- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Väg- och vattenbyggnadskonst /
135

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Väg - och Vattenbyggnadskonst

69 %. Våra och de flesta andra länders
bestämmelser göra här en reduktion till 80 %, som alltså
ej är tillräcklig.

Beträffande betongs draghållfasthet framhölls, att
denna framför allt vore beroende på
betongkvaliteten, dvs. kubhållfastheten och vattencementtalet. För
utrönande av draghållfastheten äro rena dragprov på
betongkroppar icke tillförlitliga, men resultat,
erhållna vid böjningsprov, ha visat sig lämpliga.

I frågan om användning av högvärdigt stål i
vanliga betongkonstruktioner visade sig åsikterna något
gå isär. En del talare hyste farhågor för ökade
sprickbildningar, under det andra ansågo sig medelst
försök ha kunnat påvisa, att vid hög hållfasthet på
betongen skulle icke föreligga någon större risk
härför än med de nu tillåtna järnspänningarna. Så
påstods t. e. att med St 52 och en tillåten järnspänning
av 1 800 kgcm2 skulle ernås samma
sprickbildningssäkerhet som med St 37 och 1 200 kg/cm2, när det
gällde plattbalkar med övervägande vilande
belastning. Kubhållfastheten borde då emellertid vara minst
225 kg/cm2. Om lasten var mera rörlig fick man
gå upp till 1 500 kg/cm2. Vid rektangulära balkar
skulle man dock även i det senare fallet kunna gå
upp till 1 800 kg/cm2. Om fortsatta försök eventuellt
visa, att dessa rön hålla streck, kunna stora
ekonomiska fördelar givetvis vinnas.

Jag vill även påpeka, att det framhölls
önskvärdheten av att även vid bjälklag, vattenbehållare och
dylika konstruktioner använda sig av
lamellgjut-fogar i stil med vad som är brukligt vid gjutning
av t. e. valv, och att dessa fogar skulle få stå öppna
åtminstone ett par tre veckor innan de igengötos.

Det föredrag inom detta tema, som väckte största
uppmärksamheten hölls av fransmannen E.
Freyssi-net. Författaren kallar också sin avhandling över
ämnet för "Une révolution dans les Techniques du
Béton", och avhandlingen gör verkligen skäl för
namnet. Även om Freyssinet säkerligen kommer att
få en hel del vedersakare, synes det mig som om en
närmare redogörelse för föredragets och
avhandlingens innehåll här vore på sin plats.

Till att börja med framställer Freyssinet en
termodynamisk teori beträffande cementets och betongens
formförändringar. Han visar, huru krympning och
formförändringar äro betingade av avgivande,
upptagande eller omlagringar av vattnet i de kapillära
porerna och genom ändring av kapillärspänningen.
Dessa fenomen påverkas av luftens fuktighet och den
yttre belastningen. Krympningen är ett specialfall
av en deformation med belastningen noll. Även
elasticitetsmodulen och tillväxten i hållfasthet med tiden
bero på rörelserna i kapillärerna. Den verkliga
elasticitetsmodulen, till vilken den vid de vanliga
metoderna uppmätta modulen med tiden närmar sig, kan
genom Freyssinets teori på kort tid bestämmas
genom vridningsförsök. Kännedom om denna verkliga
elasticitetsmodul möjliggör en säkrare uppskattning
av väntade deformationer.

Vidare framställer Freyssinet en teori för de
fysikaliska förhållandena vid cementets bindning. Han
söker visa, att de därvid uppstående kapillärerna
giva en förklaring till krympningen under
bindetiden och till bindetidens längd. Jag kan f. n. icke
gå in mera på dessa teorier. De visa emellertid de
metoder, man bör använda, för att på kort tidrymd

få en stor hållfasthet hos betongen, nämligen
vibrering med därpå följande kraftig sammanpressning och
uppvärmning. En på dylikt sätt behandlad betong
får bl. a. en minskad deformation.

Jag skall nu övergå till den praktiska
tillämpningen av ovan berörda teorier. Freyssinet hörde till
de talare vid berlinkongressen, som framhöllo, att
användningen av högvärdigt stål i dragzonen i
vanliga betongkonstruktioner icke höjer värdet av
betongen i tillräcklig grad på grund av de ökade
betong-dragspänningarna. Att däremot använda stål i
tryckzoner ansåg han lämpligt. Freyssinet framhåller
vissa brister hos en vanlig betongkonstruktion,
utförd med högvärdigt stål och högvärdig betong.
Då nämligen betongens elasticitetsmodul ökas,
minskas förhållandet mellan järnets och betongens
elasticitetsmodul er, varigenom neutrala lagret i en böjd
balk förskjuter sig mot tryckzonen, vilket i sin
ordning medför, att betongspänningen ökas. Fördelen
av det högvärdiga järnet blir härav minskad. Vidare
ökar ej draghållfastheten hos högvärdig tät betong
något väsenligt i jämförelse med vanlig betong.
Härtill kommer, att i varje betongkonstruktion sker
en anpassningsformförändring, som utjämnar
spänningarna och minskar de högsta. Denna anpassning
blir ofullständigare ju mindre plastisk betongen är.

Ett utnyttjande av högvärdigt järn och högvärdig
betong är alltså beroende av att dels
formförändringen håller sig inom vanliga gränser, dels
dragpå-känningen inom betongen håller sig under betongens
draghållfasthet.

Denna dubbla fordran kan man teoretiskt
tillfredsställa därigenom, att man icke använder järnet för
att upptaga sådana dragpåkänningar som giver
järnet en töjning, där betongen, icke kan följa
med. Nej, järnet skall användas för att giva
betongen sådana permanenta spänningar, som äro
motsatta dem belastningen framkallar, dvs.
tryckspänningar i dragzonen och dragspänningar i tryckzonen.
Här ha vi Freyssinets revolutionerande och i
praktiken omsatta idé.

Huru skall man då åstadkomma detta? Jo, genom
att från början och före omgjutningen med betong
giva järnet en initialspänning. Detta kan ernås
genom att spänna järnen mellan speciella klackar eller
mot redan färdig betong. Sedan, då den omgjutna
betongen blivit tillräckligt stark, släppes denna
spännkraft och man framkallar dymedelst en
tryckkraft i järnet, som överföres i betongen. Ett dylikt
spänningssystem blir bl. a. direkt motsatt det
spänningssystem, som framkallas av betongens
krympning.

Redan tidigare har för att motverka bl. a.
krympningar gjorts försök med initialspänningar men med
negativt resultat. Orsaken härtill var, dels att man
trodde, att krympningen skulle kunna motverkas av
en initialspänning av några 100-tal kg/cm2, dels att
man använde betong med höga vattencementtal,
vilket före allt annat är orsaken till stor krympning.
Numera vet man, att betongen visserligen
formför-ändrar sig mera än man förr kände till, men att
formförändringstidskurvan dock närmar sig
parallellitet med tidsabskissan, och att
formförändringsordi-natorna framför allt äro beroende av
vattencementtalet vid gjutningen. Giver man därför järnet en så
stor töjning, att förkortningen hos betongen blott är

26 sept. 1936

135

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1936v/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free