Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 16 okt. 1937 - Beträffande taxering av vattenkraftverk, av Charles Hässler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Beträffande taxering av
vattenkraftverk.
Herr Redaktör.
Med anledning av civilingenjör Nils Hellebergs
uttalande i Teknisk tidskrift häfte nr 32 och 38 rörande
taxering av vattenkraftverk vore jag tacksam, om Ni
ville bereda plats för följande inlägg.
Ingenjör Hellebergs invändningar mot användandet
av avkastningsmetoden för beräkning av
taxeringsvärdet för vattenkraftverk synas i huvudsak vara följande:
Metoden förutsätter förekomsten av och kännedom
om ett normalt värde å den vid kraftverken tillgängliga
kraften. Dylikt värde finnes enligt ingenjör Hellebergs
åsikt icke och är det en fiktion att tala om ett
enhetligt kraftvärde vid kraftstationsväggen. För ett visst
givet kraftverk finnes visserligen ett kraftvärde vid
kraftstationsväggen, men för att få fram detta värde
kräves mycket omständliga beräkningar, varvid
framför allt hänsyn skall tagas till vid vilket stadium i
distributionens utveckling kraftverket tillkommit och kan.
dylik beräkning knappast utföras av någon annan än av
kraftverksägaren själv; det på detta sätt erhållna
värdet gäller för övrigt ej generellt, och är ej användbart
för andra kraftverk. Ing. Helleberg synes emellertid
anse, att avkastningsmetoden i och för sig väl är
användbar, om det i praktiken vore möjligt att för varje enskilt
verk utföra dylik beräkning.
Beträffande ing. Hellebergs påstående att det ej
finnes ett normalt kraftvärde vid kraftstationsväggen och
att det är en fiktion att tala om ett sådant värde,
erinrar jag om följande faktiska förhållande.
Enligt vattenlagen kap. 2 är byggandet i vatten icke
tillåtet, om därigenom skada tillfogas eller intrång göres
å annan tillhörig egendom för såvitt icke nyttan är två à
tre gånger större än skadan och intrånget. Vid varje
tillfälle då tillstånd till utförande av en
vattenkraftanläggning sökes, måste därför enligt vattenlagen ett
värde å den i kraftstationen producerade kraften
fastställas. Det torde även uppmärksammas, att i de fall då
ägaren av större delen av ett vattenfall vill i enlighet
med vattenlagens bestämmelser tillgodogöra sig
minoritetens andelar i samma fall, är han enligt vattenlagen
berättigad därtill mot viss ersättning, som utgår
antingen i kraft, varvid ersättningskraftens storlek jämväl
skall bestämmas med hänsyn till den nytta, som
uppkommer för ersättningsgivaren, eller i penningar, varvid
beloppet skall bestämmas efter värdet å kraften i
tillgodogjort skick, vilka i båda fallen förutsätter
fastställandet av ett värde å kraften i kraftstationen.
Vidare erinras om att enligt i 57 mom. 3 av
kommunalskattelagen skall för inkomstberäkningen fastställas
ett värde å den i ett kraftverk tillgängliga kraften, som
svarar mot det pris, som i allmänhet är gällande i
orten, och som giver uttryck för normal prissättning.
Enligt såväl vattenlagen som
kommunalskatteförordningen skall således i ovan angivna fall ett kraftvärde
vid kraftstationsväggen fastställas.
Jag erinrar även om, att då kraftverk inköpas eller
inlösas, sker detta i regel efter värdering, som baseras
på den avkastning, som kraftverket beräknas lämna,
dvs. på värdet av kraften i kraftstationen. Vid
försäljning av vattenfall utgår många gånger en del av
likvi-den i form av frikraft, som skall levereras under en
kortare eller längre tid, ibland för ali framtid, och är
det i dylika fall nödvändigt att omräkna frikraften i
penningar, vilket i regel innebär en beräkning av
kraftvärdet i kraftstationen.
I en del kraftkontrakt uppdelas totala kraftkostnaden
i ett pris för den i kraftstationen levererade kraften och
i ett annat pris för överföringen av kraften. Så är
exempelvis förhållandet i de avtal, som Statens
järnvägar har träffat med Vattenfallsstyrelsen samt med
vissa större privata kraftföretag för elektrifiering av
statsbanorna. I dessa kraftkontrakt utsäges entydigt,
att det pris Järnvägsstyrelsen har att erlägga
sammansättes av dels en överförings- och transformeringsavgift,
som avser att täcka omkostnaderna för överföringen, och
dels av en avgift för den uttagna kraften, vilken senare
avgift avser priset å den i kraftstationen levererade
kraften. I detta fall är sålunda i kontraktet ett värde å
kraften i kraftstationen direkt angivet. Det kan även
anföras att i de officiella utredningar, som på sin tid
utfördes beträffande lämpligt pris och lämpliga taxor för
den till landsbygdsföreningar levererade kraften,
beräknades självkostnadspriset för denna kraft med
utgångspunkt från ett visst värde å kraften i de kraftstationer,
som levererade denna kraft.
Av vad ovan anförts framgår att man ej blott vid
till-lämpning av lagar och förordningar utan även i
praktiken ställes inför nödvändigheten av att fastställa ett
kraftvärde vid kraftstationsväggen. Därmed är
givetvis ej sagt att detta värde alltid är detsamma. Jag
konstaterar endast att det finnes ett kraftvärde vid
kraftstationsväggen och att det således ej är en fiktion att
tala om dylikt värde, som ing. Helleberg vill göra troligt.
Ett behov av att kunna beräkna värdet å den kraft,
som är tillgänglig i ett vattenkraftverk, föreligger
således, och jag har i Teknisk tidskr. Elektr. jan. 1936
sökt att påvisa de viktigaste faktorer, som bestämma
detta värde. Givetvis är detta endast ett försök, som
bör, såsom jag vid flera tillfällen framhållit,
kontrolleras och kompletteras. Om den av ing. Helleberg
föreslagna metoden är berättigad och lämplig för detta
ändamål förefaller mig tveksamt. Enligt ing. Helleberg
skall i främsta rummet hänsyn tagas till det stadium i
distributionens utveckling, vid vilket kraftverket
tillkommit. Metoden synes i princip vara densamma, som
användes för beräkning av självkostnaden för kraft, som
levereras till en viss grupp av abonnenter. Man utgår
härvid från självkostnaden för den i kraftverken
tillgängliga kraften och ökar detta kraftpris dels med
kostnaden för de överföringsanordningar, som helt eller
delvis tagas i anspråk för denna leverans, och dels med
förlusterna i dessa överföringar, varvid hänsyn tages
till distributionsanläggningens historiska tillkomst och
utveckling. Att använda denna princip i så att säga
omvänd ordning, dvs. att utgå från värdet av kraften
hos abonnenterna och under hänsynstagande till
distributionsanläggningens historiska utveckling beräkna
kraftvärdet i kraftstationen, förefaller vara en
tvivelaktig metod. I många fall är det för övrigt omöjligt att
tillämpa denna beräkningsmetod; så är exempelvis
förhållandet då man enligt vattenlagens bestämmelser
skall beräkna värdet av kraften i ett blivande kraftverk,
eftersom man vid den tidpunkt, då dessa beräkningar
utföras, icke med säkerhet vet varken när
kraftstationen kommer att utbyggas eller på vad sätt kraften
kommer att användas i förhållande till
distributionsanläggningarnas utveckling. Det torde vidare
uppmärksammas att, sedan numera kraftledningar överspänna
stora områden, en allmän strävan gör sig gällande att
tillämpa samma taxor för ali slags
högspänningsför-brukning; tidigare differentierades kraftpriset med
hänsyn till abonnenternas avstånd från kraftstationerna,
vissa tariffer fingo endast användas för vissa grupper
av abonnenter etc., men dessa olikheter hava numera
till väsentlig del försvunnit. Dessa strävanden mot
likartade pris och taxor måste väl anses tala för en
utjämning av kraftvärdet i kraftstationerna och synas ej
stå i samklang med den av ing. Helleberg föreslagna
metoden för beräkning på detta värde.
Jag skall icke närmare ingå på frågan om vilken av
de båda taxeringsmetoderna, som skall anses vara
"rättvisare" än den andra. Jag har under årens lopp utfört
30 okt. 1937
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
