Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 18 mars 1937 - Hemortens luftförsvarsproblem, av Richard Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skydd. Om det blir, som civila
luftskyddsutred-ningen föreslagit, skall utrymning kunna anbefallas
av kungl. maj:t, luftskyddssynpunkter, dvs. gles och
låg bebyggelse, beaktas vid stadsplanering samt
brandbottnar och skyddsrum, skyddande mot gas och
trycket av det ovanför nedrasade huset, bli
obligatoriska i nybyggnader inom mera utsatta orter.
Till den tredje delen slutligen hör den s. k.
luft-skyddstjänsten, dvs. förstärkta polis- och
brandkårers, gasspanares, sanerings-, röjnings-,
reparations* och transportavdelningars verksamhet samt
sjukvården. Man skiljer på det allmänna luftskyddet,
dvs. den för ett samhälle gemensamma verksamheten,
ocli det enskilda luftskyddet, som berör varje
fastighet osv. för sig. Härtill kommer industriluftskyddet
under sina luftskyddsledare.
De för luftskyddets planläggning och ledning
omedelbart ansvariga bli luftekyddscheferna, vanligen
polischefer eller landsfiskaler. Var och en av dem
får sitt luftskyddsområde. Försvarsväsendet och
statens kommunikationsverk avses dock skola
undantagas från luftskyddschefernas myndighet och själva
ombesörja sitt luftskydd.
Det är här icke möjligt att närmare gå in på civila
luftskyddsutredningens förslag beträffande
luftskyddet.
Av utomordentlig vikt är, att kunskapen om
luftskyddet blir allmän. Detta behövs i krigstid men
även i fredstid, ty det finns så oändligt många
tillfällen, då luftskyddssynpunkter behöva få göra sig
gällande på ett förnuftigt sätt, men som de
egentliga luftskyddsmyndigheterna ej få eller kunna
erhålla kännedom om. Därför är det synnerligen
önskvärt, att luftskyddsundervisning kommer med på
alla möjliga kurser och skolor, även i folk- och
elementarskolor.
Luftskyddsåtgärderna måste avpassas efter den
tid, som vid flyganfall står till förfogande för deras
vidtagande. Denna är i sin tur beroende av
luftbevakningen. Först för orter 72 km från kust eller
gräns kan luftbevakningen åstadkomma 10 minuters
förberedelsetid. Intill ca 1 mil från yttersta
luft-bevakningslinjen och inåt är förberedelsetiden 0.
Orter inom detta enmilsbälte måste sålunda ligga helt
mörklagda om nätterna och ha ett betydligt mer
aktionsberett luftskydd, än längre inåt landet
belägna.
Mot bakgrunden av dessa tekniska synpunkter
skall nu den svenska hemortens sårbarhet för
bekämpning från luften vid olika betvingelsemetoder
betraktas och därav behovet av försvarsmedel
framkomma. Början göres med terrorkrigföringen. Man
är visserligen inne på ytterligt svårbedömbara
faktorer, då man söker uppskatta det svenska folkets
psykiska motståndskraft. Det har onekligen
förekommit händelser under de senaste decennierna, som
kunna ge anledning till tron, att det svenska folket
skulle kunna benämnas vekt. Något sådant vill man
dock icke gärna tro. Något av den urgamla svenska
kraften får man hoppas finnes kvar. Är så fallet,
bör det vara möjligt för oss lika väl som för Londons
och Paris’ befolkningar under världskriget och
Madrids under nuvarande svåra förhållanden att hålla
ut. Om våra större städer effektivt försvaras, kan
direkt terrorkrigföring, endast om den utföres med
stora styrkor och under lång tid, träffa så stor del
av befolkningen, att ett sammanbrott är att befara.
Enligt vad som förut sagts, synes då en sådan
bekämpning, där varje företag även om det icke möter
något militärt försvar dock har sina avsevärda
risker, icke sannolik.
Det finnes emellertid en form av terrorkrig på
gränsen till försörjningskrig, som särskilt måste
beaktas. Det ligger otvivelaktigt inom möjligheternas
gräns för en motståndare att mot rikare bebyggda
landsdelar insätta t. o. m. enstaka flygplan, men
sådana i stor mängd, till en ren
landsbygdsbekämpning exempelvis med brandbomber mot gårdar och
uthus och kulspruteeld mot boskapshjordar. Av allt
att döma synes detta varit en metod, som med
god verkan användes av italienarna i Abessinien.
Tyskarna räkna ock därmed och organisera därför
med känd grundlighet ett civilt luftskydd även på
landsbygden. Man kan icke helt bortse från, att
exempelvis Skåne på detta sätt skulle kunna
bekämpas ev. såsom en repressalieåtgärd mot något svenskt
regeringsbeslut. Den kombinerade verkan av en
sådan bekämpning både såsom terror och såsom
ingrepp i försörjningen kan bliva stor. Blotta hotet
med en sådan krigföring — vad skulle det få för
inflytande på svenska regeringen, om intet försvar
finns?
Det torde emellertid vara på det egentliga
försörj-ningskrigets område, som de största farorna för
hemorten hota. Här är icke möjlighet att djupare gå in
på hur den produktion och distribution i förening med
import och export, som tillsammans bilda vår
försörjning, arbetar. Var och en har ju klart för sig,
att vissa landsdelar ha sina behov och sin produktion,
och att en överflyttning av varor fram och tillbaka
över landet är nödvändig. Likaså är det nödvändigt
med en viss om ock starkt begränsad import och
sannolikt även export. Man kan i försörjningskriget
skilja mellan försvaret av produktionskällorna samt
försvaret av kommunikationerna på grund av deras
betydelse för distribution, import och export.
Järnvägar, landsvägar och vattenvägar äro bärarna
av distributionen. Genom elektrifieringen av
järnvägarna har även kraftförsörjningen blivit indragen
i distributionen. En undersökning av möjligheterna
för en förstöring av våra järnvägar har givit som
resultat, därest bekämpningen riktas emot själva
linjerna, ungefär 50 avbrott kunna åstadkommas per
dag. Detta betyder att på en gång t. e. övre
Norrland kan isoleras från landet i övrigt, norra Sverige
från södra och Skåne från landskapen norr därom.
En järnvägsbekämpning på detta sätt kan både få
avgörande betydelse och genomföras på kort tid.
Järnvägslinjerna måste alltså på något sätt skyddas.
Detta kan icke ske med utefter linjerna utplacerat
artilleri, knappast heller med jaktflygplan. Försvaret
måste sökas i luftskyddsåtgärder, varigenom varje
avbrott snabbt kan repareras. Den s. k.
beredskapsutredningen, utförd av järnvägsstyrelsen i förening
med vattenfallsstyrelsen och generalstaben, har för
detta ändamål föreslagit åtgärder för skapande av en
reparationsberedskap. Man har utgått ifrån, att de
skador på linjerna, som åsamkas ena dagen, nästa dag
måste vara reparerade. Fienden får på så sätt börja
om på nytt varje dag, bekämpningen blir ur hans
104
18 mars 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
