Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 9 jan. 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
annat skäl härför skulle möjligen kunna ligga däri,
att de redan skedda tyska och italienska insatserna i
Spanien, enligt vad som här och var uppgives, nu
åter skulle skapat förutsättningarna för en
omsvängning av krigsläget till nationalisternas förmån. Den
fortsatta krigföringen kommer att utvisa i vad mån
dessa påståenden äro grundade. Tillsvidare synes
emellertid ingendera parten beredd att i minsta mån
ge vika.
Samtidigt med dessa storpolitiska återverkningar
av det spanska kriget ha Italien och Tyskland vidare
utbyggt den uppgörelse, som nåddes genom avtalet
mellan Tyskland och Österrike av den 11 juli 1936.
Härmed var den värsta stötestenen ur vägen.
Tysklands välvilliga hållning mot Italien under
sanktionerna hade redan tidigare berett vägen för ett
närmande. Greve Ciano, Mussolinis måg och italiensk
utrikesminister, besökte i oktober Tyskland och hade
där ingående överläggningar med ledande
personligheter. Sannolikt nådde man härvid fram till
bestämda uppgörelser i alla t vistiga punkter. I varje
fall ansåg sig II Duce i ett uppseendeväckande tal i
Milano den 1 november kunna konstatera, att en
europeisk "längdaxel" Berlin—Wien—Rom nu hade
skapats, och att vänskapen mellan Tyskland och
Italien stod fast. Greve Ciano gjorde därefter i
november en resa till Wien och Budapest, där
detaljerade underhandlingar fördes. Dessförinnan hade
Ungerns riksföreståndare amiral Horthy avlagt
besök i Italien, där han mottagits med stor hjärtlighet.
Efter alla dessa förhandlingar utfärdades slutligen
kommunikéer, vari överensstämmelsen i synpunkter
fastslogs.
Därmed kunde den nya, nära nog alliansliknande
kombinationen Tyskland—Österrike—Ungern—Italien
anses färdig. Den har senare ytterligare befästs
genom gemensam hållning och rådplägningar i alla
större frågor, bl. a. rörande den spanska politiken.
Den nya grupperingen har också verkat upplösande
på lilla ententen. Dennas medlemmar hade
visserligen vid en konferens i Bratislava i Tjeckoslovakien
i september bedyrat sin solidaritet, men sedan dess
har särskilt Rumänien, vars politik ej längre ledes
av Titulescu, blivit osäkert. Även Jugoslavien
vacklar, och detta i trots av att frågan om en
gränsrevision till Ungerns förmån numera kan sägas ligga i
luften. Det är dock närmast Tjeckoslovakien som
hotas av denna eventualitet.
Att ett dylikt centraleuropeiskt maktblock måste
utöva en betydande dragningskraft är självfallet.
Fast sammanhållet skulle det medföra tysk-italiensk
hegemoni på kontinenten. Det är emellertid just
frågan om detta förbunds hållfasthet, som av många
anses diskutabel. Särskilt synes man anse, att
Italien, om det från engelskt håll erbjödes några
särskilda fördelar, icke skulle tveka att övergiva den
tyska vänskapen. Emellertid kommer ett dylikt val
helt visst icke att framtvingas. Italien måste i
längden stå på god fot med både England och
Tyskland. Endast en klar engelsk-tysk brytning
skulle omöjliggöra detta, men en dylik eventualitet
är icke överhängande. Tillsvidare bör man därför
kunna räkna med det
tysk-österrikisk-ungersk-italien-ska blocket som ett bestående faktum.
Italien har genom dessa och andra kombinationer
ii ven lyckats nå fram till .ett diplomatiskt säker-
ställande av sitt nyerövrade östafrikanska imperium.
Tysklands, Österrikes, Ungerns, Japans och en dol
sydamerikanska staters erkännande av det nya läget
i Etiopien har redan givits i uttrycklig form — vad
Japan beträffar i byte mot italienskt erkännande av
Manchukuo. Frankrike och England ha i varje fall
de facto erkänt den italienska erövringen. Under
november och december har denna för övrigt
militäriskt slutförts genom fullständig ockupation även
av Abessiniens sydvästra delar, där de sista fientliga
styrkorna av betydenhet nu kapitulerat. Det
allmänna formella erkännandet av det italienska
imperiet i Etiopien lär nu icke låta länge vänta på sig.
Englands politiska hållning är för närvarande
mycket svårbedömd. Särskilt gäller detta
inställningen gent emot Tyskland. Pressens uttalanden
peka mot en skärpning av motsatsen. Vissa
pressorgan, såsom Times, och vissa politiker, såsom
Churchill, utmåla också ständigt Tyskland såsom
Europas oroskälla och den stora framtidsfaran. Men
denna opinion är ingalunda ensamt härskande. I
många kretsar råder även stor misstro mot
folkfrontspolitiken i Frankrike samt mot den fransk-tyska
alliansen. Och regeringsuttalandena ha hittills varit
synnerligen försiktigt avfattade. England står
visserligen klart fast vid sin gamla Locarnogaranti till
Frankrike och Belgien mot ett oprovocerat tyskt
angrepp på dessa länder, men dess regering har aldrig
givit någon motsvarande utfästelse för
Tjeckoslovakiens, lilla ententens eller Rysslands del 1— och
lär ej komma att göra det. Ej heller skulle
Frankrike vid ett krig mot Tyskland på grund av
Frankrikes alliansförpliktelse till Ryssland kunna räkna
med att finna England vid sin sida. Detta är den
väsentliga skillnaden mot läget från 1911—14.
Däremot är England när som helst villigt att gå med på
en allmän europeisk ömsesidig säkerhetspakt. Då
Tyskland emellertid ej vill åtaga sig någon
fördragsförpliktelse mot Ryssland, och Frankrike ej vill
släppa sin ryska allians, är denna plan tillsvidare
utsiktslös. De ständigt pågående tysk-engelska
diplomatiska sonderingarna — varvid en huvudroll
spelas av den tyske London-ambassadören von
Ribbentrop — gälla därför av allt att döma mera
speciella frågor, närmast Tysklands kolonikrav och
råvaruförvärv. Ståndpunkterna äro emellertid icke
lätta att förena. Tillsvidare fortsätter England sin
upprustning — varom praktisk enighet råder i landet
— och intager i övrigt en avvaktande hållning.
Det är ej att undra på att oron över det spända
läget i Europa även nått Skandinavien. I
närvarande läge — med de nordiska staternas osäkra
orientering och högst varierande grad av
försvarsberedskap — skulle ett europeiskt stormaktskrig’
sannolikt få katastrofala följder för Skandinaviens
oberoende. Den allmänna meningen har emellertid
börjat få uppmärksamheten fäst på detta allvarliga
läges verkliga innebörd, och det är ett tidens tecken
att en diskussion om det gemensamma intresset av
neutralitetens och oberoendets försvar nyligen
tilldragit sig stark uppmärksamhet i de nordiska
staterna.
Tysklands nuvarande politik är föremål för de
mest skilda bedömanden. Alla kunna vara överens
därom att denna politik syftar icke endast till
återvinnande av Tysklands formella likaberättigande —
9 JAN. 1937
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
