Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg-och vättenbyggnadskonst
Fig. 3 visar schematiskt denna anordning dels för
uppläggning av balkar på pelare dels för
uppläggning av plattor på balkar. Detta system hade i
föreliggande fall följande huvudsakliga fördelar: Gent
emot principen att dubblera pelare i dilatationsfog,
vilket för övrigt här var praktiskt taget uteslutet,
emedan pelarbredden på grund av friarumsprofilen
för den underliggande hamnbangården och de undre
trafikvägarna var snävt begränsad, kunde
monoliter-nas storlek hållas större på grund av den fria
uppläggningen i randfälten. En annan fördel var, att
schaktning och Frankipålning i intet fall behövde
utföras i omedelbar närhet av redan utförda fundament,
vilka på grund av föregående trafikomläggning redan
voro trafikbelastade. Risken för rubbningar och
sättningar minskades härigenom i möjligaste mån.
Jämfört med principen att använda
konsoluppläggning, som i föreliggande fall givit en mycket oredig
och svåröverskådlig lösning, hade systemet enligt fig.
3 för konstruktören den fördelen, att han ej behövde
detaljstudera de anslutande konstruktionerna vid
utförandet av en monolit. För utförandet på
arbetsplatsen uppstod fördelen, att det var likgiltigt i
vilken ordning två eller flera anslutande monoliter
utfördes, vilket möjliggjorde en mera elastisk
arbetsplan. Av fig. 2 framgår även, att de olika
monoli-terna i viaduktytan sinsemellan böra vara tämligen
likvärdiga, varför det ej är lämpligt att upplägga
den ena på den andra.
Vid det å fig. 3 åskådliggjorda principsystemet är
den ena monoliten fast förbunden med sin randpelare.
Vid korta och styva pelare och där samtidigt flera än
två monoliter mötas i en punkt, ha i allmänhet
samtliga monoliter upplagts fritt på samma pelarekapitäl.
Randpelarna bliva på detta sätt excentriskt åverkade
under byggnadstiden. Det visar sig dock, att
kant-påkänningarna av denna excentriska last ej bliva
större än spänningarna av den fulla excentriska lasten,
enär den förra endast är en del av den senare.
Teoretiskt behöver följaktligen pelardimensionen ej ökas
vid en dilatationsfog. Då de uppdelade balkarna
tillsammans uppbära samma last som en ouppdelad balk,
har någon nämnvärd ökning av massorna för
balkarna ej heller uppstått vid dilatationsfogar,
varigenom systemet blivit relativt ekonomiskt.
Vid utförandet gjutes först pelaren upp till lager-
i
Plan
ëfi^ —
j| m j | OSEESSSSISZ
i ! ■ T i •
Fig. B. PrincipanordniDg vid dilatationsfogar.
26 sept. 1936
höjden. Sedan lägges balkbotten gemensam för dc
båda uppdelade balkarna, och formsidorna resas för
den av balkarna, som skall gjutas först. Vid den
fortsatta utbyggnaden bildas den 20 mm breda
dila-tationsfogen med rundjärn och plan plåt, mot vilken
gjutning sker. Efter några dagar uppdragas
rundjärnen och plåten, så att dilatationen blir fri.
Sedan det av nämnda skäl visat sig lämpligt att
använda ovan beskrivna princip för åstadkommande
av dilatation, gällde det att söka göra en lämplig
detaljkonstruktion av lagren. Härvid hade det
givetvis varit möjligt att använda sig av
rullagerkonstruk-tioner, vilka ju ofta förekomma även i
betongkonstruktioner. Då på grund av monoliternas
oregelbundna form rörelse kan uppstå i flera riktningar,
hade i så fall sfäriska rullager i allmänhet behövt
tillgripas. I föreliggande fall, där upp till fyra
mono-liter mötas i en punkt, hade denna lösning blivit
dyrbar och föga konstruktiv, varför det var av vikt att
söka utarbeta en enklare och för ifrågavarande
förhållanden lämpligare konstruktion. För studium av
denna detalj utfördes en del försök med olika
glid-lageranordningar på Tekniska högskolans
byggnadsstatiska laboratorium. Dessa undersökningar hava
resulterat i det s. k. "lamellagret".
Principen för lamellagret är, att dilatationsrörelsen
försiggår mellan två plana blyplåtar, mellan vilka
lägges ett tunt lager av i en ringa mängd olja
uppblandad grafit, detta för att ytterligare nedbringa
friktionskoefficienten i lagret.
Fig. 4 visar en bild från laboratorieförsöken.
Lagret ligger där inneslutet mellan två
betongkroppar, av vilka den övre åverkas av en vertikal och
en horisontal domkraft. Av dessa kända krafter och
de å figuren synliga mätklockorna kan
friktionskoefficienten bestämmas, då rörelse inträder i lagret.
Resultatet av dessa undersökningar var, att
friktionskoefficienten i lagret uppgick till ca 0,19 vid
en belastning av 60 kg/cm2, motsvarande den
påkänning som sedermera användes i de utförda lagren.
Vid denna undersökning förekom ingen
grafitsmörj-ning mellan blyplåtarna. Vid motsvarande prov med
grafitsmörj ning mellan plåtarna visade sig, att något
mätbart värde på friktionskoefficienten ej kunde
erhållas, enär mätklockorna registrerade rörelse, redan
när enbart den vertikala domkraften sattes på och
horisontalkraften sålunda var — 0.
Fig. 4. Laboratorieförsök med "plant lamellager".
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
