Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 5 b. Tidskurvor för isolatorer.
som alltså karakterisera tidskurvan. Någon
allmännare användning synas dessa formler ej ha fått.
Vid användande av tidskurvor måste man alltid
komma ihåg, dels att de utgöra statistiska
medelvärden, och att alltså individuella försök kunna ge
avvikelser från dem, dels att de hänföra sig till en viss
impulsform, och dels att de förutsätta, att
impulsspänningen antages börja vid tidpunkten noll,
medan i en anläggning på grund av spänningarnas
ändliga fortplantningshastighet tidsförskjutningar
tillkomma.
Fig. 5 visar några tidskurvor, som upptagits i
Aseas Ludvikalaboratorium på stödisolatorer enligt
SEN 20 och av Ifö-verkens fabrikat. Kurvorna äro
upptagna med impulsformeln 1/50 enligt I. E. C. För
tider kortare än ca 1 jus är den verkligen uppnådda
spänningen (enligt oscillografiska mätningar) avsatt
som ordinata i st. f. den icke stympade impulsens
spänning. I annat fall skulle mätpunkterna längst till
vänster ligga dubbelt så högt som mätpunkterna näst
längst till vänster och ge fullständigt felaktig
uppfattning om vilken spänning porslinet haft att utstå.
Mätpunkterna för tider kortare än 1 ^s motsvara
praktiskt taget prov med impulser av formen B (fig.
1) och med en spänningsstegring, som för de största
isolatortyperna uppgick till boråt 1 000 kV/^s. Vid
upptagandet av dessa punkter skedde i några fall
genomslag, men så motsvarar också 1000 kV/^s
spänningsstegringen vid ett kraftigt direkt åskslag på en
linje.
Observeras bör, hurusom tidskurvorna för positiv
och negativ impuls avvika från varandra. För stöd-
Fig. 6. Schema över liuvudkretsen vid impulsprov. C — impulsbatteriets
kapacitet. L, r — induktans och motstånd, delvis oskiljaktiga från
impulsbatteriet. Tillsammans med provföremålets kapacitet och
ledningskapaciteter m. m., representerade av Cl, bestämma l och r i lutningen hos
impulsens front. R 2 = urladdningsmotstånd vars värde, tillsammans med
kapaciteterna, bestämmer impulsspänningens varaktighet (halveringstid).
11 = ledningsinduktans vars närvaro lätt åstadkommer ett oscillerande
spänningsförlopp, om ej dimensioneringen utföres omsorgsfullt. K =
kul-gnistgap. Kondensatorn C uppladdas långsamt från en likströmskälla,
och vid överslag i K utspelas impulsförloppet.
isolatorer ligger i allmänhet den negativa kurvan
högre än den positiva, medan förhållandet ofta är tvärt
om för genomföringar. Detta sammanhänger med
fältbilden och urladdningsförloppet, varom mera
nedan.
Impnlsfaktor.
Å kurvorna i fig. 5 är antytt, var
överslagssanno-likheten är 90 %, och vidare är inritat maximivärdet
av den (torra) överslagsspänningen, mätt på vanligt
sätt med växelström av 50 p/s. Förhållandet mellan
överslagsspänningen och detta maximivärde brukar
ofta kallas impulsfaktorn för anordningen i fråga,
men därvid måste anges såväl vilken punkt på
tidskurvan som avses (exempelvis en punkt motsvarande
50 % eller 90 % överslagssannolikhet), som även
impulsformen och polariteten, för att uppgiften skall ha
någon mening.
Impulsspänningarnas alstring.
Impulsspänningar av den fastställda formen alstras
enklast genom att man låter en uppladdad
kondensator urladda sig till provföremålet över på lämpligt
sätt valda motstånd och induktanser. Fig. 6 anger
huvuddragen av en provkrets för
impulsspännings-prov.
Uppladdningen av C sker numera vanligen över
högspänningslikriktare, vilka kunna utföras för ett
par hundra tusen voit. För högre spänningar
användes så gott som uteslutande en automatisk
parallellserie-kopplingsanordning medelst gnistgap, vilken
uppfunnits av prof. Marx i Braunschweig och vars
princip framgår av fig. 7. De motstånd, varigenom
uppladdningen av kondensatorerna sker, äro så stora,
att någon nämnvärd urladdning genom dem ej
hinner ske under impulsförloppet. Så fort ett gnistgap
slår igenom, erhålles dubbla spänningen över de
närliggande gapen, och automatiskt kopplas sålunda alla
kondensatorerna i serie. Antalet kondensatorer kan
teoretiskt göras så stort som helst, men för nuvarande
behov nöjer man sig vanligen med en summaspänning
om 2 à 3 millioner voit, och av ekonomiska skäl göras
de enskilda kondensatorelementen vanligen för 100
à 200 kV. Lika viktig som den maximala spänningen
är det maximala energiinnehållet i batteriet: för
provföremål med låg kapacitet, exempelvis i isolatorer, är
ett energiinnehåll av ca 5 000 wattsek. tillräckligt,
medan för prov på stora transformatorlindningar
energiinnehåll om 30 000 wattsek. eller mera äro
erforderliga. Som exempel kan
nämnas, att
impulsbatteriet i Aseas
hög-spänningslaboratorium i
Ludvika har ett
energiinnehåll om 32 500
wattsek. vid 2.4 millioner
voit.
Vid det praktiska
utförandet av
impulsprov inställes till en
början
uppladdningsspänningen lågt och
kulavståndet K litet,
varefter motstånden R1
och R2 samt eventuellt
induktansen L (fig. 6)
20
Fig. 7. Principskiss för
Marx-kopp-lingen.
6 febr. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
