Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1937 - Trafik och teknik, av N. Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Trafik och teknik.
I ooh med ingången av ett nytt år har ett nytt steg
tagits i automobilernas utveckling, vilken utveckling
sker synnerligen raskt. Bilismen är en nödvändig
faktor och en välsignelse för vår kultur och för vårt
samhälle, men medaljen har även en frånsida,
nämligen olyckorna. Krafttag tagas visserligen för att
minska olycksantalet, men ytterligare en hel del
måste göras. Bilen är en teknikens produkt, därför
måste tekniken medverka icke blott när det gäller
att tillverka bättre bilar, att utveckla dessa
beträffande köregenskaper och bromsar, utan hela
trafikapparaten, dvs. alla på trafiken inverkande tekniska
faktorer måste ingående studeras och utredas. Ett
synnerligen betydelsefullt arbete, när det gäller
speciellt trafikpropagandan, har under de senare åren
blivit en följd av den nationalförening för
trafiksäkerhetens främjande som existerar i vårt land.
Men det är icke blott propaganda som erfordras
utan även att hänsyn tages till en mängd tekniska
faktorer.
Under de senast gångna tio åren ha bilarna
utvecklats utomordentligt raskt, speciellt gäller detta
vad hastigheten och köregenskaperna beträffa. För
tio år sedan uppgick i medeltal hastigheten som vi
hade på våra personvagnar till ca 80 km pr timme.
För årets modeller torde genomsnittliga
topphastigheten ligga vid ca 135 à 140 km pr timme.
Undersöker man grafiskt denna utveckling1, visar det sig
att kurvan är praktiskt taget en rät linje. Gör man
då det tankeexperimentet, att utvecklingen kommer
att fortgå i samma takt, kommer vi om tio år att
kunna räkna med att medelhastigheten för våra
personvagnar torde uppgå till ca 190 à 200 km pr timme.
Denna höga hastighet kan endast utnyttjas, om
fordonet i övrigt är försett med sådana anordningar
och besitter sådana egenskaper, att denna hastighet
kan utnyttjas utan någon risk. Synnerligen
betydelsefulla framsteg beträffande konstruktionen av
t. e. vagnarnas fjädringssystem, dess bromssystem,
en utveckling av dess väghållningsförmåga är gjord,
men orsaken till många av olyckorna ligger inte
endast i själva fordonet utan i de förhållanden som
påverka fordonets användning.
En hög hastighet i och för sig behöver ej
nödvändigt konstituera ett riskmoment, som tyvärr synes
vara uppfattningen inom rätt vida kretsar. Inträffar
en olycka, medför givet den höga hastigheten att
olyckan får en större vidd, men att olyckor inträffa
behöver icke bero på hastigheten såsom sådan. Det
är självklart att under en hel del omständigheter
olyckor kunna inträffa på grund av att vederbörande
förare ej behärskar vagnen i de höga hastighefcer som
den nu är mäktig. Härtill bidrager framförallt hur
trafiken i övrigt är utformad samt de vägar som stå
till förfogande. Skulle vi fasthålla vid begreppet att
hastigheten såsom sådan direkt konstituerar en
olycksrisk, skulle vi därmed i vårt land strypa
utvecklingen. En dylik synpunkt gör sig dock ej
gällande utomlands, och då våra fordon framför allt
i Se Teknisk tidskrift, Automobil- och motorteknik, nr 6,
1935, Bilmotorn utvecklas med bränslet.
erhållas från de utländska fabrikerna skulle vi genom
ett dylik resonemang få räkna med ett ytterligare
antal olyckor. Skulle vi nämligen anse, att
hastigheten ej finge överstiga ett visst värde, men den
utländska utvecklingen skulle visa att hastigheten
ständigt ökar, skulle handhavandet av de i utlandet
tillverkade bilarna i våra trafikförhållanden direkt
medföra riskmoment. Det är därför nödvändigt att
liela vår trafikapparat utbildas med hänsyn till den
internationella utveckling, som fordonen undergår.
Vi måste därför när det gäller åtgärder, speciellt
tekniska åtgärder, för trafiksäkerhetens främjande taga
hänsyn till den utveckling som äger rum inte i vårt
land utan i de länder där vår huvudpart av bilar
tillverkas, nämligen framförallt i Amerika och i vissa
utav de större europeiska länderna.
En av de viktigaste faktorerna, när det gäller att
bedöma möjligheten att använda våra moderna
automobiler utan att därigenom skapa för stora
riskmoment, är givet vägbanan. Vid planläggningen av
vårt vägnät måste hänsyn tagas till den utveckling
som bilarna med sannolikhet torde komma att
undergå under den närmaste perioden. Vi få när det gäller
vårt vägnät ej taga hänsyn till enbart bilen av i dag
utan bygga på längre sikt, alltså taga hänsyn till
vad som kommer att vara förhållandet om säg t. e.
tio år. Som nyss anfördes kunna vi räkna med att
våra personbilar om tio år äro mäktiga en hastighet
av 200 km pr timme. Detta betyder att vårt vägnät
nu måste planläggas för dylika höga hastigheter.
Utomlands har f. n. ett vägbyggnadsprogram
innefattande speciellt för automobiler byggda vägar blivit
följden. Se vi t. e. på utvecklingen i Tyskland, är
detta land ett föregångsland på detta område. Det
visar sig också att olycksfrekvensen på de
uteslutande för automobiltrafik byggda vägarna är
väsentligt mindre än vad som gäller för de övriga
landsvägarna. För vårt land ligger därför önskemålet att
erhålla ett nät av speciellt för automobiler byggda
vägar synnerligen nära. Det räcker ej med att vårt
nuvarande vägnät förbättras för att uppta den
moderna trafiken, utan en stor del av våra
automobilskattemedel måste tagas i anspråk för byggande av
speciella autostrador.
Synnerligen betydande skattebelopp inflyta från
automobilismen, och det är dessa medel som i första
hand måste användas för att utbygga vårt vägnät
så att riskmomentet vid användandet av bilarna
minskas i största möjliga utsträckning. Det gäller
därvid, att de medel, som stå till förfogande, bli
fullt rationellt utnyttjade, vilket dock ej hittills
kanske alltid varit fallet. Här erfordras med ali
säkerhet en ny organisation, som skall taga detta
svåra problem till utredning, icke blott så att
vägnätet planlägges på ett lämpligt sätt utan även så,
att vi kunna erhålla ett dylikt modernt vägnät med
minsta möjliga kostnad. Detta problem är
säkerligen utomordentligt svårt men måste lösas, ty
människoliv få ej offras i onödan.
Under senare år ha betydande ansträngningar
nedlagts på att undvika en plankorsning mellan
landsväg och järnväg. Dylika skenfria korsningar kunna
38
30 jan. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
