mindre utsträckning hemsökt oss än våra kamrater
inom andra fack.

Orsaken är tvåfaldig. Dels är vårt arbete i hög grad
inställt på för gemene man lättfattliga och
allmännyttiga uppgifter, dels hava vi tidigare än andra —
möjligen med undantag för bergsmännen — fått en bättre
utbildning. Vår meromnämnda tekniska högakola å
Marieberg uppfostrade nämligen endast väg- och
vattenbyggare, och vi hava alltid anledning till tacksam
erinran om dessa föregångare, som grundade yrkets
anseende både genom lärdom, arbetsledareegenskaper
och herremansseder.

Dessa första väg- och vattenbyggare och många
efterföljare absorberades i första hand av staten. Så
småningom togo kommunalförvaltningarna och
bolagen hand om den växande skaran civilingenjörer.
Det nya seklet slutligen uppvisar en tredje grupp,
den frie ingenjören i konsulterande och
entreprenadverksamhet, både hemma och utomlands, den senare
omständigheten av stor betydelse. Ingen kan påstå,
att den ena kategorien är dugligare än den andra,
över allt kan nian spåra högtstående teknisk gärning
och mindre god sådan.

Och till slut vågar jag påkalla ett ögonblicks
uppmärksamhet för vårt yrkes ideologi.

Den typiske rallarens tid är förbi, men ännu
rymmer vårt yrke så mycket av friluftslivets och
färdan-dets behag, att det håller sinnet friskt. Vi hysa
därför ingen önskan att medverka till ett samhälle, där
allt är rationaliserat, standardiserat och
industrialiserat, ty då kan man förgäta den eviga sanningen:
vad hjälper det en människa, om hon vinner hela
världen, men förlorar sin själ?

Vi äro ookså medvetna om att tekniken visar sig
stå till förfogande både för god och ond vilja. Men
vi torde utan förhävelse kunna säga, att vårt syfte

27 juni 1936

63

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free