Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Avviker antennens data från normalvärdena,
kommer första avstämningskretsen att erhålla en viss
felavstämning. Hur stor försämring, som härvid
erhålles, är helt beroende på antennkopplingskretsen
och något generellt kan inte angivas.
För att få en bedömningsgrund göres här det
förenklade antagandet, att antennen jämföres med hjälp
av en radioapparat, som möjliggör exakt anpassning.
I praktiken kommer man närmast detta fall vid
mottagare, som ha antennavstämningskretsen separat
variabel, och som ha möjligheter att förändra
antenn-kopplingen.
Vid exakt anpassning gäller att
V 1 s/R* J- (æ Lf
2......sjRji 1 j
där V — spänningen över avstämningskretsen,
E = i antennen inducerad emk.,
R — avstämningskretsens motstånd,
L — avstämningskretsens induktans,
Ra = antennens motstånd.
Tages normalantennen som utgångspunkt kan man
sätta "anpassningsdämpningen" (normalantennens
motstånd 25 Q)
ßo=l°s]/ff
Rac är centralantennanslutningens ohmska
komponent sett från mottagaren.
För de båda praktiska utföringsformerna system A
och B erhållas värdena på ßg resp. 1,65 och noll.
Härvidlag finns det således en väsentlig skillnad mellan
de båda systemen. I avseende på antennens
reaktans är skillnaden större. Medan för system A
antennimpedansen är rent ohmsk, ansluter den sig för
system B nära till normalantennen.
Alla de termer, som ingå i uttrycket för
totaldämpningen av centralantennätet (ekv. 1) ha varit
föremål för behandling och det är nu möjligt att
beräkna denna.
Vi beräkna denna för system A, varvid
medelavståndet mellan kontakterna förutsattes 5 m,
frekvensen 2 n f = 3 • 10° (f = 477 kc), kabeln den som
avses å fig. 4 och antalet anslutningar p.
Dämpningen ßg sättes med ledning av resultatet enligt
ekv. 12 till 1,65 Neper. Ekv. 1 ger då
D = p■ 0,005 • 1,2 + (p — 1) • 0,05 + 1,10 + 1,65.
D = 0,056 • p + 2,7 för p — 30 Z) = 4,4. (13)
Motsvarande för system B beräknas
D = p ■ 0,005 • 1,2 + (p — 1) O,007 + 3,18.
D = 0,01? P + 3,2 för p — 30 D= 3,6. (14)
Ekvation 13 och 14 ge således ledningens
totaldämpning fram till sista antenndosan för 2 n † — 3 • 10°.
På samma sätt kunna värden erhållas för övriga
frekvenser.
Resultaten visa en väsentlig olikhet mellan system
A och B. För system A (ekv. 13) är faktorn för p
stor och den del, som härrör från
anslutningsdosornas shuntdämpning dominerar fullständigt över
ledningsdämpningen. För antennät, system B (ekv. 14)
är denna faktor endast ungefär en fjärdedel av
den för system A och shuntdämpningen och
ledningsdämpningen äro ungefär lika stora. Så snart,
abonnentantalet blir stort, uppnår dämpningen stora
värden vid system A, och man måste sätta in flera
förstärkare, medan dämpningen vid system B växer
långsamt med abonnentantalet. Vid 100 abonnenter
erhåller man således värdena 8,3, resp. 4,5 Neper enl.
ekv. 13 och 14.
Jag har, för att beräkningarna inte skola bli alltför
abstrakta och framställningen ensidig, tillämpat
framdeducerade formler på två i praktiken använda
centralantennsystem. Vid givet abonnentantal finns
det givetvis en bästa dimensionering av i
antenndosorna ingående element. Det blir ett maximipro-
Fig. 8 a-b. Insatsdosa.
blem, där som bivillkor gäller, att dämpningen från
mottagare till mottagare blir tillräckligt stor.
I och med att ledningsnätets totaldämpning blivit
bestämd, äro också önskemålen beträffande
förstärkarens data, förstärkning, frekvenskurva och
utgångseffekt uppställda, då förstärkningen bör vara
lika med eller större än dämpningen vid alla
frekvenser.
Innan jag går in på centralantennförstärkaren,
skall jag nämna något om antenndosornas mekaniska
konstruktion.
Anslutningsdosornas mekaniska utförande.
Tidigare har i samband med centralantennkabeln
omnämnts fördelen av att den i
centralantennanläggningar använda materielen ansluter sig till normal
starkströmspraxis. Ur denna synpunkt böra
centralantennkontakterna med avseende på montage
överensstämma med t. e. en väggkontakt, dvs. passa i
en insatsdosa och fastsättas med klofastsättning.
Utrymmet i en dylik insatsdosa är emellertid
mycket litet, och då dosan förutom
antenn—jordkontakter även skall innehålla en del
kopplingselement, måste insatsen göras mycket kompakt. Av
principschemat fig. 3 a för system B framgår, att
varje dosa innehåller förutom ett motstånd med
mitt-uttag och en kondensator även en transformator.
Denna kräver därvid det största utrymmet, och det
har endast genom användning av pulverkärnor för
högfrekvens varit möjligt att göra denna med
tillräckligt små dimensioner.
Fig. 8 visar insatsens mekaniska utförande. Den
är försedd med täckplatta och klofastsättning på
normalt sätt. Anslutningarna äro fästa på en
gemensam isolerande platta, som samtidigt utgör ett skydd
för de mera ömtåliga delarna. Transformatorn
ligger insmält fuktsäkert i en cylindrisk behållare.
Centralantennförstärkare.
Ledningsnätets dämpning skall av dessa
förstärkare upphävas inom rundradiofrekvensområdet 150
6 mars 1937
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
