Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 11 dec. 1937 - Några riktlinjer för den finska träförädlingens utveckling, av Axel Solitander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekn isk Tidskrift
Enso-Gutzeit, är i full verksamhet, medan den andra
vid Uleåborg i dessa dagar kommit i gång. De billiga
järnvägsfrakterna möjliggöra rätt långa
flistrans-porter, medan sulfatfabrikerna i allmänhet ej ligga
särskilt väl till för sjötransporter av denna vara.
Konsumtionen av råmaterial överstiger i varje fall
betydligt tillgången på sågflis och de flesta av de
nya stora fabrikerna äro därför i huvudsak inställda
på tallprops som råmaterial.
I likhet med vad fallet var i de övriga nordiska
länderna, startade den nutida pappersindustrien i
Finland ursprungligen med fabrikationen av
slipmassa, och brun träpapp uppträdde länge på
marknaderna som en finsk specialprodukt. Numera har
såsom bekant slipningen av ångbasat virke så gott
som dött ut, men papp och kartong äro fortfarande
viktiga produktionsobjekt för den finska
sliperiindu-strien, vilken i övrigt mest arbetar i förbindelse
med tidningspappersbruken och är placerad vid
lämpliga vattenfall Ett sliperi i norra Österbotten drives
med ånga och ett annat med elektrisk kraft från
främmande central. Auxiliär kraft av senare slag
kommer även på andra håll till användning. De flesta
sliperier ha föi övrigt under senare tid moderniserats
och arbeta med förhållandevis kraftiga
produktionsaggregat. Kartongfabrikationen har såsom känt under
senare tid utbyggts till att omfatta en mängd
specialiteter av olika slag, samtidigt som fabrikationen av
papp kompletterats med nya produkter och nya
tekniska förfaranden ända upp till de för byggnads- och
andra ändamål använda fiberplattorna. Den finska
kartong- och pappindustrien är till sin
sammansättning och även i fråga om teknik tillsvidare rätt så
heterogen och omfattar såväl äldre som moderna
anläggningar. I fråga om tillverkning av hårdplattor,
således masonit, har man ej kommit längre än till
en anspråkslös början, medan insuliten, som
representant för de mjuka byggplattorna rätt tidigt kommit
in i produktionen, dels genom ett företag startat med
amerikanskt kapital, dels genom att inhemska
fabriker upptagit fabrikationen av insulite-liknande
produkter. Tillverkningen av dessa, av wellpapp,
sulfatkartonger och över huvud olika slag av
specialemballage, har under senaste tid vuxit starkt och flera
nya produkter ha på denna väg kommit in på
exportmarknaden. Tre rätt stora fabriker syssla med dessa
artiklar och bedriva en i fråga om avsättningsorterna
mycket extensiv export.
Allt detta sammantaget utvisar, att den finska
pappersindustrien under senare tid genomgått en
snabb och effektiv nydanings- och expansionsperiod,
vilken lett till att tillgången på råmaterial och i
synnerhet granbeståndet redan nu utsatts för en stark
påfrestning. Man hyser i fråga om denna sak en rätt
stor oro i initierade kretsar i Finland och inväntar
med stort intresse resultatet av den revision av
riks-skogstaxeringen som för närvarande håller på att
slutföras. Runt räknat åtgå i det närmaste 10 mill. m3
gran till industriens behov och därtill kommer en
dessvärre icke obetydlig export av pappersved främst
till Tyskland och Frankrike, men under senare tid
även till Norge. Denna export har under årens lopp
givit anledning till kontroverser mellan industrien
och skogsägarekretsar, vilka hålla på exportens
betydelse såsom prisreglerande faktor. I själva verket
stå granvirkesprisen i Finland sedan åratal i nivå
roed de priser som betalas i Norrland och ligga
numera så vitt man kan bedöma, avsevärt högre.
Den finska träförädlingen har haft det rätt
besvärligt i sitt förhållande till skogsägarna och som följd
därav, också i sitt förhållande till staten. Industriens
rätt till besittning av skogar och jord har starkt
kringsskurits, vilket resulterat i det tidigare nämnda
förhållandet emellan industriens skogsegendom i
Sverige och Finland. Obeaktat statsföretagen stiger den
finska industriens jordbesittning ej ens till 2
millioner hektar, och flera stora företag sakna belt och
hållet egna skogar. Det är rätt anmärkningsvärt, att
denna oförmånliga inställning till industrien fortfarit
sedan statsmakten i Finland så starkt engagerats i
industrien som fallet för närvarande är. I första hand
härröra dessa engagement från åren omedelbart efter
världskriget, då staten inköpte aktiemajoriteten i
tvenne östfinska storföretag, vilka tidigare befunnit
sig i utländska händer. Sedan grundades ett direkt
statsdrivet sågverk i yttersta spetsen av Bottniska
viken, vilket successivt utbyggdes genom anslutning av
en sulfat- och en sulfitcellulosafabrik, varförutom
staten genom Finlands bank är ägare till det
finpappers-bruk jag tidigare nämnde. Alla dessa företag drivas
numera i aktiebolagsform, och tack vare en skicklig
och målmedveten ledning ha de under senaste år nått
stor framgång samt i synnerhet i östra Finland en
betydelse som under vissa förutsättningar kan hota
de där arbetande privatföretagens integritet.
Nyligen har Enso-Gutzeit-koncernen, det östfinska
statsföretaget, ytterligare inkorporerat ett betydande
sågföretag, berget vid gränsen norr om Ladogasj ön
samt därigenom ökat sin redan förut stora betydelse.
Tillsvidare kan dock ej rättvisligen påstås, att
stats-iridustrien i ovan anförda avseende skulle ha givit
orsak till berättigad kritik. Samarbetet med de
privata företagen är i allmänhet gott och statsbolagen
delaktiga som parter i den gemensamma
försäljningsorganisationen, vilken som bekant handhar
distributionen av den finska pappersindustriens produkter
till utlandet.
Förrän jag slutar vill jag ytterligare beröra en
grupp träförädlingsföretag, vilka ej ha någon direkt
motsvarighet i Sverige, åtminstone ej i den skala som
de bedrivas i Finland, nämligen de fabriker vilka
använda björk som råmaterial för fabrikation av
plywood, blockboards, trådrullar och bobiner samt andra
svarvade artiklar. Finland har god tillgång på björk
av relativt hög kvalitet, i varje fall bättre kvalitet
än vad som gemenligen står att få i Sverige. Redan
på ett mycket tidigt stadium kom björken till
användning för fabrikationen av trådrullar, en i sin tid
rätt så betydande exportindustri.
Trådrullefabrikationen har visserligen senare nedgått till en bråkdel
av sin maximala export, men Finland är dock den
största leverantören av denna vara för den
internationella handeln. I stället har björken fått en
ständigt ökad betydelse för tillverkning av plywood och
därmed besläktade artiklar, främst furuplattor med
plywoodbeläggning, vilka gå under namn av
blockboards. Årsproduktionen av plywood och
blockboards stiger för närvarande till väl 160 000 ton.
Plywood och blockboards av björk äro de enda finska
träförädlingsprodukter vilka rättvisligen borde nå en
betydande avsättning även i Sverige.
Denna deskriptiva presentation av den finska trä-
534
20 nov. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
