Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 17 juli 1937 - Fastighetstaxering av vattenkraftverk, av Gottfried Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
de av om fallet, när den befintliga anläggningen i
sinom tid är förbrukad, kan ekonomiskt utnyttjas
genom en rationellare utbyggnad, exempelvis genom
sammanslagning med ett ovanför eller nedanför
liggande fall.
Enär anläggningskostnaderna för våra kraftverk
variera inom mycket vida gränser, kommer
anläggningskostnadsmetoden inte att skapa den
rättvisa, man hoppas finna inom lagens råmärken. De
enda ljuspunkterna äro, att åtminstone för kraftverk
med "normala" utbyggnadskostnader metoden
automatiskt för fram till icke orimliga taxeringsvärden
och att förhållandena i vårt land äro sådana, att de
dyrt utbyggda fallen i allmänhet ligga i de södra och
mellersta delarna av landet, där kraftprisen äro
högre, medan i de norra delarna av landet, där
kraftprisen äro lägre, utbyggnader av betydenhet
huvudsakligen skett vid de bättre vattenfallen och
till relativt låga kostnader. Tyvärr finnas dock
många och flagranta undantag, såsom billiga
storkraftverk i södra och mellersta delarna av landet och
smärre dyra ortskraftverk, som föra en ojämn kamp
för sin existens i Norrlands kustlandskap, och ifråga
om dem medför metoden så mycket större orättvisor.
Affärsmetoden är riktig i princip, men i praktiken
är den, såsom från många håll framhållits, ohanterlig.
Man har sagt, att det är omöjligt att från fall till fall
få full klarhet beträffande kraftinkomster och
kostnaderna för kraftens framställning, i synnerhet om
kraften tages i bruk i kraftverksägarens egna verk
eller om kraftverket ingår som del i ett större
komplex av samarbetande kraftverk. Emellertid är
lagens mening ingalunda, att de faktiska
inkomsterna och omkostnaderna i varje särskilt fall måste
fastställas och läggas till grund för taxeringen. Lagen
föreskriver uttryckligen, att man skall räkna med
den avkastning, som normalt kan påräknas, och med
normala omkostnader. Med lämpliga anvisningar om
i olika delar av landet gällande kraftpriser och om hur
normala omkostnader skola beräknas, skulle
metoden med god vilja väl kunna användas för att i stort
sett skipa rättvisa och — oberoende av de
synnerligen varierande anläggningskostnaderna —- nå fram
till rimliga totalvärden å vattenkraftanläggningar och
tillhörande naturkraft. Man får inte stirra sig blind
på den omständigheten — och därför förkasta
metoden — att man exempelvis för ett kraftverk, som
kostat 500 kr. per kilowatt i anläggningskostnad och
där på grund av den relativt höga
anläggningskostnaden differensen mellan avkastning och
omkostnader är ringa, givetvis inte kan fastställa ett
naturkraftvärde med ledning av en nettoavkastning, som
framkommer i form av en liten skillnad mellan tvenne
stora tal. Detta är betydelselöst vid sidan av
möjligheten att i stort sett nå fram till rimliga värden
och icke komma till sådana upprörande oriktiga
resultat, vartill anläggningskostnadsmetoden leder i
extrema fall.
Såsom lagen för närvarande är utformad, kommer
väl dock anläggningskostnadsmetoden, även av
bekvämlighetsskäl, att i allmänhet tillämpas och
affärsmetodens användning att inskränkas till mera
defensiva uppgifter. När i ett taxeringsmål endera
parten inser, att anläggningskostnadsmetoden leder till
ett allt för orimligt resultat, kan han sålunda ta sin
tillflykt till affärsmetoden. Om det därvid gäller ett
kraftverk med mycket höga anläggningskostnader,
vilket tidigare kan ha haft en lokal uppgift att fylla,
kan ägaren alltid påvisa, att även om man räknar
med relativt höga kraftpriser och med omkostnader
i underkant, så kan kraftverket inte längre äga det
mot anläggningskostnaderna svarande höga värdet.
Vid mycket låga anläggningskostnader kunna
taxeringsmyndigheterna lätt påvisa, att naturkraften
äger ett relativt högt värde, och för detta fastställa
åtminstone en undre gräns genom att räkna med
kraftpriser i underkant och omkostnader i överkant.
Ser man krasst på situationen och utgår från att
det ligger i kraftägarnas intresse att erhålla låga
taxeringsvärden och i myndigheternas att komma
fram till höga värden, blir resultatet av lagens
hänvisning till tvenne metoder med olika verkningssätt
följande. Vid kraftverk med höga
anläggningskostnader komma taxeringsmyndigheterna att gå in för
anläggningskostnadsmetoden och kraftverksägarna
komma att kämpa för affärsmetoden. Vid kraftverk
med låga anläggningskostnader komma
taxeringsmyndigheterna att söka tillämpa affärsmetoden och
kraftverksägarna att förfäkta
anläggningskostnadsmetoden som den allena saliggörande.
Den kritik, som här riktats mot nu gällande lag,
kan i mild formulering uttryckas sålunda. Lagen har
inte lett till en lycklig lösning, när den utmynnat i
anvisning på tvenne "metoder", av vilka den ena
— för ett kraftverk av viss storlek — automatiskt ger
ett desto högre totalvärde, ju högre
anläggningskostnaderna äro — i rak motsats till det förhållandet,
att totalvärdet i verkligheten är desto lägre, ju
högre anläggningskostnaderna äro (i den mån de inte
påverkats av ett ekonomiskt motiverat gedignare
utförande) — och den andra i sin nuvarande
utformning inte uppfyller de praktiska krav, som borde
vara tillgodosedda för att lagens tillämpning inte
skall förorsaka en oproportionerligt tung och
krävande arbetsbörda för berörda parter och speciellt för
taxeringsmyndigheterna.
Såsom även framgår av de till finansdepartementet
inkomna yttrandena, torde en av orsakerna till detta
läge vara, att full förståelse inte funnits beträffande
den principiella skillnaden mellan olikartade
taxeringsobjekt, t. e. bostadshus och
kraftverksbyggnader. Högre anläggningskostnader för ett hyreshus
medföra i regel högre standard och möjlighet att
räkna med högre hyror. Om däremot vid
uppförande av tvenne lika stora och lika gediget utförda
kraftverk det ena ställer sig dubbelt så dyrt i
anläggningskostnad som det andra, så blir dock inte
kraften från det första mera värd än kraften från
det andra.
Efter denna kritik av gällande lag blir den
naturliga frågan, om man kan få fram en bättre lösning.
Vid frågans besvarande måste man i första hand
fasthålla, att liksom ett hyreshus värde främst är
beroende av de hyror, man kan påräkna, så bestämmes
ett kraftverks värde främst av värdet av den kraft,
som verket kan producera. Skillnaden är emellertid
den, att det för ett hyreshus är enkelt att
hopsummera inkommande hyror och därav beräkna värdet
av fastigheten, dvs. byggnad och tomt, medan det
såsom ovan framhållits tyvärr inte är lika lätt att
för ett vattenkraftverk göra motsvarande
räkneoperation.
10 juli 1937
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
