- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Allmänna avdelningen /
280

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 26 juni 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Te km sk Ti ds kri ft

Ej ens den med stora förväntningar på extra
nationalinkomster motsedda stora världsutställningen i
Paris — Expo 37 — har kunnat verka återhållande
på den samhälleliga disciplinlösheten. Arbetenas
försening och den allmänna oron ha dessutom
kring-skurit vinstmöjligheterna.

Tysklands läge skiljer sig från Frankrikes bl. a.
därigenom att de inrikespolitiska frågorna här
underordnas de gemensamma utrikespolitiska uppgifterna.
Såväl upprustningen som de autarkiststrävanden,
vilka tagit form i den industriella fyraårsplanen, ha
inneburit en tung börda på folkets levnadsstandard,
Den synes emellertid bäras utan större missnöje, och
i utrikespolitiskt hänseende kan Tyskland
inregistrera åtskilliga framgångar. leke minst gäller detta
uppfattningen i England, där opinionen ej heller synes
vara alldeles okänslig för de tyska kolonialkraven.

I Belgien och Holland har däremot folkmeningen
ännu en gång samlat sig bakom de bestående
parlamentariska regimerna. Detta är visserligen en
sanning med modifikation, så till vida som bägge
ländernas regeringschefer i själva verket representera
en över partimotsättningarna upphöjd ledarprincip.
I Bryssel ägde sålunda den 11 april en uppmärksam
mad valstrid rum mellan rexistledaren Degrelle och
premiärministern van Zeeland. Bakom den senare
hade alla de parlamentariska partierna och även
kommunisterna samlat sig. I stridens slutfas tog
även den katolska kyrkans högste dignitär i Belgien
parti emot Degrelle och rexismen — i trots av atfc
detta framträder som det katolska partiet framför
andra. Under dessa omständigheter var nederlaget
för Rex oundvikligt. I trots härav erhöll partiet dock
19 % av de avgivna rösterna. Om någon upplösning
av rexrörelsen kan man därför icke tala.

I Holland utkämpades valstriden något senare.
Den gällde här hela landet. Resultatet blev en
relativ tillbakagång både för de holländska
nationalsocialisterna ocli för de marxistiska partierna. Segern
tillhörde i främsta rummet regeringschefen Dr. H.
Colijn. Dennes eget parti, de "antirevolutionära",
vann också en betydande framgång. Colijns seger är
emellertid i främsta rummet personlig.

Vad läget i Östeuropa beträffar kan man
konstatera den växande betydelse som tillkommer Polen i
Europas rådslag. Den polska regeringen, som är en
auktoritär regering med utrikesministern Beck och
marskalk Rydz-Smigly som de ledande männen,
eftersträvar uppenbarligen att ge Polen ställningen
av en av de båda stora allianssystemen i Europa
oberoende maktfaktor. Detta har också i viss mån
lyckats — icke minst därför att denna politik föres
solidariskt med Polens gamle bundsförvant
Rumänien, vars intressen peka åt samma håll.

I stort sett kan man likväl ej förneka att den
omtalade "axeln Berlin—Rom" medfört en
överhandtagande tysk-italiensk hegemoni i Östeuropa. Detta
är också ett av de medvetna syftemålen bakom denna
kombination. Det hela kan komma att gå ut över
Österrikes oberoende, som uppenbarligen icke längre
kan räkna på ett obetingat italienskt stöd. De
ledande tyska statsmännens, bl. a. nu senast
utrikesministern von Neuraths, resor på Balkan och
annorstädes, ha visat vartåt utvecklingen pekar.
Jugoslavien har efter sin försoning med Italien
uppenbarligen sökt närmande till Tyskland. Den lilla enten-

ten har förlorat sitt väsentliga innehåll och sprängts
sönder genom den tysk-italienska samverkan.

Längre österut har världen ånyo fått bevittna en
blodig rysk maktuppgörelse i numera bruklig stil.
Denna gång har rensningen gått ut över
arméledningen — en mera påfrestande operation, än då det
gällde att likvidera de gamla bolsjevikerna. Det
främsta offret var nu marskalk Tuchatjovskij, länge
prisad som den röda arméns stolthet och
otvivelaktigt Ryslands främste militära namn. Jämte honom
ha sju andra ledande generaler arkebuserats för
"förräderi, spioneri ocli brottsliga mellanhavaiiden med
främmande makter i syfte att återställa godsägarnas
och kapitalisternas makt i Ryssland". Bakom detta
ligger sannolikt föga annat än en ren maktstrid inom
sovjetoligarkien. Den blodiga palatsrevolutionen kan
en annan gång gå ut över Stalin och hans trogna.
Händelser som dessa ha emellertid det goda med sig
att de för breda lager i Europa uppenbara den
verkliga karaktären av det nya ryska tsardömet och dess
framväxande ståndssamhälle. Det skedda minskar
dessutom väsentligt den ryska utrikespolitikens
möjligheter. Tilltron i Europa till den ryska
prestationsförmågan avtager nämligen med varje ny "rensning".

Ännu längre österut, i Indien, har den nyinförda
självstyrelsen haft svåra prövningar att genomgå.
Som i föregående kvartalsöversikt skildrades
resulterade valen i februari till provinsernas lagstiftande
församlingar i att oavhängighetspartiet
(kongresspartiet) erhöll majoritet i sex av de elva provinserna.
Något regeringsövertagande från kongresspartiets
sida blev emellertid ej av. Dess ledare krävde
nämligen som villkor för partiets regeringsbildande att
guvernörerna på förhand skulle förbinda sig att icke
göra bruk av de extraordinära befogenheter som
författningen för vissa fall lägger i deras händer. Detta
varken kunde eller ville de bifalla. Resultatet blev
att kongresspartiet bojkottade regeringsbildningen.
I stället bildades parlamentariska
minoritetsregeringar. Det förefaller emellertid numera som 0111
kongresspartiet funnit sig ha spänt bågen för högt.
Dess talrika klientel bland de intellektuella önskar
ej stå utanför möjligheten att utnyttja de talrika
regeringstjänsterna, Man söker sålunda på ömse håll
efter en kompromiss, och det sannolika är att en
dylik uppnås. Först därefter kommer emellertid den
nya regimens verkliga prov.

I Japan har den politiska kris, vars ursprung
skildrades i föregående kvartalsöversikt, ännu icke funnit
någon slutlig lösning. Militärregeringen Hayashi
upplöste parlamentet, men nyvalen i april återförde
de gamla partierna till solid majoritet i den nya
kammaren. Efter åtskillig tvekan och rådslående
med de mäktiga traditionsrika inflytanden som
omgiva tronen beslöt sig kejsaren slutligen att. lämna
regeringsuppdraget till furst Konoye, en aristokrat
av konciliant läggning. Hirota återvände till
utrikesministerposten. Men (let är ingalunda avsikten
att låta parlamentet erhålla någon kontroll varken
över armé- ocli marinledningen eller över
utrikespolitiken. I dessa hänseenden kommer kursen icke
att förändras. Men bakom den politiska oron i den
uppgående solens land ligger en djupgående
samhällskris, och det sannolika är att regeringsledningen
snart måste slå in på helt nya vägar, eventuellt sätta
den parlamentariska konstitutionen helt ur spelet.

280

12 juni 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:19:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937a/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free