Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 12 juni 1937 - Den svenska vattenkraftens framtid, av Nils Forssblad - Diskussion, av G. Malm, Upmark, W. Borgquist, Gottfried Berg, Velander, Lübeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekmsk Tidskrift
förelsepunkter saknas för bedömandet av kraftprisen.
Att en uppdelning nu vidmakthålles måste därför
anses innebära en fördel, särskilt med hänsyn till
Krångedegruppens relativt framträdande karaktär av
allmänföretag. Det är ett landsintresse att företag
av denna art icke hindras att utveckla sig under
samarbete i fria former med statens och andra kraftverk
till ömsesidig båtnad.
Diskussion.
Generaldirektör G. Malm: Herr ordförande! Jag
skall söka vara kortfattad och endast säga några ord
med anledning av vissa punkter i ingenjör Upmarks
anförande.
I slutet av sitt föredrag sade han, att de frågor,
som nu ha varit föremål för diskussion och
behandling, äro av avgörande vikt för Sveriges
kraftförsörjning, om jag fattade det rätt. Jag kan knappast se
saken på det sättet. Det avgörande är väl, att
produktionen och distributionen komma i händerna på
organisationer, som äro kapabla att åstadkomma det
billigaste kraftpriset för vårt land. Det är väl punkt
nr 1. Därvid gäller främst, att tekniken får sköta
sitt, att den utvecklas, och så har ju skett. Det
behövs bara en fortsättning härav. Sedan kommer vid
sidan härav själva organisationen av både produktion
och distribution, och det är kanske där det rått en
hel del meningsskiljaktigheter. Därvidlag är väl det
viktigaste, så vitt jag kan se, att de olika företagen
äro lämpade för att få ett drifttekniskt gott
samarbete. Det är av det drifttekniska samarbetet som
man får de största vinsterna. Om man för
närvarande inventerar erfarenheterna, är det väl så, att
så fort man kommer till teknici, är det ingen fara,
ty teknici förstå driftsäkerheten och samarbeta bra.
Det kunna vi väl konfirmera från alla olika företag.
Svårigheterna förefinnas egentligen på topparna. Nu
innebär ju det s. k. svenska systemet, att vi ha en
statlig organisation, en privat och kommunal, som arbeta
tillsammans. Det är topparna härav, som skola bringas
att samarbeta. Vi veta från andra områden, att
mentaliteten är sådan hos människorna, att det inte är
så lätt att åstadkomma ett gott samarbete mellan
topparna. Jag behöver bara gå till järnvägsområdet, som
är mycket äldre, och peka på att där finnas dessa
svårigheter. Det blir väl likadant på vårt område,
att svårigheter alltid komma att finnas, men vi få på
ömse sidor försöka uppamma en god
samförståndsvilja. Då skall det väl också gå att få till stånd
samarbete, särskilt det driftstekniska samarbete, som
enligt min mening är av utomordentligt stor betydelse
för vår framtida kraftförsörjning. Detta tror jag är
det viktigaste i denna fråga.
Sedan skall jag helt kort beröra vissa andra
punkter.
Både av ordförandens och av ingenjör Upmarks
anförande framgick, att man hade avläst, att de steg,
som tagits av vattenfallsstyrelsen, skulle basera sig
på någon monopolistisk strävan, någon strävan att
monopolisera överföringen av norrlandskraften
söderut. Jag tycker, att detta är lätt att motbevisa bara
därmed, att det aldrig har varit tal om att på något
sätt motsätta sig krångedekraftens förande söderut.
Något slags attack mot det s. k. svenska systemet har
det inte heller varit tal om från vår sida. Jag skall
helt kort be att få tala om hur vi se den historiska
gången av denna frågas utveckling.
Vi ha ju sedan södra stambanan elektrifierades
samarbetat med Sydsvenska kraft. Detta berördes i
föregående anföranden. Vi ha mötts i Nässjö, och sedan
ha vi skapat kraftutbyte oss emellan av mera spora-
disk art. Så uppstod fråga om mera bestående
kraftleveranser. Förhandlingar härom ha pågått under rätt
lång tid, under tre à fyra år. Det har då aldrig varit
tal om mer än en kraftleverans av, om jag minns rätt,
högst 20 000 kW. Det sista som förekom i saken var
att vi skulle få uppgifter, på vilka vi kunde baseia
en definitiv offert. Så låg saken när vi gingo in
med hemställan om anslag till regeringen i augusti
1936. Detta kritiserade nu ingenjör Upmark. Vi
kunna omöjligt se saken så som han. Vi få vara
beredda att tillgodose viktiga kraftbehov i dylika fall.
Detta, att vi på förhand begärt anslag för att draga
en linje, är något som måste förekomma
oupphörligen. Skulle vi inte vara kapabla till att bygga en
erforderlig ledning utan säga: nej, vi kunna inte, vi
ha inte pengar — då skulle man anse, att vi skötte
vår uppgift förfärligt illa.
Nå, så låg saken, när vi fingo meddelande, först
under hand och sedan öppet, att organisationen av
samarbete Sydkraft—Krångede var färdig och att
linjen skulle byggas. Det är ju klart, att vi kände
oss litet häpna. Men jag skall inte gå in på den
saken. Det är bäst att stryka ett streck över allting
sådant och bara se framåt för att lösa spörsmålen
efter de reellt föreliggande uppgifterna. Då hade vi
emellertid utarbetat ett system, byggt på den
konsumtion, som för oss preliminärt uppgivits förefinnas att
tillgodose från norr. De schemata för
kraftöverföringarna norrifrån, som vi haft anledning att
uppgöra, voro sålunda utarbetade efter dessa grunder.
Det är klart, att när vi hörde, att det var tal om
överföring på 100 000 kW e. d. stodo vi litet
undrande. För oss fanns enligt vårt bedömande
ingenting annat att göra än att söka få till stånd en sådan
utredning, som sedermera blivit av, och jag tror vi
alla kunna glädja oss över att den har blivit utförd.
Ty först därigenom har det kommit fram, vilka behov
som förefinnas. När vi förut ha förhandlat med
Sydkraft, ha detta bolags uppgifter och förfrågningar hos
oss varit byggda på att bolaget skulle tillgodogöra sig
sin egen i Sydsverige befintliga kraft. Där finnas
ännu outbyggda 450 mill. kWh eller så omkring. Nu
förstår man, att när projektet om förbindelse med
Krångede skymtade för vederbörande där, lade de sin
plan att utbygga egen vattenkraft på hyllan och
inriktade tills vidare hela utvecklingen på den
norrländska kraften. Genom generaldirektör Granholms
utredning ha vi, tycker jag, fått fram ett gott material,
som gör det möjligt att bedöma frågan mycket
klarare. Vi skola vara glada och tacksamma över att
så har blivit fallet.
Det finns naturligtvis förfärligt mycket att tala
om, man blir bara frestad att ge sig in på för mycket.
Ingenjör Upmark talade om en bred-spårig och en
smalspårig förbindelse. Jag tycker inte riktigt, att denna
jämförelse är adekvat, man kan inte jämföra å ena
sidan bred- och smalspåriga järnvägar, å andra sidan
dessa ledningar. En ledning är ju så lätt att
förstärka. Det är fråga om helt andra kostnader, när
det gäller att bygga ut en mindre ledningsförande
ledning till en större ledningsförande ledning än när
det gäller att bygga om en smalspårig järnväg till
bredspårig. Men jag skall inte närmare gå in på den
saken.
Vi skola snart till kungl, maj:t inge svar på remiss
av generaldirektör Granholms utlåtande, och jag kan
inte se, att vi ha någon anledning att sätta oss emot
den direkta 2 20 kV linjen, såsom förhållandena ha
utvecklat sig. De ha nämligen utvecklat sig till
förmån för nämnda förbindelse. Kostnaderna för linjen
äro ju bundna genom köpavtal och under tiden har
prisnivån här sprungit upp högst avsevärt. Det är
därför en fördel att få linjen så pass billigt.
264
17 april 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
