Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 9 jan. 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ett mål, som i stort sett redan uppnåtts — utan även
till dess reella likaberättigande med de i kriget
segrande stormakterna, sålunda dess möjlighet att
göra sig gällande som världsmakt, återvinnande av
kolonier m. m. Men under det tyskarna själva samt
en spridd meningsriktning i övrigt finner detta mål
för varje stort folk naturligt, och dess uppnående
dessutom i längden omöjligt att hindra, betraktar
man det på andra håll som den största tänkbara fara,
till vars avvärjande de ’"fredliga", dvs. de på statisk
politik inställda staterna, naturligt böra sammansluta
sig.
Utan att taga ståndpunkt till denna djupgående
meningsmotsättning, som är för handen både i
England, U. S, A. och Skandinavien, kan man fastslå,
att den tyska politikens både framgång och
följdverkningar måste bli i hög grad beroende av de
metoder, som den tyska riksledningen kommer att
använda. Även om dessas karaktär råder emellertid
den största meningsskiljaktighet. Tillsvidare kan
man endast fastslå att det är först genom de
tillvägagångssätt, vilka tillämpats från tyskt håll efter
Hitler-regimens upprättande, som Tyskland i detta
hänseende nått några större framgångar.
För de sista tre månaderna är följande att notera:
Den 14 november förklarade sig tyska regeringen
hädanefter obunden av de påtvungna bestämmelser
i Versaillestraktaten (avdelning 12, sektion 2), vilka
ställt de större tyska floderna samt Kielkanalen
under internationell kontroll. Härmed har ännu en
av fjättrarna från Versailles sprängts. Någon
allvarlig gensaga har ej blivit av.
I november avslutades förhandlingarna rörande det
ovannämnda avtalet mellan Japan och Tyskland.
Dettas avslutande väckte stort missnöje i Ryssland
samt framkallade även häftiga gensagor och
varningar i engelsk press (särskilt Times 18/11), där
man befarade att avtalet även riktats mot de brittiska
intressena i den Fjärran Östern. Den 25 november
undertecknades vidare i Berlin av tyska och japanska
ombud en för allmän anslutning öppen
antikommu-nistisk pakt, avseende gemensamt bekämpande av
Kominterns internationella omstörtningsverksamhet.
I verkligheten riktar sig denna pakt självfallet mot
Sovjetunionens politik, men då dennas regering alltid
officiellt förklarat sig icke ha något ansvar för
Kominterns verksamhet, så saknar den formell
pro-testgrund.
De tyska strävandena att så långt möjligt inom
riket säkerställa tillgång på nödvändiga industriella
råvaror — och därmed även i krigsberedskapssyfte
avrunda Tysklands autarki — har efter Hitlers
Nürnbergstal i september koncentrerats i den s. k.
industriella 4-årsplanem. Dennas genomförande har
ställts under ministerpresident Görings energiska
ledning, och denne har för detta ändamål utrustats med
utomordentliga fullmakter. Samtidigt fortsätter
emellertid även riksbankspresidenten Schacht med energi
och skicklighet sina strävanden till förmånliga
han-dels- och valutapolitiska uppgörelser. I vissa
hänseenden kan hela denna politik betecknas som en
förberedelse till kommande nya valuta- och
råvaruför-handlingar av större omfång och innebörd. Men de
avse också otvivelaktigt att möjliggöra för Tyskland
uthärdandet av en tvungen isolering.
Frankrikes inre läge har som ovan nämnts på ett
olycksdigert sätt rönt inflytande av det spanska
inbördeskriget. Men även i övrigt har den inre
spänningen ökats. Regeringen Blums finansiella
svårigheter ha växt, även om den verkligt kritiska punkten
ännu ej uppnåtts. Prisstegringen vållar ökad oro i
arbetarkretsar. De laglösa strejkövergreppen ha ej
helt kunnat stoppas. Den nationella oppositionen
bekämpas från regeringshåll med diktatoriska
metoder men hämnas genom propaganda av ytterlig
hätskhet. Under sommaren och hösten riktade sig
denna med särskild skärpa mot inrikesministern
Salengro, vilken bar främsta ansvaret för övergreppen
mot de nationella partierna. Salengro beskylldes
bl. a. för att under kriget ha deserterat till fienden.
Denna kampanj tog sådana proportioner att Salengro
slutligen i november i förtvivlan begick självmord.
Denna tragiska händelse skärpte ytterligare lidelserna
och gav bl. a. direkt anledning till en ny lagstiftning,
som inskränkte pressens rörelsefrihet. Splittringen
inom folket synes emellertid bli allt djupare. På alla
håll avvaktar man emellertid närmast utgången av det
spanska kriget, vilket torde komma att i hög grad
påverka även den franska utvecklingen.
Regeringschefen har hittills uppträtt med stor fasthet mot
kommunisternas krav på intervention i Spanien, men den
inre ordningen kan endast upprätthållas med ett
ständigt betydande uppbåd av ordningsmaktens
resurser.
Denna djupgående inre splittring verkar även i
hög grad förlamande på Frankrikes yttre politik.
Även England har genomgått en inre kris, men av
helt annan natur. Det har gällt konungen, Edward
VIII, vilken i januari 1936 efterträdde sin fader
Georg V på tronen.
Under hösten blev det bekant i vidare kretsar att
konung Edward VIII hade för avsikt att ingå
äktenskap med en amerikansk dam, Mrs Simpson. Denna
plan väckte starkt motstånd på många håll, närmast
på den grund att Mrs Simpson var tvenne gånger
frånskild och den andra skilsmässan ännu ej fått laga
kraft. Särskilt i kyrkliga kretsar motsatte man sig
ivrigt detta kungliga äktenskap, som ansågs strida
mot den engelske konungens uppgift såsom "defender
of faith" — "trons försvarare" — vilken ingår i
kungatiteln. Något lagligt hinder för konungens rätt
till giftermål med vem han önskar finnes emellertid
icke, och konungens hustru blir även enligt lag utan
vidare Englands drottning. Konungens hänvändelse
till premiärminister Baldwin att genom en särskild
ny lagstiftning möjliggöra ett s. k. morganatiskt
äktenskap, dvs. ett kungligt äktenskap med endast
civilrättsliga verkningar, avvisades av denne, med
ali säkerhet på grund av opinionens motvilja i de
konservativa och kyrkliga kretsarna såväl i England
som i dominions mot konungens äktenskap med en
tvenne gånger frånskild dam.
Å andra sidan fick konungens avsikt stöd inom
åtskilliga radikala kretsar, där man var motståndare
till kyrkans samhälleliga inflytande, samt även inom
vissa politiskt oppositionella grupper, där man
hoppades kunna utnyttja konungen för sina syften mot
det rådande politiska och samhälleliga systemet.
Då Baldwins ståndpunkt emellertid stöddes av den
långt övervägande delen av parlamentet och
opinionen blev alltmera upprörd, fanns för konungen
intet annat val än att antiugen uppgiva sin avsikt
12
16 jan. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
