Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 6 mars 1937 - Elektriska ångpannor för 100 009 volt, av Robert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
6 MARS UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 10
o
1 9 3 7 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 67
INNEHÅLL: Elektriska ångpannor för 100009 voit, av civilingenjör Robert Engström. —
Luftbehandlings-konferens på I. V. A. — Ekonomisk översikt. — Notiser. — Litteratur. — Tekniska föreningar. — Insänt. —•
Personalnotiser. — Sammanträden.
Elektriska ångpannor för 100 000 voit.
Av civilingeniör ROBERT ENGSTRÖM.
En elektrisk ångpanna för 100000 voit — varför är
detta något särskilt eftersträvansvärt? Så undrar
nog mången läsare som ej är närmare insatt i
problemet. Låt mig först som sist säga ifrån att en
dylik ångpanna ännu ej konstruerats och ännu
mindre kommit i drift. Det är emellertid åtskilliga
ekonomiskt värdefulla egenskaper förenade med detta
problem. Men låt oss gå i ordning med frågorna.
Elektriska ångpannor för större effekter äro som
bekant i princip konstruerade enligt fig. 1, dvs.
bestå av en tryckbehållare med en eller flera insatta
elektroder, varvid strömmen ledes direkt genom
vattnet. Det vatten som förångas, måste ersättas med
matarvatten, vilket i regel innehåller vissa mängder
lösta elektrolyter, oftast i form av salter.
Visserligen kan i många fall en stor del av det i pannan
förångade vattnet återvinnas i form av kondensat,
men i regel kan kondensatet ej till 100 % återföras
till pannan, varför man även i sådana fall är
nödsakad tillföra pannan en viss mängd ordinärt
matarvatten (sjö-, älv- eller brunnsvatten). Pannan
kommer då trots allt att kontinuerligt tillföras en viss
mängd salter. Därför skulle även i sådana fall, om
någon utblåsning av vatten icke skedde från pannan,
vattnet i densamma så småningom få för stor
ledningsförmåga. Härigenom skulle pannan upptaga
större effekt än den normalt vore avsedd för, med
risk för ljusbågsbildning kring elektroderna, knall-
gasbildning etc. Man
måste sålunda i
regel kontinuerligt
utblåsa vatten från
pannan, varvid en viss del
av det utblåsta vattnets
värmeinnehåll kan
tillgodogöras för
förvärmning av matarvattnet.
Fig. 2 visar den
förlust i % av tillförd
energi som erhålles vid
olika ångtryck och vid
olika värden å m, under
förutsättning att
matarvattnet på annat sätt än
genom elektrisk ström
är förvärmt till 70°,
A
T
det mellan tillförda mängder matarvatten och utblåst
vatten. I fig. 2 räknas som nyttigt värme det värme
som åtgår för att av vatten av 70° bilda ånga av
angivet tryck och som förlust räknas det utblåsta
vattnets värmeinnehåll från ångbildningstemperaturen
till 700.1
Det framgår utan vidare av fig. 2 och av det ovan
anförda att man måste tillåta en avsevärd
koncentrering av matarvattnet om pannan skall få hög
verkningsgrad. Om matarvattnet har ett specifikt
motstånd av t. e. 20 000 ohm, måste vattnet i ångpannan
hållas vid 4 000 ohm (räknat vid samma temperatur)
för att en ångpanna för 10 kg tryck skall få över
95 % verkningsgrad.
En elektrisk ångpanna måste således kunna arbe ca
med relativt hög salthalt, dvs. med god
ledningsförmåga hos pannvattnet, för att den utblåsta
vattenmängden skall bli liten, dvs. utblåsningsförlusten liten
och verkningsgraden hög. Man kan visserligen genom
l Se O. Ståhlhane, "Några synpunkter rörande
konstruktion av elektriska ångpannor av elektrodtyp", Tekn. tidskr.
1934, häfte 18 och 22.
Fig. 1.
varvid rn är förhållan- Fig. 2. Utblisningsförlust vid olika värden pà "m" vid 70° matarvatten.
18 mars 1937
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
