Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 10 juli 1937 - Ingenjörsvetenskap — mål och medel, av Axel F. Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
åsyftar jag en märkbar tendens hos de högre
tekniska undervisningsanstalterna att i arbetsformer och
jämväl i andra avseenden löpa i hälarna på
universiteten för att söka efterlikna dem. Det ena som det
andra är lika bakvänt.
Man får komma ihåg, att ingenjörens livsuppgift
inrymmer både vetenskap och — alltjämt — konst.
Han skall icke blott kunna samla kunskap och veta
att genom forskning förkovra denna, han skall
också kunna anpassa sina kunskaper och sin forskning
till vissa materiella förhållanden av speciell och ofta
komplicerad natur. Denna tredubbla uppgift ställer
den ingenjörsvetenskapliga utbildningen inför mycket
svåra problem. Professorerna vid de tekniska
högskolorna ha i själva verket en mycket svårare
uppgift än universitetskollegerna, och de som förmå att
på ett riktigt sätt fylla sina uppgifter vore om
något förtjänta av en högre avlöning. Och
undervisningens organisation kan helt enkelt inte lia den
enkla struktur som universitetets. Den blivande
ingenjören liksom den blivande läkaren måste redan
under utbildningen få kontakt med det arbetsområde,
på vilket han skall tillämpa sina kunskaper och sin
forskning. Det kan diskuteras i vilken omfattning
det bör ske. På grund av såväl det vetenskapliga
som det tekniska kunskapsstoffets våldsamma
ansvällning blir det med var dag som går allt svårare
finna en rimlig kompromiss. Det liar därför
uppstått den frågan, huruvida det kan bli nödvändigt att
införa en differentiering, dvs. studieriktningar med
olika hög grad av ingenjörsvetenskaplig betoning.
Till en viss grad har så skett genom införandet av
den tekniska doktorsgraden. Men man kan knappast
räkna med att antalet doktorer kommer att bliva
tillräckligt för att fylla det föreliggande behovet av
mera vetenskapligt utbildade krafter.
Om man icke beträder denna väg, torde det bli
nödvändigt — och därhän synas meningarna numera
tendera — att beskära och reorganisera särskilt
till-lämpningsämnena. De utgöra självfallet det
svåraste problemet. I det praktiska livet blir den
tekniska och industriella verksamheten allt mera
mångskiftande och sammansatt av en ständigt växande
kvantitet specialgrenar. Reflexen av denna
utveckling blir på undervisningens område en växande
mångfald specialämnen, företrädda av specialister
på de olika områdena. Det kan snart sägas vara
regel att när en professur blir ledig, fråga uppstår
om att dela upp den på flera branscher på den
motivering, att det icke finnes någon, som behärskar
hela den ämnesgrupp, som professuren omfattar. I och
för sig är det naturligt och i sin ordning, att olika
tekniska grenar bli företrädda i högskolekomplexet, så
att tillfälle finnes för den, som vill lära känna en
specialitet, att kunna inhämta kunskap därom, och
så att en företrädare för ämnet blir i tillfälle att
ägna sig åt att utveckla detsamma genom forskning
och systematisering. Men saken har en avigsida ur
de studerandes och undervisningens synpunkt.
Man kan våga hundra mot ett på att när ett ämne
uppdelas på två delar, så blir den resulterande
belastningen för eleven omedelbart två gånger så stor
och antagligen till och med ännu litet till. Om det
fortgår länge på det sättet, och man låter floran växa
fritt, så hamnar man i det absurda.
Inom industrien ligger det i regel så till att den
tekniska chefen eller överingenjören, som må vara
en duktig man inom ett fack, icke behärskar alla de
tekniska grenar, som ingå i driften. Han har då
under sig ett antal specialingenjörer, vilkas arbeten
han sammanlänkar till en produktiv enhet. Detta
kallas organisation. Skulle det vara otänkbart att
införa en motsvarande organiserad samverkan i
undervisningen med avseende på nära liggande
ämnen? Jag tänker närmast på de ämnen, som
kunna grupperas såsom mekaniskt teknologiska ocli
såsom kemiskt teknologiska. I båda dessa fall
synas svårigheterna för närvarande vara avsevärda.
Och jag gissar att något motsvarande gäller inom
det elektroteknologiska, kanske inom det
byggnadsteknologiska också. Skulle det vara otänkbart att
ha en huvudlärare för ämnesgruppen, omgiven och
assisterad av specialister för de olika delarna, vilkas
undervisning han samordnar, så att minsta möjliga
överlappning eller glapprum uppstode mellan dessa
olika delar. Jag tror inte det vore omöjligt att
åstadkomma. Naturligtvis ligger det största vikt
uppå att "överingenjören" är en kraft av rätta
sorten. Det är ett grundvillkor för varje
organisation.
Naturligtvis reses genast den invändningen, att
man genom en sådan anordning avlägsnar sig från
det akademiska idealet och äventyrar den
akademiska friheten. Må vara, men jag återkommer till
det, att det här gäller något annat och mera än den
med universiteten analoga ingenjörs vetenskapliga
utbildningen. Och då böra medlen anpassas efter det
mål, som eftersträvas.
Diskussionen har länge gått högt om den högre
tekniska undervisningens reformering, och otaliga
detalj förslag lia framkommit. Alla äro eniga om att
det för närvarande icke existerar en normal relation
mellan mängden kunskapsstoff jämte
kunskapsfordringar å ena sidan och en såsom rimlig ansedd längd
på studietiden å den andra. Det ena eller det andra
ledet i ekvationen måste justeras. Kanske båda för
den delen. Men då det gäller en ökning av
verkningsgraden på undervisningen såsom sådan kan jag
inte komma ifrån, att en bättre samorganisation av
de ingående termerna, de aktiva krafterna, särskilt
i avseende på de tekniska tillämpningsämnena, borde
kunna göra en del. Åtskilligt av det kunskapsstoff,
som nu meddelas, skulle för övrigt säkerligen kunna
skäras bort genom en engångsrevision, utan att
därmed tillämpningsperspektivet på den ingenjörs
vetenskapliga utbildningen behövde lida intrång eller
förvrängas. Men även den effekten kan väl knappast
vinnas utan ett ingripande i viss mån av
organisatorisk art.
Det vore angeläget att undersöka huru långt man
skulle kunna komma på de partiella reformernas
väg för att se, om man skall kunna på en studietid
av skälig längd och inom en kostnadsram av
praktiskt möjliga mått inrymma en enhetlig och
högtstående ingenjörsutbildning åt alla och sålunda
undvika en differentiering. Kan man ej nå målet på detta
sätt, måste andra medel tillgripas. Ty ett är säkert,
att kraven på en hög kvalitet på den ingen
jörsveten-skapliga fortbildningen icke få eftersättas. Då må
hellre kvantiteten jämkas och inskränkas att
tillfredsställa de mest oundgängliga behoven.
Den teknisk-vetenskapliga forskningen intager
10 juli 1937
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
