Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 23 okt. 1937 - Termodynamikens andra huvudsats i stridslinjen - Hur fungerar den senaste perpetuum mobile-konstruktionen? av Arne Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
23 OKT. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 43
O
1 9 3 7 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 67
INNEHÅLL: Termodynamikens andra huvudsats i stridslinjen. — Notiser. — Litteratur. — Tekniska
föreningar. — Sammanträden.
Termodynamikens a nd ra huvudsats i stridslinjen.
När Teknisk tidskrift i häfte 34 i år
den 21 aug. publicerade ett referat av
direktör Ragnar Liljeblads föredrag på
Ingeniörsvetenskapsakademien den 1 juli
i är över ämnet "Är termodynamikens
andra huvudsats oanfäktbar", inbjödo vi
samtidigt till reflexioner och invändningar,
vartill föredraget eventuellt kunde giva
anledning. Kritiken har varit väsentligt
mindre omfattande än vi kunde förutse,
men har likväl kommit, och återgives här
nedan jämte dir. Liljeblads svaromål.
Red.
Hur fungerar den senaste perpetuum
mobile-konstruktionen?
Av professor ARNE ÖLÄNDER.
Då man läser dir. Liljeblads romantiska föredrag,
fäster man sig vid att något allvarligt försök icke
synes ha gjorts att förklara de funna effekterna på
grundval av den allmänt erkända teoretiska
lärobyggnaden. Då man ger sig ut för att sticka hål på en så
säkerställd sats som andra huvudsatsen, måste man
vara ytterst försiktig med tolkningen av de små
experimentella effekter som kunna påvisas.
Om nu en likriktare kunde likrikta den termiska
rörelsen hos elektronerna i en metallisk ledare, så
borde väl den av dr Lindblad observerade strömmen
gå i likriktarens genomsläppriktning, men Liljeblad
säger att den alltid går i spärriktningen. Är icke
detta litet misstänkt?
Försöksanordningen är
— Cd | CdSe | Se | FeSe | Fe +
Liksom i den yttre ledningen till galvanometern hava
vi metallisk ledningsförmåga i Cd, Fe, Se och FeSe.
Hur förhåller sig CdSe? Hava vi här elektrolytisk
ledningsförmåga, rör det sig tydligen om ett vanligt
hederligt element, vars elektromotoriska kraft torde
uppgå till vid pass en halv voit. Att den ström som
iakttages, då anordningen kortslutes genom en
galvanometer med 60 ohms motstånd, icke uppgår till
mer än en bråkdel av en mikroampère, beror givetvis
på det höga specifika motståndet hos CdSe. Ju
längre tid denna ström får verka, dess tjockare
CdSe-skikt kommer att utbildas, varför strömstyrkan
kommer att långsamt sjunka, vilket även observerats.
Emellertid torde icke CdSe hava enbart
elektrolytisk ledningsförmåga. Under de senare åren har
man med stort intresse studerat föreningar med
variabel sammansättning, varvid en av Hägg vid FeS
först påvisad, men redan tidigare av Wagner och
Schottky teoretiskt diskuterad möjlighet är att i
kri-stallgittret ett slags atomer icke finnas fulltaliga,
utan somliga gitterplatser äro tomma. Tubandt har
visat beträffande kuprohaloiderna, att om dessa äro
av den sammansättning, som anges av formeln CuCl
osv., hava de endast elektrolytisk ledningsförmåga,
men så snart de ha ett dylikt koppardeficit, få de
även en metallisk ledningsförmåga, som vid lägre
temperaturer kan vara flera tiopotenser större än den
förra. Detta fenomen har iakttagits vid flera
substanser. Sålunda ha Baumbaeh och Wagner funnit
att ledningsförmågan hos ZnO och CdO varierar med
syretrycket över föreningarna osv.
Om nu CdSe har en elektrolytisk ledningsförmåga,
med Cd++-ionernas överföringstal = 1 och Ser
"-ioner-nas := 0, och därjämte en metallisk
ledningsförmåga proportionell mot ett kadmiumdeficit, vilket allt
är ytterst sannolikt, vad blir följden? Det tunna
CdSe-lagret mellan Cd och Se kommer att närmast
Cd endast ha elektrolytisk ledningsförmåga, men
närmare Se lia ett Cd-deficit i kristallgittret och
därmed även metallisk ledningsförmåga. Pålägges en
spänning, som vill sända positiv ström från Se till
Cd, komma några Cd++-ioner att vandra in till
Cd-metallen och urladdas där, Sci cltt hela CdSe-skiktet
får kadmiumdeficit och blir metalliskt ledande.
Sändes ström i andra riktningen, tillväxer i stället det
blott elektrolytiskt ledande skiktet i tjocklek och
endast en mycket svag ström går igenom.
Fotoeffekten hos en dylik likriktare förklaras som
bekant genom antagandet att fotoelektroner utlösas,
vilka kunna hoppa genom spärrskiktet. Men då nu
Lindblad finner en svag ström, då anordningen hålles
jämnt tempererad i mörker, skall det då vara
nödvändigt att offra andra huvudsatsen, då man har den
i ögonen fallande, ehuru ej så romantiska
möjligheten att vi framför oss endast ha ett vanligt
hederligt galvaniskt element?
Beträffande cellens motstånd är att märka, att den
CdSe, som framställts i stycken, så att man kunnat
mäta dess specifika ledningsförmåga, säkert icke
varit av exakt den av formeln angivna
sammansättningen — ehuru kanske avvikelsen därifrån icke är
analytiskt påvisbar. Den mätta ledningsförmågan är
med ali sannolikhet metallisk, den elektrolytiska
ledningsförmågan är blott en vid rumstemperatur mycket
liten bråkdel därav.
23 okt. 1937
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
