Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 23 okt. 1937 - Termodynamikens andra huvudsats i stridslinjen - Är termodynamikens andra huvudsats oanfäktbar? av Erik Rudberg - Ett genmäle till kritiken, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
varje nybildad CdSe-molekyl. Strömriktningen
stämmer med den vid försöket funna.
Om selenidskiktets tjocklek har den uppgivna
storleksordningen 0,003 mm över hela ytan (100 cm2), är
skiktets vikt av storleksordningen 0,1 g. För att öka
skikttjockleken med 10 %, vilket måhända får anses
som gränsen för det experimentellt påvisbara, måste
man alltså lämna elementet slutet så länge, att
reaktionen hinner nybilda 10 mg selenid. Med den
experimentellt funna strömstyrkan, 10—7 amp., kräver detta
en tid av drygt 3 år! Med ali aktning för dr
Lindblads omsorgsfulla mätteknik torde sålunda den
kemiska tolkningsmöjligheten ännu icke vara
utesluten.
Ett genmäle till kritiken.
Av direktör RAGNAR LILJEBLAD.
Referatet i Teknisk tidskrift av mitt föredrag på
IVA rörande dr Lindblads och mina undersökningar
angående andra huvudsatsen och de avsteg från
densamma vi ansett oss vid vissa närmare beskrivna
element finna har uppväckt en hel del intresse. Genom
redaktionens tillmötesgående ha tre i viss mån
kritiska inlägg ställts till mitt förfogande, och jag ber
med anledning av dem få göra en del reflexioner.
Till en början vill jag då påpeka, att vi naturligtvis
haft fullt klart för oss, att man ej a priori kan med
full säkerhet utgå från, att i de använda
selen-kad-miumelementen någon kemisk effekt ej förekommer.
Det är med anledning härav som vi ansett en teoretisk
utredning vara önskvärd, vilken utredning visar icke
blott möjligheten utan även nödvändigheten av deri
iakttagna strömmen, även under förutsättning att
någon kemisk reaktion ej förefinnes.
Då det emellertid kan vara av värde att helt
eliminera möjligheten av kemiska reaktioner som
kompli-cering av fenomenet, ha vi de senaste månaderna
utvidgat våra undersökningar till att omfatta även
koppar-kopparoxidulelement från vanliga
kopparoxi-dullikriktare. Vi ha nu haft dylika element stående
i månader i vakuum, skyddade för ljus och
temperaturväxlingar, oavbrutet avgivande en ström av 10—8
à 10—9 amp. Denna ström är visserligen något mindre
än vid selen-kadmiumelement men
koppar-koppar-oxidulelementen hava den fördelen, att någon kemisk
reaktion icke gärna är tänkbar.
Professor Öländer yttrar i sin kritik, att något
allvarligt försök icke synes ha gjorts att förklara de
funna effekterna på grundval av den allmänt erkända
tèoretiska lärobyggnaden. Då han vidare tillägger,
att strömmen, om den finnes, väl borde gå i
likriktarens genomsläppsriktning, synes mig detta visa, att
prof. Olander ordentligt studerat igenom endast första
delen av referatet, som väsentligen berör
undersökningens experimentella del. Hela sista delen av
referatet och ännu mera sista delen av
originalavhandlingen utgör ju en förklaring av fenomenet grundad
på elektronfysikens kända lagar.
Av härledningen framgår bland annat, att
elektronströmmen inuti elementet måste gå från metallen
med det högre utgångsarbetet till metallen med det
lägre utgångsarbetet, alltså i motsatt riktning mot
likriktarens normala genomsläppsriktning. Jag kan
alltså ej göra annat än att hänvisa prof. Öländer
till den teoretiska utredningen i
originalavhandlingen.
Vad sista stycket i prof. Ölanders inlägg angår
förstår jag icke riktigt meningen med detsamma.
Att den statistiska interpreteringen av andra
huvudsatsen ger en både säkrare och klarare grund än den
termodynamiska är väl odisputabelt, lika väl som att
den har en större räckvidd, i det att den förklarar
sådana fenomen inom mikrokosmos, som icke äro
tillgängliga för det vanliga termodynamiska
betraktelsesättet. Den av prof. Öländer givna analogien är
emellertid mycket illa väld och tyder knappast på någon
djupare förståelse för det statistiska betraktelsesättet
inom fysiken. Varje bestämd ordningsföljd mellan
korten i en kortlek, alltså även den som efter en viss
noggrann blandning kommer att förefinnas, är a
priori lika sannolik som vilken som helst annan,
alltså även lika sannolik med den, där hjärter äss ligger
överst, sedan hjärter kung osv. Ordning och
oordning har i detta fall en helt annan betydelse än inom
den statistiska mekaniken; med "oordning" menas vid
kortleken i själva verket ingenting annat än "annan
ordning". Så trivialt innehållslös, som prof. Ölanders
sista mening följaktligen är, kan den verkligen ej
bidraga till klarläggande av andra huvudsatsens
innebörd.
Vad ingenjör Engvall angår synes han icke rikta
någon kritik mot den teoretiska framställningen,
tvärtom instämmer han fullt i densamma. Däremot
förklarar han, att trots därav fenomenet icke utgör
något brott mot andra huvudsatsen. Jag måste
erkänna, att jag här har svårt att förstå ingenjör
Engvall. Det synes mig helt enkelt oförklarligt, att
någon fysiker skulle kunna påstå, att fenomenet,
förutsatt att den teoretiska förklaringen riktigt återgiver
de verkliga förhållandena, såväl termodynamiskt som
statistiskt ej är ett klart brott mot andra
huvudsatsen. Vi kunna ju exempelvis säga, att resultatet
av hela processen termodynamiskt består i, att arbete
åstadkommes endast mot bekostnad av värme från
den med hela systemet ursprungligen i termisk
jämvikt befintliga omgivningen. Strömmen själv bygger
här upp de små temperaturdifferenser som
förefinnas.
Statistiskt sett måste man även säga, att andra
huvudsatsen är överkorsad, då den enda förändring
som sker är, att på bekostnad av oordnad
molekular-energi ett lika stort belopp av ordnad elektrisk energi
framskapas. Som bekant har man sedan länge inom
mikrokosmos känt till fall, då andra huvudsatsen
termodynamiskt sett är satt ur spelet, och då man
måst tillgripa det statistiska betraktelsesättet för att
förklara fenomenet. Det gäller exempelvis den s. k.
Brownska rörelsen eller i allmänhet vad som sker i
samband med spontana koncentrationsvariationer.
Men avsteget från andra huvudsatsen sker där ej blott
inom mycket små områden utan även under
försvinnande korta tider för att därefter utjämnas och
neutraliseras av en variation i motsatt riktning. Vad vi
åstadkommit är emellertid en sådan likriktning av
variationerna, att entropien ständigt sjunker, dvs.
oordnad molekularenergi kontinuerligt övergår i
ordnad energi.
Ingenjör Engvall synes vara av den uppfattningen,
att även om vi bortse från möjligheten av kemiska
18 sept. 1937
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
