Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 26 juni 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
sammanhängande kuststräckor, samt att Tyskland
och Italien härvid huvudsakligen kontrollera de
republikanska hamnarna, under det Frankrike och
England kontrollera nationalisternas tillförsel.
Ryssland deltager icke — dels, och huvudsakligen, på
grund av bestämt tyskt motstånd, men dels även på
grund av avsaknad av lämpliga fartyg i tillräcklig
mängd. Sådan non-interventionskontrollen blivit —
i synnerhet till sjöss — kan den i huvudsak
betecknas som en framgång för den brittiska regeringen.
Den har också otvivelaktigt i hög grad tjänat
fredens sak, och bl. a. hindrat att det spanska kriget
genom internationella värvningsorganisationer
utvidgades till ett "ideologiskt" europeiskt inbördeskrig
på spansk botten — i varje fall i högre grad än det
redan hunnit bliva.
Den nya kontrollens militära verkningar gå på det
hela taget republikanerna emot. Dessa ha mindre
tillgång än nationalisterna på krigsmateriel och
krigsexpertis — sedan den första internationella röda
interventionen motats genom motsvarande
italiensktyska insatser på Francosidan. Under dessa
omständigheter har sannolikheten för nationalisternas
slutliga seger ytterligare ökats. En dylik utgång av
kriget ses också numera icke med alltför oblida ögon
i England — där man huvudsakligen eftersträvat att
hindra en tysk-italiensk hegemoni över ett
nationalistiskt eller monarkistiskt Spanien. Detta
syftemål kan nog också numera anses vara uppnått. Den
brittiska regeringen upprätthåller visserligen ännu
skenet av att ej erkänna den nationalistiska spanska
regeringen i Burgos ens som krigförande, men detta
är i egentligaste mening en fiktion, då åtskilliga
förbindelser och förhandlingar faktiskt redan ägt rum.
Skulle ytterligare betydande förskjutningar inträffa
i det militära läget till nationalisternas förmån lär även
ett formellt brittiskt erkännande komma till stånd.
I fråga om den europeiskt-diplomatiska sidan av
det spanska kriget är det i själva verket under de
senaste månaderna den brittiska regeringen som
innehaft initiativet och ledningen. Detta har varit
möjligt, bl. a. därför att bland de stora makterna den
engelska regeringen och opinionen äro de enda som
ställt sig något så när neutrala till den spanska
utvecklingen. Detta har också framträtt i energiska
engelska insatser för rent humanitära hjälpaktioner
till det olyckliga landets förmån. Dylika ha
förekommit såväl i fråga om befolkningen i Madrid som
den i de beträngda baskiska provinserna.
Som ovan framhållits måste man komma till den
slutsatsen att non-interventionskontrollen, sedan den
ungefär från slutet av april blivit något så när
effektiv, huvudsakligen verkat till Valencia- och
Barcelonaregeringarnas nackdel. Detta har också varit
anledningen till den attack mot kontrollapparaten,
som från detta håll igångsatts. Denna har dels
verkat genom propaganda utövad av de socialistiska
och kommunistiska internationalerna, dels genom
direkta angrepp på de i kontrollen deltagande
flottstyrkorna, Dylika angrepp lia genom
Valenciaregeringens flygare riktats både mot italienska och tyska
örlogsmän. Det mest uppseendeväckande var det
som den 29 maj utfördes mot tyska pansarskeppet
Deutschland, förankrat utanför Ibizas hamn, och som
vållade stor förlust av människoliv. Det besvarades
två dagar senare som tysk repressalieåtgärd med ett
våldsamt bombardemang av Almeria.
Valencia-regeringens avsikt att provocera tvister mellan
kontrollmakterna och därmed sätta hela apparaten ur
spelet var uppenbar. Tyskland och Italien — vars
fartyg även utsatts för oprovocerade angrepp —
meddelade också att de för någon tid drogo sig
tillbaka ur kontrollen. Detta satte emellertid den
engelska diplomatien i arbete, och efter ett par
veckor lyckades man få till stånd en ny uppgörelse.
Kontrollen återupptogs som förut, men
kontrollmakterna skulle hädanefter solidariskt ingripa mot
angrepp på något av deras fartyg.
Valenciaregeringens provokationsförsök kunde därmed anses
niisslyckat. I själva verket blev kontrollen strängare.
Även den franska regeringen ställde sig i denna
fråga — ehuru med någon tvekan — slutligen
solidarisk med de övriga kontrollmakterna. På denna
punkt måste det nämligen för Parisregeringen anses
uteslutet att intaga en annan ståndpunkt än den
engelska — huru svårt det än ur inrikespolitisk
synpunkt faller sig för Blums folkfrontsregering att
sätta den republikanska parten i ett realiter sämre
läge än dess motståndare.
I fråga om krigföringen har under de sista
månaderna ett betydelsefullt resultat ernåtts. Den
baskiska huvudstaden Bilbao står inför sitt fall, sedan
redan tidigare en framgångsrik offensiv bragt större
delen av de baskiska provinserna under
Francoregeringens lydno. Detta är ett strategiskt mycket
viktigt resultat. Det finnes nu utsikt för
nationalisterna att inom kort bli kvitt bela nordfronten,
varefter de kunna uppträda med starkt ökade krafter
på andra krigsskådeplatser. Avgörandet i den
lång-dragna kampen har därmed ryckt ett stort steg
närmare. Erövringen av Nordspanien i dess helhet vore
även ur en annan synpunkt av mycket stor
betydelse. På grund av sina rika malmtillgångar
intressera dessa provinser i högsta grad den engelska
industrien. Sedan de fallit i Francos händer torde
det för Londonregeringen bli ofrånkomligt att träffa
en uppgörelse med den nationalistiska regeringen.
Hela Biscaya-offensiven har för övrigt berört
England långt mer än de tidigare krigsoperationerna.
Det är därför icke någon tillfällighet att
försöksballonger om medling i kriget under de sista
veckorna upprepade gånger utsläppts från engelskt
håll. Dessa projekt torde dock vara utsiktslösa.
Med den övervikt i krigföringen, som nationalisterna
nu återvunnit, och den djupgående och förbittrade
motsättning, som råder mellan parterna, synes det
sannolikt, att kriget — även om det ännu kommer
att kräva fruktansvärda offer — likvisst fullföljes
till sitt yttersta militära avgörande med en
fullständig "likvidation" av den besegrade parten.
Den livliga och ur fredssynpunkt i stort sett
framgångsrika diplomatiska verksamhet, som det spanska
kriget och dess internationella komplikationer givit
upphov till, kan även komma att få vittgående
indirekta verkningar. Ett nytt europeiskt
jämviktsläge har nämligen under de senaste sju à åtta
månaderna börjat taga fast form. Den politiska
förbindelsen Berlin—Rom — man må nu kalla den
allians eller icke — har blivit hållbarare och
fungerar nu uppenbart som en motvikt mot den
fransk-tjeckoslovakisk-ryska alliansen. Mot dessa stora
grupper spelar den brittiska regeringen med fram-
278
26 juni 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
