Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 22 maj 1937 - Dagens kraftfrågor, av E. Upmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
Västerås, dubblering- av linjen Västerås—Hallsberg,
ny linje Hallsberg—Nässjö och dubblering av linjen
Hallsberg—Trollhättan samt delvis ny linje
Trollhättan—Alingsås—Sydkraft, varvid de fyra sistnämnda
linjerna skulle utföras för 132 kV spänning.
Krångede—Sydkrafts förslag avsåg som förut nämnts en
enda 220 kV ledning Horndal—Nässjö med betydande
överföringsförmåga.
Utredningsmannen har kommit till det
slutresultatet, att Vattenfallsstyrelsens transiteringsförslag
under de första 10 åren är något billigare än Krångede—
Sydkrafts 220 kV alternativ. Detta är å andra sidan
för Sydkraft billigare än transitering efter
Vattenfallsstyrelsens preliminära transiteringsoffert. Från
och med 1950 kan transiteringsalternativet icke
genomföras och blir i vart fall dyrare än 220 kV
alternativet. Utredningsmannen anför vidare:
"Åtminstone om man ser saken på något längre sikt, synes
ej den av de i frågans lösning intresserade och
medverkande kraftbolagen planerade 220 kV
kraftledningen Horndal—Nässjö behöva befaras komma att
te sig som ett mindre riktigt led i en rationell
elektrifiering av vårt land." Utredningsmannen fortsätter
vidare: "Det synes under sådana omständigheter ej
gärna kunna framstå som berättigat att från
statsmakternas sida tvångsvis söka få fram en sådan
lösning av det föreliggande problemet, som den av
Vattenfallsstyrelsen tänkta krafttransiteringen genom
Centralblockets linjenät utgör. Man synes således
kunna bygga den vidare utvecklingen av landets
elektriska stamlinjenät på ett med tillkomsten av den
nu jämte Vattenfallsstyrelsens huvudlinjer planerade
direkta 220 kV linjen Horndal—Nässjö grundlagt
system." Vattenfallsstyrelsens tveksamhet
beträffande den direkta linjens planmässighet delas således
icke av utredningsmannen.
Krångede-Sydkrafts — för att använda en kanske
något haltande jämförelse — "bredspåriga"
överföring Horndal—Nässjö har således icke blivit satt
i andra hand efter Vattenfallsstyrelsens delvis
"smalspåriga" och därför på motsvarande sträckor
dubblerade transitering öster och väster om Vättern.
I samband med utredningen om det svenska
stam-linjenätet har ett ändringsförslag beträffande den
föreslagna linjen Stadsforsen—Västerås framlagts.
Hösten 1934 framlade Vattenfallsstyrelsen förslag om
att bygga en egen 132 kV ledning Porjus—Boden—
Stadsforsen—Västerås. Linjen, vars södra del i
huvudsak förlöper parallellt med linjen Krångede
—Horndal, skulle få en i jämförelse med
Krångede-linjen begränsad överföringsförmåga och närmast få
karaktären av utjämningsledning mellan
norrlandsstationerna inbördes och med Centralblocket. Hösten
1936 föreslog styrelsen, att man ej skulle nybygga
sträckan Krylbo—Västerås utan endast bygga om
en befintlig 77 kV ledning samt att koppararean
på den övriga sträckan skulle ökas från tidigare
föreslagna 120 till 150 mm2. I februari 1937
anmälde styrelsen, att man nu med hänsyn till
belastningens snabbare ökning och utökad
effekttillgång vid Stadsforsens och Porjus kraftverk önskade
utföra ledningen för 220 kV spänning. En dylik
ledning, till vilken material redan inköpts, skulle
emellertid ej hinna bliva färdig i tid för
norrlandskraftens nedförande till Västerås. Under mellan-
tiden skulle kraften kunna transiteras över
Krång-edes linje, vilket styrelsen nu ansåg sig kunna
föreslå, sedan den från oktober 1936 pågående
samkörningen mellan Centralblocket och Krångede visat sig
fungera bättre än styrelsen 1934 ansåg sig kunna
förvänta. Styrelsen uppger att
överföringskostnaden för 220 kV linjen inklusive förluster blir
lägst ca 8 kr. per kW och år vid optimal
belastning (90 000 à 150 000 kW). Det bör
omnämnas, att denna mycket låga kostnad enbart avser
linjekostnaden. Därutöver tillkommer upp- och
nedtransformering med ty åtföljande kostnader och
förluster samt dessutom ett tillägg på grund av den
sedan 1936 höjda prisnivån. Det är tydligt att
styrelsen ansett sig kunna räkna med en mycket låg
årskostnadsprocent på linjen. Överdirektör W.
Borgquist har meddelat mig, att denna endast skulle varit
5,2 %, varvid räntefoten varit 3,5 %.
I skrivelsen om linjen Stadsforsen—Västerås talar
Vattenfallsstyrelsen om faran av en permanent
dualism vid den betydelsefulla kraftöverföringen från
Norrland till mellersta och södra Sverige med ett
kraftsystem tillhörande staten och ett annat
tillhörande Krångede aktiebolag, Sydsvenska
kraftaktiebolaget och Stockholm. Styrelsen fortsatte: "Huru
denna dualism skall undanröjas respektive hur
olägenheterna av densamma skola begränsas, är en
fråga som Vattenfallsstyrelsen icke anser sig böra
ingå på i ifrågavarande sammanhang." Styrelsens
farhågor beträffande denna dualism torde komma att
visa sig ogrundade. Om man har två
överföringssystem, tillhöriga samma eller olika ägare, kostar
överföringen, om systemen verkligen kunna
utnyttjas någotsånär fullt, ungefär lika mycket. Den
livgivande konkurrensen mellan de bägge systemens
ägare är även en faktor att taga vara på.
Generaldirektör Granholm berör även denna fråga
om dualismen. Han framlägger nämligen ett förslag
till stamlinjenätets rationella utformning fram till år
1960. Under den första etappen tänkes
Vattenfallsstyrelsen bygga sin 220 kV ledning Stadsforsen—
Västerås, varvid hopkopplingsmöjligheter anordnas
med Krångedelinjen i Ånge och Horndal, samt
dubblera den befintliga 132 kV ledningen
Västerås—Hallsberg—Trollhättan (Västra stamlinjen). Sydkraft—
Krångede bygger en 220 kV linje
Horndal—Hallsberg—Nässjö. Under nästa etapp, 1945—1950,
bygges en ny 220 kV linje Indalsälven—Horndal, vilken
lämpligen äges gemensamt av Vattenfallsstyrelsen
och de privata huvudintressenterna. Under tredje
etappen omkring 1950 bygger Sydkraft en 220 kV
ledning Nässjö—Mörarp (invid Hälsingborg) och
Vattenfallsstyrelsen den i höstas föreslagna, nu
uppskjutna 132 kV linjen Hallsberg—Motala. Under
fjärde etappen bygges ytterligare en 220 kV ledning
Indalsälven—Horndal, den fjärde i ordningen, vilken
också skulle ägas gemensamt.
I den Granholmska utredningen har berörts
ytterligare en viktig fråga för den fortsatta utvecklingen
av landets kraftförsörjning, nämligen
koncessions-frågan. I juli 1936 avlämnade de sakkunniga för
elektriska kontrollväsendet sitt slutbetänkande. De
sakkunniga voro generaldirektör G. Malm,
ordförande, överingenjör Yngve Holm ocli byrådirektör
N. Malm med kanslirådet Karl Lindström som sekre-
26 juni 1937
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
