Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 21 aug. 1937 - Är termodynamikens andra huvudsats oanfäktbar? av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
är emellertid, om det icke skulle vara möjligt att
så att säga fängsla sådana demoner och sättä dem
i människans tjänst.
Professor Svedberg har undersökt spontana
koncentrationsändringar inom kolloidala lösningar och
har påpekat, att hade vi människor 0,001 mm längd,
skulle vi kunna utnyttja den energi, som man kunde
få gratis inom mikrokosmos. Han framhåller
emellertid samtidigt, att hur listiga vi än äro, skall det
aldrig bli möjligt att vinna dennä fördel för de
verkliga människornas värld.
Det kan ju hända, att professor Svedberg har rätt,
men jag har för min del tillåtit mig att betvivla
detta. Dr Lindblad har för sin del så kraftigt tvivlat
på entropisatsen, att han kostat på sig mycket arbete
och många försök för att konstruera ett element, som
skulle visa, att entropilagen icke är allmängiltig.
Dr Lindblads tanke var närmast den, att i
likriktar-element ha vi på sätt och vis en slags ventil, en
likriktning av elektronerna, liksom vi i en
metallyta ha en slags tröskel för elektronerna, där endast
de hastigaste släppas ut. Man har åtminstone en
viss känsla av att i och för sig borde i
likriktar-fenomenet kunna ligga en viss möjlighet att fängsla
de Maxwellska demonerna och ta dem i människans
tjänst.
Det gäller alltså att försöka utfinna en apparat,
som verkligen möjliggör detta. Dr Lindblad har
tidigare publicerat en avhandling i
Vetenskapsakademiens handlingar, där han beskrivit försök, som
blivit gjorda, och i den avhandling, som vi nu
gemensamt framlägga, ha vi givit en närmare beskrivning
på framställningssättet av sådana element och de
övriga resultat, vartill vi kommit. Jag skall först
lämna en närmare beskrivning på hur de äro
utförda.
På en platta av lämplig metall, t. ex. järn, med
en area av normalt 90 X 110 mm, appliceras ett
tunt selenskikt. För att få bättre vidhäftning har
metallytan på förhand preparerats genom
sandblästring eller estning med lämplig syra. Vid
appliceringen bepudras plattan först med ett mycket tunt
lager av pulvriserad, metallisk selen, varefter
alltsammans upphettas på en värmeplatta till 230—
240°C. Det smälta selenet ingnides därunder noga
med en agatpistill för att förbättra vidhäftningen.
På det så erhållna selenskiktet anbringas därpå
medelst bepudring och utsmältning ytterligare selen,
till dess skiktet erhållit önskad tjocklek, vanligtvis
0.1—0,5 mm, varpå ytan utjämnas och får svalna.
Det från början, åtminstone i huvudsak, amorfa
selenskiktet skall nu överföras i kristallinisk form,
vilket bäst åstadkommes genom samtidig inverkan
av värme och tryck. En glasskiva pressas därvid
hårt mot selenytan samtidigt som temperaturen
under ca en halv timme sakta får stiga från
rumstemperatur till ca 210°C, där den hålles konstant under
minst en timme, varefter avkylning sker.
Den andra elektroden appliceras enklast och bäst
på den färdigkristalliserade selenytan medelst
påsprutning i flytande form av lämplig metall eller
metallegering enligt någon av de vanliga
metall-sprutningsmetoderna. Det säger sig självt, att vid
detta förfaringssätt endast förhållandevis lättsmälta
metaller eller legeringar kunna komma ifråga. Det
bästa resultatet har erhållits med kadmium och dess
legeringar, men även med zink och tenn hava goda
resultat ernåtts.
Det har visat sig, att en oundgänglig förutsättning
för att fenomenet skall komma till stånd, är att
mellan den påsprutade metallhinnan och selenen
uppstår en mycket tunn hinna med högt specifikt
motstånd. Detta gäller i själva verket i hög grad mellan
kadmium och selen. Den i gränsskiktet uppstående
kadmiumseleniden har ett högt specifikt motstånd.
Kadmium-selenid har framställts i större stycken,
och dess specifika motstånd uppmätts, varvid
konstaterats, att det har en storleksordning av 107
ohm • cm.
Vid kontakten järn-selen bildas naturligtvis
också vid påsmältningen och ingnidningen av selenet
ett selenidskikt, men järnseleniden har, i motsats till
den nyss omtalade kadmium-seleniden, endast ett
obetydligt ohmskt motstånd. Gränsskiktet
järnselen har därför ingen eller endast obetydlig
inverkan på vad som händer, gränsskiktet kadmium-selen
är det avgörande.
Anslutningen till den yttre strömkretsen utföres
bäst med giddkontakter av ca 10 X 20 mm2, som
anläggas mot de väl rengjorda kontaktytorna på
bottenplattan och den påsprutade elektroden, varefter
hela apparaten med mellanlägg av isolation
inspän-nes mellan tvenne metallplattor, vilka sammanhållas
medelst en isolerad bult. ■
För fullständigt utestängande av ljus och för
ernående av en absolut konstant temperatur insättes
hela apparaten i ett särskilt konstruerat termokärl
av koppar eller aluminium, vilket sedan i sin
ordning insättes i en automatiskt reglerad elektrisk
termostat. Termokärlet kan, om så önskas, fyllas
med torr kväve eller annan gas.
Det säger sig självt, att största uppmärksamhet
måste ägnas åt eliminering av eventuella felkällor.
Termo-elektriska effekter måste noga undvikas,
vilket också utan större besvär låter sig göra. Vidare
måste elementen vid mätningarna vara inneslutna i
ljustäta höljen för att undvika uppkomsten av
fotoeffekt. Den vanligaste felkällan är emellertid
föroreningar i selenet, i ali synnerhet fuktighet. Endast
selen av allra renaste sort får ifrågakomma. Vid
försöken hava som regel använts selen av Bolidens
gruvaktiebolags tillverkning av en relativt
grovkri-stallinisk och synnerligen ren kvalitet. Analysen
brukar visa 99,8—99,9 % Se, och de föroreningar, som
finnas, äro av fullkomligt indifferent art och därför
utan någon skadlig inverkan.
Den vid försöken använda apparaturen liknar i
stort sett en vanlig selenfotocell eller
växelströms-likriktare. En del fotoceller, om än icke så många,
kunna också i verkligheten giva en, fastän liten,
ström, som icke härstammar från ljuset utan från nu
omtalade nya effekt.
Vid elektriska likriktare har den nya effekten
likaledes kunnat iakttagas vid en del konstruktioner. Det
förtjänar anmärkas, att den egna strömmen då alltid
går i likriktarens spärriktning.
Ett element av här beskriven typ ger två dagar
efter färdigställandet en ström av ca 2,5 X 10—7 amp.
Strömmen är mätt med en i kretsen inkopplad galva {+-+}
nometer med 60 ohms motstånd. Strömriktningen,
konventionellt mätt, är från kadmium till selen, dvs.
elektroströmmen går från selen till kadmium eller,
21 aug. 1937
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
