Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 12 juni 1937 - Den svenska vattenkraftens framtid, av Nils Forssblad - Diskussion, av G. Malm, Upmark, W. Borgquist, Gottfried Berg, Velander, Lübeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
Jag tycker inte vi skola vara sura på varandra för
vad som förekommit i denna fråga, utan vi skola taga
förhållandena såsom de nu föreligga. Om man ser
på bakgrunden, finner man, att det varit nödvändigt
att få en verkligt planläggande utredning, och den
ha vi fått. Då få vi acceptera utredningsresultatet.
Sedan skulle jag vilja säga några ord om vårt första
förslag till den norra stamlinjen. Det avgavs på
hösten 1934 och avsåg 132 000 voit. Man får komma
ihåg, att kort förut, 1929—1930, var summaökningen
av konsumtionen i landet ungefär 300 mill. kWh per
år. Sedan blev det ett stillastående under hela
depressionstiden, och så började det stiga igen i slutet av
19 3 3. Stegringen de tre sista åren har varit icke
mindre än 600 mill. kWh per år. Den utveckling vi
år 1934 hade att se tillbaka på, innebar sålunda en
ofantligt mycket mindre ökning än den vi de senaste
åren upplevat. Ingenjör Upmark angav också detta
och gjorde den förändrade syn det måste medföra
full rättvisa.
Jag vill också gärna stryka under en annan sak.
Den linje vi då föreslogo såsom en första åtgärd,
betraktade vi dels såsom en stamlinje, dels också i
hög grad såsom en fördelningslinje. Såsom nästa
steg tänkte vi oss den 220-kilovoltslinje, som det är
fråga om att nu bygga och som vi väl i år få anslag
till att bygga. Detta skulle ha blivit nästa steg. Men
om vi nu hoppa över det första steget, så följer härav
det smärtsamma för oss — och det har jag
personligen känt ganska starkt — att vi inte skulle ha
någon fördelningslinje utan bara en huvudlinje, och
så fort man skall göra en förgrening, måste man gä
ut från en huvudlinje. Det är tekniskt inte så
förfärligt trevligt. Men det ordnar sig väl det också.
Sedan talade ingenjör Upmark också om
behovsprövning. Det är ett så utomordentligt stort kapitel,
att det inte är lämpligt att gå in på det här annat
än i mycket ringa mån. Men vi torde kunna vara
eniga om att den utveckling, som hittills förekommit
och där man i stort sett kunnat bortse från
behovsprövningen, dock har fortgått i ett land under
förhållanden, som varit mycket litet utvecklade.
Svårigheterna växa undan för undan, allteftersom
elektrifieringen ökas, allteftersom antalet ledningar stiger.
Detta ha vi ju haft känning av litet var, inte minst
kommerskollegium och kungl, maj:t, som faktiskt i
vissa fall måst gå in för behovsprövning. Det är väl
ganska klart, att ju längre utvecklingen skrider fram
desto svårare blir det helt enkelt att undvara
behovsprövningen. Så tror jag, att det i själva verket
förhåller sig. Sedan har det sagts, att det skulle vara
så svårt att fullfölja de granholmska idéerna att ställa
villkor. Det är klart, att det inte är fråga om
vattenfallsstyrelsens villkor, utan meningen är, att de
driftstekniska och ekonomiska krafterna inom de olika
företagen var och en få ge sin belysning av saken,
och sedan skall någon ur dessa uttalanden av våra
främsta experter draga fram, vad som är rätt och
riktigt. Jag tror inte, att man behöver se så
bekymmersamt på en sådan lösning. Men jag är ju
på det klara med att innan vi komma dit är det
mycket diskussion kvar. Den är av mycket stort
intresse, och i den komma säkerligen många av
herrarna att bidraga.
Sedan var det Torpshammarköpet. Det var frågan
om statens tillgångar osv. Jag tror, att ingenjör
Upmark sade, att vi hade 10 milliarder där.
Ingenjör Upmark: 6,5 milliarder i övre Norrland.
Generaldirektör G. Malm: Ja, en stor del av detta
ligger vid Lule älv, det är ledsamt nog inte mindre än
mellan 4 och 5 milliarder. Det ligger ju litet långt
bort. Och det påvilar ju oss ett stort ansvar att
tillgodose behovet av kraft i Sveriges land. Det må vara,
att södra Sverige tills vidare anser sig inte behöva
få någon kraft från oss, men den tiden kanske
kommer, då man behöver den. I varje fall är den andra
delen av Sverige stor nog, och dess behov av kraft
måste vi vara beredda att fylla, i den mån det inte
fylles av andra. Det finns många svenska
industrimän, som inte äro mera förtänksamma än att de ordna
sin kraftfråga på relativt kort sikt. De säga: det går
att köpa av staten. Staten får lov att vara beredd att
tillhandahålla kraft i tillräcklig mängd. Det är också
därför som vi ha varit angelägna om att få välbelägen
kraft, i den mån det varit möjligt att få sådan, och
därjämte kraft, som är billig och bra att bygga ut.
Och Torpshammar, mina herrar, är ett bra fall, det
är värt sina pengar. Jag känner till det sedan många
Herrans år, ty. jag har själv varit entreprenör på den
lilla första delen av utbyggnaden, som det sedan aldrig
blev mera av. Att staten nu här får efter vad vi
hoppas, ett bra fall, det äro vi glada åt. När det var
fråga om Krångede, drog staten det kortaste strået.
Vi tyckte kanske då, att de andra köpte litet dyrt,
liksom man från en del håll anser, att vi köpa
Torps-hammar dyrt.
Ja, mina herrar, jag har intet vidare att anföra.
Om det är några andra tekniska inlägg, som skulle
behöva göras från vattenfallsstyrelsens sida, hoppas
jag, att överdirektör Borgquist gör dem.
överdirektör W. Borgquist: Herr ordföranden
nämnde i sitt inledningsanförande, att
vattenfallsstyrelsens begäran hos regeringen om en utredning
av ett rationellt utformande av stamlinjenätet i
realiteten avsåge, huruvida vattenfallsstyrelsen ensam
skulle få överföra kraft från Norrland. Dess bättre
finns det klara papper på vad som varit
vattenfallsstyrelsens intentioner i detta hänseende. I det
förslag till samarbete, som har framlagts vid
förhandlingarna inför den särskilde utredningsmannen
generaldirektör Granholm, ha vi tydligt föreslagit, att det
skall finnas två likaberättigade parter, som skola
deltaga i kraftöverföringen från Norrland till mellersta
och södra Sverige. Det har sagts ifrån, att
utbyggandet av ledningarna för kraftöverföringen från
Norrland skulle fördelas på b (Ma intressegrupperna. Vi
ha emellertid velat ha en förbindelselänk mellan
dessa intressen, som tryggade att utbyggnadsfrågorna
på förhand bleve gemensamt behandlade. Det borde
finnas ett organ, som för varje utbyggnadsprojekt
av-gåve ett yttrande, som kunde vara kungl, maj:t
tillhanda, då det bleve fråga om att lämna anslag till
vattenfallsstyrelsen för en ny anläggning eller att
lämna koncession för en anläggning, vare sig den
utföres av vattenfallsstyrelsen eller någon annan.
Vi ha också under dessa förhandlingar tydligt
betonat, att transiteringsfrågan, sådan den nu förelåg,
var ett mera övergående intresse. Vårt bestående
intresse var att få en fördelning av arbetsuppgifterna,
så att vi inte onödigtvis ginge i vägen för varandra
och man sluppe ifrån den smartness och de
överrumplingar, som i så hög grad karakteriserat
Krång-edeföretaget och som naturligtvis inte underlätta
utvecklingen av den allmänna dispositionen.
Jag vill i likhet med direktör Forssblad betona, att
det är utomordentligt viktigt att ordna
kraftöverföringen från Norrland till mellersta och södra Sverige
på billigast möjliga sätt, ty i annat fall råkar man
lätt ut för att ångkraften blir billigare än
vattenkraften eller med andra ord att det försteg, som vår
industri skulle ha genom billig vattenkraft, försvinner.
Därigenom gynnas, kan man säga, den utländska
industriens konkurrenskraft.
26 juni 1937
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
