Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 29 maj 1937 - Industriens brandförsvar, av Torsten Mohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 8. Finsk bruksbrandkår 1923.
släckningens problem ligger i striden mellan vattnet
och den glödande massan. Det gäller att skapa ett
för släckningen gynnsamt förhållande, vilket
givetvis vore en enkel sak dels om vatten alltid fanns i
obegränsade mängder, dels om vattnet ej liksom elden
vore ett skadande element. Då man nu är nödsakad
att med ett skadande element utrota ett annat, är
det ur räddningssynpunkt av största betydelse att
avväga vattenmängden, så att den nätt och jämt får
övertaget.
Vid ett lyckligt utfört angrepp avtager den
glödande massan rätt snabbt. Det i praktiken
lämpligaste sättet att avväga vattenmängden i
förhållandet till eldens motstånd synes därför vara att först
slå till med kraftiga strålar och sedan efter hand
minska vattenmängden. Att börja släckningen med
mindre vattenmängder synes av laboratorieförsöken
att döma ej vara vattenbesparande, enär den
underlägsna strålen ej liar önskad verkan, varför vattnet
förspilles utan att elden minskar.
Försöken gav det anmärkningsvärda resultatet, att
då släckningen började vid 75 % bålrest, det
erforderliga släckningsvattnet endast behöver binda
’/30 av den genererade värmen. Detta visar tydligt,
att det ej är fråga om att nedkämpa den genererade
värmemängden utan endast den värme, som finnes
magasinerad i bålet, dvs. glöden. Den längre
framskridna branden blir därför mera liårdsläckt.
Slutligen kommer Folke in på tryckets betydelse
och får vid försök bättre .resultat ined svagare tryck.
Att härav draga den slutsatsen att lågt tryck för
praktiskt bruk är ändamålsenligare än högt är nog
förhastat, ehuru även andra auktoriteter, t. e. den
belgiske brandchefen Foussoult, också anser att man
vid släckning av glödande trä skall använda strålar
med lägsta möjliga tryck. Som synes äro åsikterna
om munstyckstrycket mycket varierande.
Det .är en utbredd uppfattning, att strålens
släckningseffekt skulle stå i ett visst förhållande till dess
arbetseffekt. Det är säkerligen felaktigt, ty
släck-ningseffekten beror uteslutande av
förångningsvär-met.
Personligen är jag av den uppfattningen att det
för en god släckningsverkan lämpliga munstycket
ligger någonstans mellan laboratorieförsökens
resultat och Stanzigs teori. För att vinna någon klarhet
har jag gjort en del försök för att utröna vattnets
splittring i anslagspunkten, vilket jag anser vara en
omständighet, som har stor inverkan både på
släckningsresultat och vattenskador.
Framför en vertikal vägg placerades tre
uppsamlingskärl med vardera 1 m2 yta (fig. 7). Strålen
fördes vinkelrätt mot väggen mitt över ett av kärlen,
kallat A. Kärlet B uppställdes bredvid A och kärlet
C invid B. I A samlas således det vatten, som
faller rakt under anslagspunkten och i B och C det
åt ena sidan sprutande stänkvattnet.
Stanzigs uppfattning om nödvändigheten av att
med våld impregnera kolet med vatten kan jag ej
dela, ty den logiska följden av ett dylikt resonemang
blir, att strålen måste måste föras över varje cm2 av
eldytan. Med ett sådant förfarande skulle släckningen
taga abnormt lång tid. Dessutom erhåller man det
enligt Stanzig erforderliga statiska trycket endast vid
vinkelrätt anslag.
Däremot synes mig strålens splittring hava stor
betydelse, ty då vattnet förts mot målet, kan det
endast gå två vägar, antingen uppåt i ångform eller
också nedåt i flytande form. I förra fallet har det
släckande verkan och ingen skadeverkan, i senare
fallet ingen nämnvärd släckande verkan, men i de
flesta fall väl skadeverkan. Ångbildningen måste ske
hastigt, ty annars rinner vattnet nedåt.
Ångbild-ningens snabbhet beror av kontaktytan mellan vatten
och glöd. Denna yta ökas om vattnet splittras på
sådant sätt att vattenpartiklarna nå glöden. Den
slutna strålens uppgift är därför enligt min
uppfattning att föi’a vattnet från »len plats, där strålförarna
kan uppehålla sig och till eldhärden samt att där
väl splittra vattenmassan. Härför fordras givetvis
en viss anslagskraft.
En uppfattning av anslagskraftens inverkan på
splittringen erhålles med ledning av nedanstående
siffror, som angiva den ungefärliga vattenmängden i
kärlet A (under anslagspunkten) vid 10 och 5 m
sprutavstånd med 10 mm munstycke.
Vattenmängden är angiven i % av strålens innehåll.
Munstyckstryck 10 m 5 m
2 kg ........... 80 % 50 %
6 „ ........... 50 % 30 %
12 „ ........... 25 % 20 %
Siffrorna visa tydligt att lågt tryck och längre
sprutavstånd samlar vattnet på en plats. Då
erfarenheten givit vid handen att ett gott tryck och kort
sprutavstånd ger goda släckningsresultat är det
sannolikt att splittringen är av avgörande betydelse.
Mätningarna visade även att om munstyckstrycket
höjes från 2 till 7 kg, fördubblas vid 5 m
sprutavstånd vattenmängden i kärl B och vid 10 m
sprutavstånd ökas vattenmängden där ytterligare. Om
man således behöver en viss vattenmängd för att nå
önskat resultat, synes det vara lämpligt att välja ett
smalare munstycke och öka trycket. Med hänsyn till
de finare strålarnas kortare räckvidd och större
känslighet, får man emellertid ej gå för långt i denna
riktning.
Som en sammanfattning skulle jag vilja framhålla
betydelsen av, att ej endast trycket bestämmes, utan
även munstycksdimensionen. Ett gott resultat beror
ej endast av att en lämplig vattenmängd föres mot
eldhärden, utan även att detta vatten anbringas under
lämpliga former, så att splittringen blir gynnsam.
232
29 maj 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
