- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
112

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tekmsk Tidskrift

För att utröna lämplig tillåten belastning på
blyplåtarna gjordes även en del försök att bestämma
flytgränsen i bly. Det visade sig härvid, att bly i
så tunna lameller ej hade någon bestämd flytgräns
på det undersökta mätområdet, som omfattade
belastningar ända upp till 760 kg/cm2. Av samma
anledning visade grafitsmörjningen ingen tendens att
tränga ut, om smörjlagret ej var för tjockt. Vid
försöket användes två stycken blyplåtar 200 X 200 X
X l1/, mm av vanlig handelskvalité och först utan
grafitsmörjning mellan plåtarna. Diagrammet för
rörelsen visade, att även vid lägre värde på
friktionskoefficienten en mindre rörelse ägde rum, vilken dock
var av mera elastisk natur och härrörde sig av blyets
relativa mjukhet. Vid en friktionskoefficient av 0,19
uppstod en tydligare glidningsrörelse under konstant
belastning. Den begynnande glidningsrörelsen hade
icke karaktären av rutschning utan hade ett mycket
mera långsamt förlopp. För bedömandet av lagrets
lämplighet spelar emellertid rörelsehastigheten ingen
roll, enär temperatur- och krympningsrörelser i det
färdiga lagret ju även äro mycket långsamt
försiggående förlopp, och den aktuella
friktionskoefficienten sålunda är det minsta värde av densamma, som
kan uppmätas vid begynnande rörelse.

De utförda försöken ansågos positiva. Huru
grafitsmörjningen skulle förändra sig med tiden kunde
icke vid denna tidpunkt avgöras. Det syntes
sannolikt att oljan skulle så småningom dunsta bort och
grafiten ensam ligga kvar. I detta sammanhang bör
nämnas, att grafiten uppblandades med olja endast
för att underlätta lagrets läggning i fria luften. Det
värsta som kunde inträffa var, att grafiten helt skulle
upphöra att verka som smörjmedel, och
friktionskoefficienten uppgå till värdet ca 0,19 enligt
ovannämnda försök. I varje fall skulle grafitsmörjningen
fungera oklanderligt den närmaste tiden efter
gjutningen under den tid, då betongens egna
volymförändringar äro kraftigast, och betongen ännu saknar
sin fulla hållfasthet. Friktionskoefficienten 0,19
ansågs för övrigt vara tillräckligt liten för de
tempera-turrörelser, som framdeles alltjämt skulle äga rum,
särskilt som de i en fog sammanlöpande monoliterna
röra sig åt var sitt håll, så att den resulterande
horisontalkraften på pelaren blir minimal. För att
emellertid kunna studera huru ett sådant lager förhöll sig
med tiden gjordes på Slussbyggnadskommittén ett
modellager, som observerades under en längre tid.
Emot förmodan har lagret under denna tid behållit
sina egenskaper oförändrade. Grafitdegen har icke
uttorkat, och något praktiskt mätbart värde på
friktionskoefficienten kunde efter 372 års förlopp
alltjämt icke erhållas med enklare hjälpmedel. (Forts.)

Grundläggning av vägbankar i kärrmark
medelst förträngning genom sprängning.

Av f. d. överstelöjtnant K. A. LAGERGREN.

I en artikel under ovanstående rubrik i Teknisk
tidskrift för den 9 sistlidne maj framhållas vissa
försök och metoder att medelst sprängning sänka
jord-och grusbankar å lös mark till fast botten såsom nya
och utförda resp. utarbetade i U. S. A. och Tyskland.

Dessa metoder äro emellertid varken nya eller ut-

arbetade uteslutande i nämnda länder. Jag för min
del började tillämpa dem utan någon impuls utifrån
redan för omkring 30 år sedan, då jag skulle invalla
ett sjöområde med botten av lös blålera medelst en
grusbank, i vilken pålning för en kaj skulle
verkställas. Anledningen till att jag började spränga i
banken för att få den nedpressad till fast botten, var
den av alla järnvägs- och vägbyggare kända
svårigheten att genom endast fyllning få ned bankar å lös
mark längre än till ett visst djup, som är beroende av
såväl fyllnadsämnets som den lösa massans
beskaffenhet. Den enda metod för dylik nedpressning, som
mig veterligen använts före nämnda tid, var
uppfyll-ning av banken till stor överhöjd med efterföljande
avschaktning till den slutliga höjden. Detta
tillvägagångssätt var emellertid både dyrbart och tidsödande.
Man kringgick därför i vissa fall svårigheterna
genom att å ömse sidor om banken utlägga s. k.
tryckbankar, vilka på grund av sitt tryck å den lösa
massan, fortplantat liksom i en vätska till undersidan av
den egentliga banken, höllo den senare i jämvikt.
Även utan utläggning av dylika tryckbankar
bildades sådana i viss mån genom den lösa massans
upp-pressningar på ömse sidor om huvudbanken.

Jämnviktsläget i en bank, som icke nedförts till
fast botten, blir emellertid mer eller mindre labilt,
vilket ofta ger sig tillkänna genom bankens gradvisa
sättning under påverkan av de skakningar och
vibrationer, som uppkomma under trafiken. Även om
dylika sättningar kunna förekommas eller hållas inom
snäva gränser genom påfyllningar efter hand å de
konstgjorda eller bildade tryckbankarna, — jag har
t. o. m. i vissa fall genom tryckbankar pressat upp
redan nedsjunkna bankar —, så böra "labila" bankar,
som alltid innebära ett osäkerhetsmoment, undvikas,
såvida det icke är fråga om mycket stora djup och
långa bankar. Jag har därför vid de många
järnvägsbyggnader jag haft ledningen av som regel
pressat ned bankar å lös mark till fast botten. Men jag
har samtidigt sökt i möjligaste mån spara
fyllnadsmassa, vilket man näppeligen kan påstå att
vederbörande, som utarbetat förenämnda tysk-amerikanska
metoder, lagt sig särskilt vinn om.

Den av mig tillämpade metoden gick i huvudsak ut
på att få ned banken till fast botten i en nedåt
riktad tämligen tunn kil och i övrigt med så liten bredd
under markytan som möjligt, — en tvärsektion som
trots sin jämförelsevis ringa area visade sig vara fullt
tillräcklig för att giva banken betryggande stabilitet.
Vid metodens tillämpning lät jag först gräva ett
smalt och djupt dike i den lösa markytan mitt
under den blivande banken. Den genom detta dike
nedträngande fyllnadsmassan bildade förenämnda
kil, vilken drevs ned mot djupet under påverkan av
dels fyllnadsmassans tyngd, dels vid "banktippen"
omedelbart under kilen successivt utförda
sprängningar.

I princip sammanfaller ju denna
sprängfyllnings-metod med den ovan angivna tysk-amerikanska, men
den skiljer sig — som jag tror på ett fördelaktigt
sätt — från densamma därigenom att fyllnadsmassan
i möjligaste mån koncentreras mot bankens
mittlinje, under det att fyllnadsmassan vid den
tysk-amerikanska metoden bredes ut genom uppluckring
av markytan samt sprängladdningarnas placering
djupt nere i den lösa massan.

112

26 sept. 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free