- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
130

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig. 3. Form för svängpelaren under bogsering.

otrolig förmåga att sätta pelarformen i gungning, så
att den försköts ur sitt läge. Det lyckades emellertid
att inrikta samtliga pelarformarna så noggrant, att
endast fel på någon centimeter uppstodo.

Trots de ganska stora svårigheter, som varit
förknippade med undervattensarbetena, ha dessa
kunnat utföras i det närmaste efter den från början
uppgjorda arbetsplanen. Endast vid två pelare uppstodo
oberäknade svårigheter, nämligen vid pelare nr 8
samt vid södra anslagspelaren (nr 4). Vid pelare 8
lutade berget i mer än 45°, varför en omfattande
pallsprängning måste utföras.

Vid södra anslagspelaren anträffades på det djup,
å vilket enligt såväl förundersökningarna som
entreprenörens egna undersökningar berget antagits ligga,
stora stenar samt mellan dessa grus och pinnmo.

Schakten utfördes i detta fasta lager på så sätt,
att de stora stenblocken sprängdes sönder för att
kunna hissas upp, och det hårda materialet mellan
stenarna lösgjordes medelst vattenspolning, varvid
vatten under högt tryck genom ett smalt munstycke
spolades mot bottnen.

Då schaktningen på detta sätt pågått en tid utan
att berg anträffats, framkom spörsmålet, huruvida
man verkligen behövde gå ända till berg, vars läge
ej med vanliga borrningsmetoder kunde utrönas, eller
om pelaren kunde grundläggas i ovan beskrivna fasta
lager.

Sedan genom diamantborrning konstaterats, att
endast ca 1,5 m schakt återstod till berget, beslöts
dock att pelaren skulle nedföras till berg.

På grund av det vid denna pelare förekommande
stora schaktdjupet samt förekomsten av stora stenar
i slänterna var dykarearbetet både besvärligt och i
viss mån riskabelt. Vattendjupet till naturliga
sjöbottnen vid pelaren var nämligen 12,2 och till berget
17,6 m. Man måste således på detta stora vattendjup
schakta sig ned 5,4 m, varav ca 2 m genom siam och
lera och återstoden genom det ovan beskrivna fasta
lagret. För undvikande av ras måste slänterna göras
mycket flacka och till skydd för dykarna nedsänktes
en ett par meter hög skyddsram. Sista delen av
schakten utfördes inom den nedsänkta och
provisoriskt inriktade pelarformen.

Enligt ursprungliga ritningen skulle landfästet på
Strängnässidan grundläggas på en där befintlig
sten-fyllning. Det visade sig emellertid, att marken på
platsen för fästet kom i märkbar gungning, då den i
närheten uppställda luftkompressorn var i gång,
varför grundförhållandena även här undersöktes genom

diamantborrning. Härav framgick, att sten- och
grusfyllningen hade en mäktighet av ca 4 m och att
under densamma förefanns en ca 4 m tjock risbädd,
tydligen en gammal grundförstärkning för en
båtbrygga e. d. Under risbädden följde ett lerlager på
ca 1 m samt därefter sten och grus. Med anledning
av grundundersökningens resultat omkonstruerades
landfästet för grundläggning på träpålar.

Även de båda pelarna närmast södra landfästet ha,
som tidigare nämnts, grundlagts på träpålar. Innan
pålningen verkställdes, nedsprängdes grusfyllning i
bottnen för erhållande av pålitligt fäste för pålarna.

Sedan ovan beskrivna arbeten för stöden utförts,
återstod själva betonggjutningen, vilken upp till
30 c.m under LVY skulle utföras som
undervattens-gjutning men över denna höjd i torrhet. Den största
svårigheten vid betonggjutningen var
transportproblemet, enär huvudsakliga delen av bron, genom å
ena sidan segelleden och å andra sidan den under
utförande varande sjöbanken på Tosterösidan, var
helt utan landförbindelse. Efter att hava undersökt
flera alternativ bestämde sig entreprenören för
följande lösning.

På Strängnässtranden uppbyggdes en
blandare-station med 2 st. blandare Smith Mixer 2x/2. Den
färdiga betongen fick genom en ränna flyta ned i
transportkorgar, uppställda i motorbåtar, med vilka
betongen fraktades ut till gjutningsplatsen, där
gjut-ställning med elektriskt drivet maskineri uppförts.
Dessa anordningar fungerade under hela arbetstiden
tillfredsställande, och gjutintensiteten uppgick i
allmänhet till 4 à 5 m3 per timme.

Undervattensgjutningen utfördes på vanligt sätt
genom 8" flänsrör, vilkas undre ändar alltid höllos
nedsänkta i betongmassan. Undervattensgjutningen
utfördes utan avbrott från bottnen till full höjd.

För utrönande av undervattensbetongens
beskaffenhet tillverkades 3 st. provkuber av betong, som under
pågående gjutning av dykare upptogos ur
betongmassan, då dess överyta befann sig 7 m under vattenytan.
Dykaren uttog betongen med en hink, vilken fylldes
över bräddarna. Sedan hinken med betong hissats upp,
ströks rågan av, varefter betongkuber tillverkades på
vanligt sätt och provtrycktes efter 28 dygn, då de
befunnos äga en tryckhållfasthet av 403, 409 och 410
kg/cm2 resp. samt en volymvikt av 2,42, 2,42 och 2,44
resp. Cementmängden var 300 kg/m3. Så höga
volymvikter ha ej erhållits för några andra kuber,
uttagna vid detta brobygge, och hållfastheten är också

Fig. 4. Gjutställning för pelare.

130

28 nov. 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free