Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 9 jan. 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skäl härför angåvos de ökade faror, vilka medföljt
krigsteknikens omdaning, vidare Rhenlandets
remili-tarisering och den praktiska värdelösheten av
Nationernas förbunds trygghetsgarantier. I verkligheten
betyder detta att Belgien av omsorg för sin egen
trygghet utträtt ur det franska allianssystemet.
Naturligtvis får detta märkliga steg även ses mot
bakgrunden av Belgiens labila inre läge, rexisniens
frammarsch m. m. Men i främsta rummet är dock Belgiens
utrikespolitiska nyorientering att betrakta som en
nödtvungen övergång till neutralitetspolitik från
allianspolitik, ett steg som är av särskild betydelse
för alla mindre stater i ett mer eller mindre
jämförligt läge.
Det spanska inbördeskriget har under de sista
trenne månaderna utvecklat sig på ett sätt som i
högsta grad ökat dess risker för hela Europa.
Ur militärisk synpunkt har något avgörande ännu
icke kommit till stånd. Under oktober fortsatte
nationalisternas framgångar. Toledo erövrades, och den i
Alcazar belägrade styrkan befriades. Frammarschen
mot Madrid syntes fortgå planmässigt. Huvudanfallet
igångsattes från sydväst och framfördes i mitten av
november ända till huvudstadens portar. Regeringen
Caballero flydde till Valencia. På den röda sidan
kan man därefter — förutom en del lokalregeringar
av mindre betydelse — räkna med två, delvis
rivaliserande maktcentra, nämligen de i Barcelona och i
Valencia. General Francos arméer lyckades
emellertid ej forcera Madrids erövring. Genom utländska,
huvudsakligen ryska insatser, stärktes
regeringsmilisens försvarskraft högst väsentligt. En frontlinje
bildades tvärs genom Madrids västra utkanter och
tillsvidare har ett jämviktstillstånd inträtt i kampen.
Utan närmare kännedom om resurserna bakom
frontlinjerna och de förberedelser, som å ömse håll träffats
för att framtvinga ett avgörande, synes det för
närvarande omöjligt att med bestämdhet uttala sig om
möjligheterna för ett militäriskt slutförande av
kriget, vilket alltjämt föres vidare med största
hänsynslöshet och hätskhet. Den förskjutning, som ägt
rum, har emellertid under senaste månaderna
huvudsakligen varit till regeringssidans förmån, en
utveckling, som dock ej behöver ha avgörande
betydelse.
Däremot kan man utan tvekan fastställa, att krigets
internationalisering blivit alltmer framträdande. Utan
den kommunistiska internationalens och
Sovjetrysslands effektiva hjälp till den röda sidan skulle
nationalisternas väl ledda och med bravur utförda
offensiv sannolikt redan nu ha lett till fullständig seger.
Utan tyskt och italienskt bistånd åt nationalisterna
skulle dessa återigen haft mycket svårt att efter
offensivens avstannande värja sig mot de rödas
betydande övermakt i numerärt hänseende. På
regeringssidan kan ledningen knappast längre anses
ligga i spanska händer. Ryska officerare föra det
verkliga befälet över de röda vid Madridfronten, och
"internationella bataljoner" av olika slag synas ha
burit det mesta av kampens tunga, Ryska
sjötransporter av vapen och militär ha öppet pågått
från Svartahavshamnarna till Barcelona och Valencia,
och en betydande smuggling av vapen och
tillströmning av röda rekryter äger även rum över den
fransk-kataloniska gränsen vid Medelhavet. Men även
nationalisterna ha mottagit åtskillig utrustning och
talrika frivilliga från utlandet, särskilt från
Tyskland och Italien.
Det non-interventionsavtal i den spanska krisen,
som efter mycken möda i somras kom till stånd
mellan de ledande makterna, har under dessa
omständigheter till stor del kommit att stanna på papperet.
Den har i varje fall öppet åsidosatts av flera av dessa
makter, främst Ryssland och Italien. Men detta
betyder icke att den saknat värde för fredens
bevarande. I Frankrike har den principiella
non-inter-ventionen sålunda varit en nödvändighet för den inre
fredens uppehållande, även om folkfrontens
anhängare från regeringen och nedåt faktiskt givit och ge
mycken aktiv hjälp åt de röda. Och även i
mellanfolkligt hänseende har
non-interventionsöverenskom-melsen, om än aldrig så fiktiv, likväl bidragit att
mildra de ofrånkomliga sammanstötningarna.
En påtaglig skärpning i det diplomatiska läget
inträdde dock då Tysklands och Italiens regeringar
den 18 november efter föregången överenskommelse
sinsemellan erkände den av general Franco ledda
regeringen i Bnrgos som Spaniens lagliga regering.
Detta uppseendeväckande steg tolkades allmänt som
inledningen till en mera effektiv hjälp åt denna
regering från de båda makternas sida och ansågs på
denna grund icke utan skäl komma att sätta
non-interventionsöverenskommelsen i fara. Vissa andra
makter, bl. a. Chile, följde också det tysk-italienska
exemplet. Å andra sidan blev det ryska biståndet
till de röda nu ännu kraftigare. Såväl regeringen i
Berlin som den i Rom upprepade emellertid sina
försäkringar om fortsatt principiell non-intervention,
men faktiskt torde — i synnerhet till sjöss — en
mycket effektiv hjälp ha lämnats de spanska
nationalisterna från Italiens sida. Från Tyskland kommo
dessutom många frivilliga. Men även de
kommunistiska värvningsbyråerna i utlandet intensifierade
sin verksamhet. Faktiskt fördes på spansk botten
ett slags krig mellan "världsfascism" och
"världs-bolsjevism". Det för världsfreden farliga i detta
läge låg i öppen dag, och Englands Edén fann sig
också i ett bemärkt underhusanförande av den 20
november böra särskilt varna för tendensen att låta
utrikespolitiken bestämmas av "ideologiska"
sympatier, något som mycket snart måste leda till en
uppdelning av världen i tvenne fientliga
"ideologiska" block.
Ungefär samtidigt avslöts under tysk ledning det
antikommunistiska avtal, varom mera nedan, som
blev ett ytterligare utslag av denna världstendens.
Situationen i fråga om det spanska krigets
internationella återverkningar har sedan dess nästan
oavbrutet skärpts. De marxistiska partierna i alla
länder lia mobiliserats till förmån för den spanska
folkfronten. Särskilt i Frankrike är folkmeningen på
denna punkt splittrad och partitagandet ytterligt
hat-fullt.
Under de sista veckorna ha från engelskt, och även
franskt, regeringshåll nya ansträngningar gjorts för
att få non-interventionsprincipen verkligt tillämpad,
eventuellt med en tillförlitlig kontrollapparat
fungerande vid de spanska gränserna. Det är möjligt
att Italien och Tyskland — på grund av den stora
vikten för bägge dessa makter att komma i ett bättre
förhållande till England — nu äro villigare än föiut
att reflektera på en dylik bindande uppgörelse. Ett
10
16 jan. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
