- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Allmänna avdelningen /
154

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 3 april 1937 - Försvar, teknik och industri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tekn i sk Tidskrift

tyärsnitt, som tangerar några av de viktigaste
områdena inom ett arbetsfält, där säkerligen mången
frågar sig, om något utföres och i så fall hur detta
sker. Innan en redogörelse härför lämnas, torde det
emellertid vara på sin plats att erinra om några
förhållanden, som äro av en tämligen grundläggande
betydelse i fråga om den egentliga krigsmaterielens
tekniska utformning och anskaffning.

Krigsmaterielen är en produkt av den allmänna
tekniken och återspeglar alltså på sitt sätt dennas
ståndpunkt vid en viss tidsperiod. Men därmed är
ingalunda sagt — och det inträffar för övrigt ytterst
sällan — att den materielutrustning, som vid en viss
tidpunkt står till krigsmaktens förfogande, är fullt
up to date. De ekonomiska konsekvenserna av en
ständig förnyelse av krigsmateriellagren efter
teknikens framsteg skulle för såväl stora som små stater
bliva outhärdliga. Det kan dock under vissa
förhållanden inträffa, att materielutrustningen, åtminstone
momentant, i stort sett genomgående står på höjden
av modernitet. Det kan inträffa i fred, om en
upprustning startas från en synnerligen smal bas, såsom
t. e. nu i Tyskland och delvis även i England. Det
kan inträffa i krig, om de stora materielposterna
först då anskaffas. Så är fallet i U. S. A.
Lant-stridskrafterna och materielutrustningen äro där i
fred av en mycket ringa omfattning mot vad
förhållandet blir under krig. Materieltyper konstrueras,
prövas och antagas som standard, men anskaffas
under fredstid endast i mycket begränsad
utsträckning. Tillverkning i stor skala avses att äga rum
först under krig och då naturligen jämsides med
massinkallelse av personal för militär utbildning.
U. S. A. har som bekant icke värnplikt i fred. Ett
dylikt tillvägagångssätt möjliggör uppenbarligen, att
den för tillverkning avsedda materielen fortlöpande
kan anpassas efter teknikens framsteg och de
industriella betingelserna. Men det faller genast i
ögonen, att detta sätt att lösa problemet näppeligen är
möjligt för något annat land än den stora republiken
i väster. Allra minst är det tillämpligt för en liten
stat i vår världsdel, alldenstund försvarsberedskapen
då bleve alltför ringa. Det närmast anförda giver
emellertid anledning till den slutsatsen, att
spörsmålet om krigsmaterielens tekniska utformning och
anskaffning är av tvåfaldig natur. Det ena
momentet innebär materielens konstruktion, utveckling och
anskaffning i fred, det andra omfattar
förberedelserna för en massproduktion under krig med hänsyn
till rådande tekniska krav och förutsättningar.

Man kan tryggt påstå, att den första av dessa
synpunkter var den enda, som beaktades före
världskriget. Bortsett från att verksamheten givetvis
avsågs fortgå efter mobilisering vid de statliga
arsenalerna och i viss omfattning även vid de större
privata vapenfirmorna, voro inga åtgärder vidtagna
för en krigsmaterieltillverkning vid den enskilda
industrien. Anledningen härtill, nämligen åsikten om
ett kommande krigs snabba förlopp, har tidigare
berörts. Men i samma mån, som man har anledning
antaga, att en kraftmätning drar ut på tiden, finnes
ingen möjlighet att basera ersättningen uteslutande
på i fredstid anskaffade lager. Förbrukningen måste
så småningom täckas av en fortlöpande produktion.
Vissa —- och ganska stora — lager äro självfallet
nödvändiga för att säkerställa utrustningen av strids-

krafterna och materielersättningen, innan
tillverkningen kommit i gång i erforderlig omfattning.
Avvägningen mellan denna anskaffning i fred och
förberedelserna för produktionen i krig kan, särskilt vid
begränsade ekonomiska resurser, ofta ställa de för
materielförsörj ningen ansvariga myndigheterna inför
ganska delikata avgöranden.

Det är uppenbart, att spörsmålet om
krigsmaterielens tekniska utformning och förbättringar av
konstruktionerna icke är en fråga, som rör enbart
fredsanskaffningen utan att detta arbete måste fortgå
även under krig. Detta arbete faller givetvis under
de militära, tekniska myndigheternas domvärjo, ty
kraven ställas i regel från truppmyndigheterna. Vad
å andra sidan angår massproduktionen av
krigsmateriel, är det likaså naturligt, att denna måste
inordnas inom den större ram, som omfattar hela
landets samlade industriella verksamhet under krig.
Denna verksamhet måste liksom övriga materiella
och andliga tillgångar tagas i försvarets tjänst.
Krigsmaterieltillverkningen må visserligen som regel
hava prioritet, men den nutida krigföringen ställer en
mångfald andra krav, som även måste tillgodoses.
Det hela måste sammanfogas till ett system. Källan
till oreda och ineffektivitet i krig är, som
erfarenheten visat, en fri konkurrens på marknaden mellan
krigsmaktens och andra behov, för att icke tala om
en konkurrens mellan krigsmaktens olika
försvarsgrenar. För att tillgängliga resurser skola bliva
effektivt utnyttjade, måste produktionen vara
rationellt planlagd i fred och enhetligt ledas under krig.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden torde det
vara av intresse att ka/sta en blick på den
organisation och de arbetsformer, som på detta område
föreligga i vårt land. Det må ursäktas mig, om jag vid
en dylik överblick, går händelserna något i förväg i
så måtto, att skildringen i vissa hänseenden icke
anknyter till läget av i dag utan till den ordning, som
kommer. De organisatoriska verkningarna av förra
årets försvarsbeslut komma nämligen icke att börja
göra sig gällande förrän den 1 juli i år. Vi stå,
med andra ord, i åtskilliga avseenden kvar i det
gamla, men beredda att taga steget över till en ny,
och som man hoppas, bättre och rationellare
organisation.

För att sätta de här närmast åsyftade
förhållandena in i deras rätta sammanhang kan det vara
lämpligt att först erinra om strukturen i stort av
försvars-väsendet och dess ledning. Framställningen måste av
lättförstådda skäl göras mycket schematisk med
tyngdpunkten lagd till de avsnitt, som i" detta
sammanhang kunna vara av intresse.

Försvarsgrenarna inom krigsmakten äro som
bekant tre: armén, marinen och flygvapnet, var och en
under sin chef. I ledningen för varje försvarsgren
ingå dels militära organ, dvs. staber och
truppslags-inspektioner (eller motsvarande) och dels
förvaltningsorgan. Dessa förvaltningsmyndigheter bestå i
sin tur av olika avdelningar, nämligen för teknisk
krigsmateriel, för intendentur, för hälsö- och
sjukvård, för bokföring och revision etc. Indelningen i
tekniska underavdelningar är avpassad efter olika
slag av krigsmateriel, t. e. eldhandvapen och
kulsprutor, artilleripjäser, motorfordon, torpeder, minor
etc. Hur dessa avdelningar sedan organisatoriskt
äro sammanförda inom de olika förvaltningsmyndig-

154

10 april 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:19:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937a/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free