Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 18 mars 1937 - De textila konstfibrerna, av N. W. Hörstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
De textila konstfibrerna.
Av civilingenjör N. W. HÖRSTADIUS.
Redan i mitten av 1600-talet framförde
engelsmannen Robert Hooke tanken, att man borde kunna
framställa en textilfiber på konstgjord väg.
Oberoende härav uttalade den franske fysikern Réaumur
år 1734, att eftersom silke ej syntes vara annat än
torkat gummi, så borde det vara möjligt för
människan att utdraga silkeliknande trådar ur lösningar
av gummi eller harts. I båda fallen stannade det
dock vid blotta tanken. Även om vetenskapsmännen
på den tiden förfogade över lösningar, som voro så
att säga spinnbara, så medgav ändock ej teknikens
dåvarande ståndpunkt de goda idéernas realiserande.
Först omkring år 1840 började man på allvar göra
försök att framställa silke utan hjälp av
silkesmasken. Man eftersträvade nu att av ett
cellulosa-haltigt material erhålla en lösning, ur vilken man
sedan kunde återvinna cellulosan i form av fina
fibrer. Tysken Schönbeins uppfinning av
bomullskrutet år 1845 innebar ett stort framsteg, ty den
lösning (kollodium), som erhålls då nitrocellulosan löstes
i eteralkohol, visade sig ha just de egenskaper, som
erfordrades för framställning av silkeliknande trådar.
Tio år senare lyckades det en schweizare, Audemars,
att ur en liknande lösning, tillagad av bast från
mullbärsträdet, utdraga fina trådar eller fibrer, som
sedan kunde upphasplas och torkas. En annan
schweizare, Schweizer, fann ungefär samtidigt, att
cellulosa även kunde lösas i kopparoxidammoniak
och ge upphov till en lösning med ungefär samma
egenskaper som kollodium. I slutet av 1800-talet
gjorde sedan de engelska cellulosaforskarna Cross
och Bevaii den märkliga upptäckten, att en förening
mellan cellulosa och kolsvavla, kallad xantogenat,
var löslig i vatten eller utspädd natronlut. Den
spinnbara lösning, som erhölls på detta sätt och som
benämndes viskoslösning, har sedermera betytt mest
för den fortsatta utvecklingen. Den möjliggjorde
nämligen användandet av icke blott bomullscellulosa
som utgångsmaterial utan även träcellulosa i form
av blekt sulfitmassa. Slutligen lyckades omkring
sekelskiftet tyskarna Eichengrün och Becker utarbeta
ett förfarande, varigenom de med hjälp av
cellulosaacetat och aceton kunde framställa konstfibrer, som
utgjordes av cellulosaester och ej såsom tidigare av
ren cellulosa.
Genom dessa olika, vetenskapliga upptäckter och
rön lades den grund, på vilken sedan tekniken
kunnat bygga vidare och utveckla en fabriksmässig
tillverkning av konstfibrer. Bland pionjärerna på det
tekniska området märkes främst den franske greven
de Chardonnet, som omkring år 1880 utförde de första,
mera betydande försöken att i större skala framställa
silke ur en kollodiumlösning. Han var också
grundläggare av den första konstsilkefabriken, som
förlades till staden Besanjon i Frankrike, och på
utställningen i Paris år 1889 kunde han uppvisa prov
på vävnader av den nya textilfibern. Ungefär
samtidigt demonstrerade Swan i London de första
dukarna av konstsilke.
Även i Sverige gjorde man tidigt vissa försök att
utveckla den nya spinntekniken. Ingenjör
Strehlenert nedlade sålunda mycket arbete och stora
kostnader på experiment enligt nitrocellulosametoden.
Dessa ledde visserligen till flera patent och även till
anläggandet av en försöksfabrik i Nol nära
Göteborg, men då resultaten ej motsvarade
förväntningarna, så nedlades driften efter någon tid. Sju år
senare eller år 1917 upptogos här i landet nya
försök att framställa konstsilke. Denna gången
förlades de till Vansbro och initiativtagare voro nu
ingenjören Jonas Jonsson och dåvarande
verkmästaren Arvid Gustafsson, vilka båda voro verksamma
inom skogsförädlingsindustrien. Arbetet var
framgångsrikt, och sedan försöken överflyttats till
textilstaden Borås i Sjuhäradsbygden, gåvo de upphov till
den nuvarande konstsilkefabriken därstädes.
Såsom av den korta, historiska överblicken
framgår, ha vetenskapsmän och tekniker i olika länder
sysslat med problemet att framställa textila
konstfibrer och på det ena eller andra sättet bidragit till
dess lösning. Intet särskilt land kan sålunda
tillskriva sig äran av att lia skapat den moderna
fiber-industrien, vilken under årens lopp genomgått en
enastående utveckling i såväl kvantitativt som
kvalitativt hänseende. Den finnes numera representerad
i de flesta kulturländer och på sina håll, där den
ännu saknas, är man för närvarande sysselsatt med
nyanläggningar, såsom exempelvis i Norge och
Finland. Industriens utveckling i olika länder har
tett sig ganska olika, och anledningen till dess
expansion i det ena eller andra landet är ofta
att söka i särskilda omständigheter. I vissa länder,
såsom Frankrike, Schweiz och Italien, har
fiberindustriens snabba tillväxt på ett tidigt stadium
sin förklaring framför allt i förekomsten sedan gam
malt av en högt utvecklad sidenindustri, eftersom
ju den nya fibern i början var att betrakta som ett
ersättningsmaterial för det äkta silket. I andra
länder återigen, såsom exempelvis i England och
Holland, har den nya industriens framgång sammanhängt
med en från början hög kvalitet hos de framställda
produkterna. I bl. a. Tyskland under kriget och i
detta land samt i Italien i våra dagar ha många
utvidgningar och nyanläggningar kommit till stånd
för att skaffa ersättningsmaterial för de
naturfibrer, som länderna ifråga ha svårighet att impor
tera på grund av brist på utländska valutor. Den
exceptionellt kraftiga expansionen i Japan slutligen
sammanhänger givetvis med de låga
framställningskostnaderna därstädes, vilka i hög grad underlätta
en export, och jätteproduktionen i U. S. A. är
betingad av den väldiga, inhemska konsumtionen.
Världsproduktionen av konstfibrer uppgick för tio
år sedan till omkring 100 mill. kg under ett år.
Sedan dess har den femdubblats och beräknas för år
1936 till cirka 500 mill. kg, vilket betyder att den
numera uppgår till ungefär 1/11 av
bomullsproduktionen och till LU à 1/3 av ullproduktionen i världen.
U. S. A. är alltjämt den största producenten med
en tillverkning, som utgör omkring 1/4 av världs-
10 april 1937
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
