- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Elektroteknik /
90

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

genom att på de nu förbättrade vägarna anordna
transport med kraftiga lastvagnar, dragna av traktorer.

Järnvägstransporten medförde också å andra sidan
förr en begränsning av maskinstorleken, speciellt
beträffande turbinerna. För francisturbiner, med
hjulen gjutna i ett stycke, begränsades hjuldiametern
till den dimension, som kunde få rum inom
järnvägarnas lastprofil. Denna begränsning gör att för
francisturbiner löphjulsdiametrar över 3,5 å 4 m icke

kunna ifrågakomma, då
man är beroende av
järnvägstransport. Vid
användandet av
kaplanturbiner bortfaller
denna begränsning, då
ju turbinen är
sammansatt av ett kraftigt
navparti samt lösa blad,
och dessa delar var för
sig gott få rum inom
järnvägsprofilen.

Installation i
högtrycksanläggningar av
ackum uleringspumpar
är slutligen en
anordning, som först kom till
utförande i Italien och
Tyskland. Här i
landet ha vi icke ofta
anledning företaga dylik pumpackumulering,
emedan våra naturliga sjöar i allmänhet utgöra
tillräckliga magasin för vattnet från låg- till
hög-belastningstider. Hittills är dock byggd en
anläggning med pumpackumulering, nämligen Sillre med
190 m fall i ett bivattendrag till Indalsälven. Den
är tidigare utförligt skildrad och jag vill endast
påminna om att anläggningar med damm, tunnlar, tuber
och kraftstation äro ekonomiskt lönande genom den
kraftproduktion, som erhålles med den naturliga vat-

Fig. 6. Kraftstation vid Bonneville.

bort. Medföljande större isflak, som
möjligen skulle fastna på en
grovgrind och vålla driftbesvärligheter,
huggas omedelbart sönder vid
passerandet av de kraftiga
turbinskovlarna.

Järnspont har fått vidsträckt användning vid
vattenbyggnader, både vid provisoriska och permanenta
anläggningar.

I det förra avseendet är det särskilt vid utförandet
av fångdammar med stora vattendjup. Man sparar
både tid och pengar vid användning av järnspont.
Vid byggandet i Göta älv av två lågtryckskraftverk,
nämligen Lilla Edet år 1917 och Vargön år 1930,
gällde det att i båda fallen bygga fångdammar för
intill 15 m vattentryck. Vid det förra bygget fanns
icke järnspont att tillgå, varför
fångdammen måste utföras med dubbla
vertikala träsponter ocli mellanliggande
fyllning. Uppstämplingen vid schaktets
läns-pumpning kom att bestå av en veritabel
skog av grova trästockar. Denna damms
utförande tog därför nästan två år i
anspråk. I Vargön utfördes fångdamm av
enkel, lutande järnspont, stödd mot
I-balkar, vilka i sin tur strävades av
kraftiga järnbockar. Dess byggande och
läns-pumpning tog endast ett fåtal månader.

Vid permanenta anläggningsdelar, sär
skilt vid tätning av genomsläppliga
jordarter under kraftstationer och dammar,
kan man utföra dylika arbeten med hjälp
av järnspont, som utan att förstöras kan
tränga igenom även hårda och steniga
jordlager.

Förr ansågos större
kraftstationsanläggningar böra förses med direkt
järnvägsanslutning. Tunga maskiner kunde nämligen
icke framföras på landsvägarna med
deras otillräckliga bärighet, särskilt vad
angår trummor och broar. Kostnaden för
järnvägsspåret blev emellertid ofta
mycket stor och den kan numera undvikas

Fig. 5. Sektion av den senaste
kraftstationen vid Niagara.

90 5 juni 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:20:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937e/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free