Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 13 nov. 1937 - Johan August Brinells livsgärning, av Gunnar Dillner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ten över Brinellmetoclen, som sett dagen under de
35 år, som förflutit sedan kulprovet uppfanns. leke
minst den bibliografi, som åtföljer boken, är av
oskattbart värde för forskaren på hårdhetsområdet.
Säkert skulle Brinell gripits av glad förvåning över
denna 76 stora foliosidor starka litteraturförteckning
över vetenskapliga arbeten rörande hans
kulprov-ningsmetod.
Det uppseende, som Brinells undersökningar väckt
inom den metallurgiska världen jorden runt, gjorde,
att Jernkontoret nu önskade knyta den framstående
forskaren till sin tjänstemannastab för att därigenom
låta alla landets stålverk komma i åtnjutande av
Brinells sakförståndiga råd. År 1903 beslöto fullmäktige
inrätta en överingenjörsbefattning vid Jernkontoret
och kallade Brinell till densamma. För Brinell, vars
hälsa under de senare årens forcerade arbete blivit
hårt ansträngd, tedde det sig säkerligen lockande att,
befriad från de dagliga stora och små praktiska
bekymren vid ett. stort järnverks drift, få ostört ägna
sig åt forskningen. Och då därtill den högsta
uppsynen över materialprovningsanstalten i egenskap av
dess inspektor samtidigt erbjöds honom, och han där
trodde sig ostört kunna i mån av tid fortsätta
sina forskningar, beslöt han sig för att antaga
Jernkontorets kallelse. Han besinnade icke, att just
anställningen vid stålverket gav uppslagen till nya
forskningar, och att för arten av hans problem det
dagliga disponerandet av ugnar och smedjor samt
sakkunniga medhjälpare av alla grader voro
oundgängliga förutsättningar. Ofta hörde jag honom
senare vid vårt samarbete på provningsanstalten klaga
över detta, och säkerligen var Brinells förflyttning
till Stockholm till stor skada för den metallurgiska
forskningen.
Om sålunda denna Brinells nya verksamhet för
honom närmast blev en besvikelse, får man dock icke
underskatta den verksamhet han under denna tid
bedrev, ehuru den lämnat föga spår efter sig i form
av efterlämnade skrifter.
Mången järnverksingenjör lämnade hans
arbetsrum medförande tydningen av ett dunkelt
tillverkningsproblem eller med programmet till en ny av
Brinell skisserad undersökning i fickan. Och inlöpte
från en utländsk kund klagomål på levererat svenskt
stål, var det till Brinell man vände sig och snart
satt han på tåget, för att i utlandet på ort och ställe
försvara det svenska stålets anseende.
När Brinell år 1903 började sin verksamhet vid
Jernkontoret, tvingades han snart att taga ställning
till en fråga, som, huru på sidan av hans
dittillsvarande verksamhet, dock vid denna tid var det
allmänna diskussionsämnet inom de kretsar, som ägde
intressen inom järnhanteringen, eller den norrländska
malmfrågan. Alltsedan Grängesbergsbolaget år 1903
förvärvat aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara a.-b.,
hade detta bolag sökt erhålla rätt till ökad export av
Lapplandsmalmerna. Tvenne propositioner härom
hade år 1903 och 1906 avslagits av riksdagen, som
bland annat befarade ett ogynnsamt inflytande på
den mellansvenska järnhanteringen av en sådan
exportökning.
Ifrågavarande fråga upptogs ånyo på hösten 1906
av den Lindmanska regeringen, och denna uppdrog
hösten 1906 åt Brinell att utreda den inverkan en
ökad malmexport från de lappländska gruvorna
kunde förväntas få på den mellansvenska
järnhanteringen.
Brinell gick med sedvanlig grundlighet till arbetet
med denna utredning. Efter ett vidlyftigt statistiskt
samlingsarbete ur svensk och utländsk press kunde
han skaffa övertygande bevisning för att den
föreslagna exportökningen måste från alla synpunkter
sett vara välbetänkt. Såsom sammanfattning av sina
undersökningar uttalade han
1) Att nu befintliga järnverk till följd av dyra
malmfrakter icke kunna antagas komma att i någon
större utsträckning använda sig av Norrbottens
fosforhaltiga metaller.
2) Att nya järnverk, uppförda vid kusten, måste
exportera större delen av sin tillverkning, men att
de därvid ej kunna i pris konkurrera med utländska
tillverkare, som använda norrländska malmer, med
mindre de kunna få köpa malmen till billigare pris
än dessa.
3) Att så länge järnhanteringen är beroende av
importerat bränsle man ej kan hoppas, att sådan
tillverkning, förbrukande hela eller större delen av
den malmkvalitet, som under de sista åren
exporterats, kan uppstå och orubbad äga bestånd.
4) Att de elektriska järnframställningsmetoderna
ännu befinna sig på försöksstadiet och att, även om
de skulle lyckas, man endast kan påräkna att
inbespara ca hälften av det förut använda kolet.
5) Att en större tillverkning av järn, grundad på
användning av torv, är otänkbar, så länge man i
fråga om bortskaffandet av den naturliga torvens
vattenhalt är hänvisad till lufttorkning.
6) Att man troligen ej får göra sig alltför stora
förhoppningar ifråga om kolfånget utefter en blivande
inlandsbana, isynnerhet då det gäller att framställa
järn i stor skala för export.
7) Att några nya beprövade tillverkningsmetoder,
som skulle göra det möjligt, att inom landet förädla
stora kvantiteter Norrbottensmalm, icke äro kända,
och att, även om sådana skulle uppstå, det
antagligen fordras flera tiotal år, innan de kunna
komma till allmän användning.
Av ovanstående sammanfattning skulle måhända
tyckas framgå att Brinell misströstade om en stor
och lyckosam utveckling av vårt lands
järnhantering. Så var emellertid ingalunda hans åsikt, och
han slutar därför sin utredning med följande för
honom betecknande ord.
"Jag tror tvärtom på framåtskridandet, jag tror
att såväl våra mossar som våra vattenfall, där de ej
kunna utnyttjas på bättre sätt, en gång i framtiden
skola komma till användning för lönande
järnhantering, men jag tror ej, att vi därvid kunna komma så
långt, att ej en rätt avsevärd malmexport från
Norrbottens gruvor samtidigt därmed lämpligen bör ske.
England, som, det vill väl ingen förneka, skött sin
nationalekonomi på ett utmärkt sätt, har ej förhållit
andra nationer att få del av sin rikedom på stenkol.
Skola vi, som hava mindre förutsättning att följa
vårt godtycke, använda en annan taktik?"
Mot bakgrunden av den-livliga agitation, som icke
minst från brukshåll vid denna tid bedrevs mot
malm-exporten från de lappländska malmfälten, måste man
betyga sin beundran för Brinell, när han efter sitt
grundliga studium av alla hithörande problem vågade
intaga denna självständiga ställning. När därnäst år
497 13 nov. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
