Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 10. Fältbild för spets—plan.
kula än för negativ. Att jonisation (corona) börjar
vid lägre spänning vid den negativa polen än vid den
positiva är ju också ett välbekant faktum.
Fig. 10 visar huru en begynnande jonisation
fortskrider i händelse av ett mycket inhomogent fält
(spets—plan). Till att börja med gäller samma
resonemang som förut, men ett par saker tillkomma: 1)
joniseringsområdena omkring spetsarna komma till
en början att begränsa sig själva i form av
glimur-laddningar, "corona"’, därigenom att de icke förmå
påverka fältet i närheten av plattan i tillräcklig grad
för att även åstadkomma jonisering därstädes, 2) när
elektroner vandra in mot ett område av positiva
rymdladdningar, finnes alltid en tendens för dem att
utvidga detta område medelst oregelbundna utlöpare,
ty i spetsen på en dylik utlöpare blir fältstyrkan
särskilt stor, jonisationen kraftig och ytterligare
rymdladdningar tillkomma därför successivt framför
spetsen på utlöparen. Fenomenet utgöres av de välkända
löpgnistorna, som ju alltid utgå från
positiva polen. Dessutom förklarar det
den större utbredningen av den positiva
coronan.
Tack vare löpgnistorna blir
överslagsspänningen för anordningens spets—
platta mycket lägre vid positiv spets än
vid negativ.
Fig. 11 åskådliggör förhållandena
genom att återge uppmätta
överslagsspänning-ar för kulgnistgap med ena kulan
jordad (den jordade kulan motsvarar
i viss mån plattan), för anordningen
spets—platta och för ett s. k. stånggap,
vilket består av två tvärt avskurna
fyrkantiga (ca 13 X 13 mm) järnstänger
horisontellt och axiellt uppmonterade
med uppgivet ändavstånd. Praktiskt
användes dylika stånggap i viss
utsträckning i U. S. A. för begränsning av över-
slagshållfastheten hos anläggningar, men börja nu
komma ur bruk tack vare de moderna
överspänningsskydden.
Vid undersökningar medelst impulsspänningar
måste man tänka på ytterligare två konsekvenser av
ovan skisserade förlopp. Den ena är, att
genomslaget tager en viss tid, särskilt vid utbildandet av
löpgnistor. Halveringstiden hos impulsen spelar därför
en avsevärd roll för impulsöverslagsspänningens
storlek. Man kan tänka sig genomslaget som en
indikering, att spänningen liar segrat i en kapplöpning
mellan den sjunkande spänningen och den successivt
framväxande löpgnistan. Den andra konsekvensen
är, att urladdningen kräver en ofta avsevärd energi,
och att därför en begynnande urladdning ofta kan
radikalt förändra impulsformen eller
spänningsfördelningen på exempelvis en isolatorkedja.
Det förhållandevis långsamt skeende genomslaget
medför, dels att man med god approximation kan
betrakta fältbilden och dess förändringar som en serie
av rent statistiska fältbilder, dels också att
mikrosekunden har blivit det lämpliga tidmåttet. De flesta
överspänningar i anläggningar uppstå ju just genom
eller medföra i första hand fara för genomslag i luft,
dvs. överslag.
Genomslagsmekanismen i vätskor torde delvis vara
av samma art som vid gaser, dvs. rymdladdningar
utbildas. På grund av mindre jonrörlighet i vätskor
och större dielektrisk hållfasthet samt större
dielektricitetskonstant än i gaser bli rymdladdningarna i
vätskor mer energirika och taga mera tid att bygga
upp. dvs. överslagstiderna bli i allmänhet längre i
vätskor än för gaser. Detta kan även uttryckas så,
att impulsfaktorn vid vätskegenomslag och korta
impulser blir högre än impulsfaktorn för en liknande
anordning med en gas som isolationsmaterial.
Fasta kroppars förhållande under
impulsspännings-påkänningar äro ännu endast i ringa grad kända. I
de flesta fall torde man icke erhålla några
rymdladd-ningsfenomen annat än i samband med en
begynnande förstöring av kroppen i form av små sprickor eller
dylikt. Särskilt är detta fallet med keramiska
material. För fasta material av organiskt ursprung tro sig
en del forskare lia funnit rymdladdningsfenomen utan
samband med förstöring av materialet, andra däremot
ej. Mycket återstår ännu att göra på detta område.
Fig. 11. I mpulsö verslagsspänning för kulgnistgap och stånggap.
26 6 febr. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
