- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
82

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

tJm. ’os o S /o rrr-

Sca/e /’St. a o.

Fig. 6. Tvärsektion av vågbrytaren i Hälsingborg.

a) När vattendjupet ej är större än att det är fara
för att vågen bryter (dvs. vanligen mindre än ih),
måste en vågbrytare med vertikala sidor grundas direkt
på en botten, som är motståndskraftig mot urskärning,
eller nedföras så djupt under bottnen, att den är
skyddad mot de största urskärningar, som kunna förekomma,
eller också måste ett kraftigt skydd mot utskärning
utföras framför den vertikala väggen. Det måste dock
ihågkommas, att de båda sista alternativen ofta äro
ägnade att medföra prohibitiva kostnader, och att
förekomsten av ett skydd framför den vertikala muren ökar
vågens benägenhet att bryta.

Den vertikala murens dimensioner och utförande
måste då bestämmas med hänsyn till stötar från
brytande vågor.

b) När fara för brytande vågor ej är för handen
(minsta vattendjupet i allmänhet större än 4 h) böra
vågbrytare med vertikala sidor hädanefter konstrueras
enligt följande genom erfarenhet vunna regler.

III a) Planläggningen måste anpassas efter de lokala
förhållandena med hänsyn tagen till den reflexion av
vågorna, som uppstår framför den vertikala väggen och
som sträcker sig ett bestämt stycke ut till havs, ett
förhållande, som kan bereda sjöfarten svårigheter vid
inloppet till hamnen samt försvåra konserverandet av
havsstranden och skada andra närliggande
byggnadsverk.

b) Tvärsektionen bör bestämmas efter en fullt säker
kännedom om de starkaste vågor, som kunna förekomma
på ort och ställe, varvid särskild hänsyn tages till
närheten av stora vattendjup och utsträckningen av "fritt
vatten" i de för storm mest utsatta riktningarna.

IV) De nyligen vid vågbrytare med vertikala väggar
inträffade missödena synes mindi-e hava berott på
principerna för denna vågbrytaretyp och det sätt, på vilket
motståndet hos den vertikala muren beräknats, än på
förhållanden, som felaktigt ansetts mindre väsentliga —
såsom beskaffenheten, stadgan och formen av den av
stenfyllning bestående grunden, motståndsförmågan hos
den underliggande eller framförliggande naturliga
bottnen, förbandet mellan de block, som bilda den vertikala
muren — och på otillräcklig kännedom om vissa
tillstånd hos havet, som jämförelsevis sällan kunna
uppkomma i de ifrågavarande farvattnen.

V) Beräkningssätt, som stödja sig på teorier om den

stående vågen (clapotis), både sådana som blevo
framlagda inför kongressen i Kairo och sedan blivit
förbättrade för att anpassa sig efter de verkliga förhållandena
så långt som den matematiska behandlingen medgiver,
och sådana som blivit kontrollerade genom experiment
såväl i små modeller som i verklig storlek, kunna giva
tillräcklig vägledning åt en ingenjör, som önskar
konstruera vågbrytare med vertikala sidor; denne bör dock
framförallt ej förlora ur sikte den skillnad, som alltid
förefinnes mellan teoretiska hypoteser och verkliga
förhållanden, särskilt då det gäller begränsade vattendjup
och oregelbunden vågrörelse, vilken följaktligen ej
alstrar fullkomliga interferensfenomen. Det bör dock
observeras, att en minst lika stor skillnad finnes mellan
beräkning och verklighet vid många andra väg- och
vattenbyggnadskonstruktioner.

På den ståndpunkt forskningen för närvarande står
och med hänsyn tagen till de hittills föreslagna
teorierna, de uppmätta trycken på befintliga vågbrytare, de
erhållna undersökningsresultaten från vissa missöden
samt försök i vattenlaboratorier, torde man åtminstone
vid byggnadsverk med vanliga mått kunna föreslå
följande regler att komma till användning:

En våg med förhållandevis svag lutning, hos vilken
förhållandet mellan längden 2 L och höjden 2 h är
mellan 20 och 25 och vars höjd är liten i förhållande till
vattendjupet, utövar på en vertikal yta tryck, som äro
fördelade vid olika höjder på följande sätt:

I nivå med den lugna vattenytan är trycket lika med
det hydrostatiska tryck, som svarar mot våghöjden
(2 7i) i fritt vatten. Under den nivå, som svarar mot
den lugna vattenytan, avtager trycket något ned till den
vertikala murens fot och detta med ett mått, som
minskas ju längre vågen är; på grund av osäkerheten
beträffande denna tryckminskning är det försiktigast att
räkna med det praktiskt taget bibehållna maximala
trycket ända ned till murens fot.

över den nivå, som svarar mot den lugna vattenytan,
avtager trycket lineärt, ända tills det når värdet noll i
den punkt, till vilken vågen högst når upp. Denna höjd
ligger minst 2 h över den lugna vattennivån och
överskrider denna höjd, så snart som sjögången blir hög och
krabb, ända till den praktiskt taget når en högsta höjd
av omkring 3 h över den förut nämnda lugna
vattennivån, enligt vad som observationer och modellförsök
visa.

VI) En av de viktigaste punkterna vid konstruktion
av vågbrytare med vertikala sidor är att bestämma
höjden på övre avjämkningen å den stenfyllning, som
utgör grunden för den vertikala muren samt det därav
beroende höjdläget på denna murs grundyta. Denna
höjd måste bestämmas efter noggrant övervägande med
hänsyn tagen till dels erhållandet av minsta möjliga
byggnadskostnad, vilket åter är beroende på närbelägna
möjligheter att erhålla byggnadsmaterial till
vågbrytaren högre och lägre partier, dels det primära villkoret
att ej åstadkomma brytning av vågorna framför
vågbrytaren vid starkaste storm, dels möjligheten av
uppkommande baksjö vid foten av byggnadskonstruktionen
och dels motståndsförmågan hos den naturliga
havsbottnen.

Med utgångspunkt från dessa senare synpunkter
synes det som om den vertikala murens grundyta för
att erbjuda tillräcklig säkerhet måste ligga på ett
minsta djup, som är lika med en och en halv gång
höjden för den största våg, som kan befaras uppkomma.

Om den vertikala murens fot lägges för högt, så att
den är direkt utsatt för vågangrepp, måste man använda
en mellanlösning, "combinaisons intermédiaires", vilken
blev förkastad av XIV:e internationella
sjöfartskongressen enligt dess "slutledning B 2i:oC" och vilken icke kan
rekommenderas annat än för ej starkt utsatta
byggnadsverk i vatten med ringa djup.

82

25 juli 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free