Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLL: Något om senare års utveckling inom metallrörfabrikationen, av bergsingenjör Yngve Zacco. —
Litteratur.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
redaktör: ERNST J. A. ROTHELIUS
Något om senare års utveckling inom
metallrörfabrikationen.
Av bergsingenjör YNGVE ZACCO.
I dagligt tal täcker ordet metall det mera koncisa
begreppet nonferrometaller, varmed förstås sådana
tekniska metaller och legeringar, som icke innehålla
järn som huvudbeståndsdel. I det följande beröres
sålunda endast tillverkningen av rör av
nonferrometaller. Av dessa äro koppar och dess legeringar
med zink, mässinglegeringarna, de ur teknisk och
ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste. En alltmer
framskjuten plats vid sidan härom intaga bl. a.
kopparns legeringar med nickel (kopparnickel) och med
tenn (brons), likaså aluminium och dess legeringar,
de s. k. lättmetallerna. Alla de nu nämnda
metallerna finna i större eller mindre utsträckning
användning i form av rör.
Metallrör äro så gott som undantagslöst vad man
kallar heldragna eller sömlösa. Någon
motsvarighet till vällda järnrör existerar sålunda icke. leke
heller finnes någon motsvarighet till de svetsade
järn- och stålrör, som med svetsningsteknikens
framsteg öka i betydelse. Det är givetvis icke en
tekniskt omöjlig uppgift att på liknande sätt
framställa svetsade metallrör från band. Med tanke på
de successivt förbättrade framställningsmetoderna
för sömlösa rör är det emellertid föga troligt att
svetsade metallrör ifråga om kvalitet och pris skola
kunna upptaga någon allvarlig konkurrens med de
sömlösa rören.
Det vanligaste utgångsmaterialet vid
rörframställning är solida ämnen, s. k. bittets av cirkulär
sektion. Dessa kunna vara antingen direkt gjutna eller
kapade från varmvalsat eller pressat stångmaterial,
och deras dimensioner och styckevikter växla
givetvis alltefter dimensionerna hos de rör, som skola
tillverkas. Det gäller nu först att av det solida ämnet
åstadkomma ett hålat ämne. De flesta i praktiken
förekommande metaller och legeringar hava en
jämförelsevis god bearbetbarhet i värme. Billets av
sådana legeringar hålas därför genom varmbearbetning,
och detta sker på två olika sätt:
1) Hålvalsning enl. den s. k.
mannesmannprin-cipen.
2) Hålpressning enl. den av engelsmannen Dick
ursprungligen för stångmaterial angivna principen.
För att erhålla hålade ämnen av sådana legeringar,
som icke alis eller endast med stora svårigheter låta
bearbeta sig i värme är man hänvisad till andra och
i allmänhet dyrare utvägar. Sålunda förekommer:
1) gjutning (över kärna eller i centrifugalkokill)
av rörformade ämnen,
2) urborrning av de solida ämnena, vanligen
åtföljd av svarvning utvändigt,
3) djupdragning av ur valsad plåt utstansade
rondeller.
De båda sistnämnda metoderna ge de kvalitativt
bästa rören, men de höga tillverkningskostnaderna
inskränka deras användning till vissa specialfall.
Den efterföljande bearbetningen av de på olika sätt
hålade ämnena sker genom upprepad kalldragning i
dragbänk, vilken metod sedan länge är känd och
använd, eller genom kallvalsning i särskilda
kallvals-•ningsmaskiner, en relativt ny metod, till vilken jag
längre fram återkommer. Vid denna kallbearbetning
reduceras i ett större eller mindre antal operationer
rörets diameter och godstjocklek till önskad
färdigdimension, medan rörets längd ökar i proportion till
minskningen av rörets area.
Den grad av kallbearbetning, som i varje
operation kan åstadkommas, beror av bearbetningens art
samt av materialets sammansättning och struktur
och därmed sammanhängande formgivningsförmåga.
Som bekant åtföljes ali kallbearbetning genom
plastisk formförändring av metallens hårdnande, i det
att de hållfasthetsegenskaper, som bl. a. äro
bestämmande för formförändringsmotståndet, alltså
sträckgräns, brottgräns och hårdhet stiga med
kallbearbet-ningsgraden, medan samtidigt formgivningsförmågan
i större eller mindre utsträckning nedsattes. Sedan
en viss grad av kallbearbetning ägt rum, är det
därför nödvändigt eller i varje fall lämpligt att
underkasta materialet en glödgning för att genom
materialets rekristallisation återgiva detsamma dess
formgivningsförmåga. Medan ett kopparrör genom
kallbearbetningen hårdnar relativt litet och därför kain
dragas flera drag efter varandra, innan en
glödgning behöver inskjutas, är det t. e. vid de flesta
mässinglegeringar lämpligt att låta varje drag
efterföljas av en glödgning. Den vid glödgningen bildade
oxiden avlägsnas från rörens yta genom betning i
syra, vanligen utspädd svavelsyra.
Sedan rören genom en serie kallbearbetningsopera-
13 nov. 1937. häfte 11
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
