Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 6 mars 1937 - Elektriska ångpannor för 100 009 volt, av Robert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te kn isk Ti ds kri ft
vid en spänning av 20 000 voit. Bolaget gjorde år
1934 en förfrågan hos ingenjör S., huruvida pannan
möjligen skulle kunna ombyggas för en effekt av
4 000 kW vid nyssnämnda spänning och oförändrat
tryck (12 atö). Med bibehållande av strålsystemet
var detta emellertid otänkbart, men genom att
till-lämpa en helt ny princip för energiomvandlingen i
pannan, lyckades ingenjör Stålhane få fram en
konstruktion, som tillät den önskade effektökningen,
varefter pannan ombyggdes och ånyo togs i bruk i
november 1935.
Principen för den nya pannans konstruktion
framgår av fig. 3, som är hämtad ur ingenjör Stålhanes
schweiziska patent på det nya systemet.
Fig. 4 visar pannans yttre utseende. I fig. 3, som
visar en vertikal enfaspanna i sektion, är 1 pannkärlet,
2 ångavloppet och 3 en centrifugalpump som suger
vatten genom röret 4 från nedre delen av pannans
vattenrum. Pumpen avger vattnet genom röret 5, till
vilket är anslutet det vertikala röret 6, utfört av
Sipa H. Genom detta rör ledes vattnet upp i den till
genomföringen 10 anslutna metallhuven 7. 8 är
genomföringens isolator och 9 är den packbox som
tätar isolatorn mot pannplåten. Inuti metallhuven
vänder vattenströmmen och fortsätter nedåt genom
dysan 11, utförd av Sipa H, och från dennas
mynning 22 utströmmar vattnet på utsidan av röret 6 i
en utåt fri stråle 12, som av den röret 6 omgivande
metallplåten 13 utbredes i en horisontal vattenskiva,
från vilken vattnet faller ned i pannans vattenrum.
Strömmen tillföres alltså vattnet vid dess passage
genom huven 7, och för att i dennas nedre del öka
strömövergångsytan är huven på insidan försedd med
vingar 15.
Strömmens väg blir alltså följande. Dels går den
från huven genom vattnet inuti röret 6 och ned i
pannvattnet, dels följer den strålen 12 till den
jordförbundna plåten 13. Vattenvägarna äro så
dimensionerade, att större delen av effekten utvecklas i
strålen 12. Men på grund av vattnets stora
hastighet i denna stråle, hinner här ingen nämnvärd
ångbildning äga rum. Strålen spränges alltså ej av
ång-blåsorna utan behåller sin integritet tills den träffar
plåten 13, och det är från den på översidan av denna
plåt bildade vattenskivan som största delen av ångan
avgår. På grund av vattenskivans stora yta erhålles
härvid en lugn ångavgång och relativt torr ånga.
Vilken är nu förklaringen till att
Fredriksbergs-pannans effekt kunnat ökas från 2 000 till 4 000 kW
inom ett och samma pannkärl? Detta sammanhänger
med ett av ingenjör Stålhane i hans ovan citerade
uppsats i Teknisk tidskrift påpekat, för den
elektriska ångpannetekniken synnerligen betydelsefullt,
men av många, kanske de flesta konstruktörer
förbisett förhållande. Detta kan enklast uttryckas så,
att varje genom den strömförande vattenzonen i
pannan passerande viktsenhet vatten endast kan
tillföras en viss, begränsad energimängd, utan att
vattnet förlorar sin sammanhållning. Uppenbart är
sålunda, som ingenjör Stålhane framhåller, att den
effekt som maximalt kan tillföras varje volymsenhet
av den strömförande zonen, är direkt proportionell
mot den hastighet, med vilken vattnet passerar denna
zon. Vi ha förut sett att de keramiska
förträngningskropparna möjliggöra användning av vatten
med högre ledningsförmåga, varigenom man har be-
tydligt ökade möjligheter att uppnå hög
verkningsgrad. Vi se nu att de även kunna användas till att
få stor vattenhastighet i den strömförande zonen och
därigenom få ned anläggningskostnaden.
Vattenhastigheten kunde i den äldre pannan med fria
strålar ej uppdrivas så långt som varit önskvärt med
hänsyn till det vattenstänk som strålarna
förorsakade vid sitt anslag mot elektroderna. Vid det nya
systemet kunde väsentligt större vagnhastigheter
användas utan störande stänk, och sålunda effekten
per volymsenhet av strömbanorna ökas i samma
proportion.
Den enkla elektriska ångpannan, vid vilken man
låter vattnet sköta sig självt, så att det endast
erhåller den hastighet som härrör från ångblåsornas
stigkraft, måste sålunda med naturnödvändighet bli
väsentligt voluminösare än en panna med väl
genomförd vattencirkulation. Och av de nu med
framgång provade konstruktionerna framgår, att den
genom pannans minskade dimensioner erhållna
prisminskningen på pannkärlet m. m., redan i och för
sig kompenserar kostnaden för cirkulationsorganen
och förträngningskropparna, vartill kommer
ytterligare ekonomisk vinst på grund av den väsentligt
högre verkningsgrad som ernås.
Ångpannan i Fredriksberg igångsattes som ovan
nämnts i november 1935. Under 1935 var den i drift
617 timmar och förbrukade 1151100 kWh. Under
1936 har den varit i drift 6 370 timmar och har under
denna tid förbrukat 15 826 950 kWh. Räknat efter
0,33 öre per kWh har den således t. o. m. 31/12 1936
förbrukat ström för ca 55 000 kronor med en
verkningsgrad av lägst 97 %. Man skulle tro att denna
höga verkningsgrad vid denna höga spänning
erhållits på bekostnad av en relativt stor utgift för
ersättning av förbrukade isolatorer, men så är ej
fallet, Från igångsättnings dagen den 29/11 1935 tills
när detta skrives (februari 1937) ha endast följande
isolatorer utbytts:
En dysa, utbytt den 14/1 1936 efter 1027
driftstimmar och efter en energiförbrukning av
2 274 300 kWh.
Ett rör, utbytt den 26/1 1936 efter 1193
driftstimmar och en energiförbrukning av 3 250 800 kWh.
Dysan måste bytas enär en bit av flänsen, på grund
av mekaniska spänningar i infästningen, blivit
avbruten. Röret blev utbytt enär nollskivan på grund
av osymmetriskt montage löpt för kärvt mot röret
och skrapat av detsamma på ena sidan. Under den
angivna tiden har således ingen enda isolator behövt
bytas på grund av normalt slitage. De isolatorer,
som i fortsättningen komma att ha den relativt
kortaste livslängden — ehuru denna torde uppgå till
åtminstone några år — torde vara dysorna.. En hel upp
-sättning dysor kostar endast omkring 0,2 % av värdet
på den enligt ovan förbrukade energimängden. Man
kan således utan överdrift utgå från att
isolatorkost-naden vid denna ångpanna ej kommer att överstiga
några tiondels % om året av den förbrukade
energiens värde. Det finns således ingen anledning att
av någon överdriven "porslinsskräck" konstruera
elektriska ångpannor utan förträngningskroppar, när
man därigenom måste nöja sig med lägre
verkningsgrad och högre anläggningskostnad.
Fig. 5 visar en fotografi av den utbytta dysans
inre och man ser tydligt bearbetningsränderna och
6 mars 1937
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
